Nikky Annelie Charlotta Ljungdahl
* 2000-01-06 Kl: 11,43
+ 2000-01-26 Kl: 00,15
Nikky föddes på en Torsdag på Karolinska Sjukhuset i Solna. Hon vägde 3685gr vid födseln och var 49cm lång. Hon hade vackra blå ögon och mörkbrunt hår.
När Nikky Dog
Vi var i Centrum som vilken annan dag som helst, Vi hade precis postat inbjudningarna till dopet i Mars och allt var som det skulle. Vi gick till McDonalds för att äta, jag ammade Niky som blev nöjd och belåten och somnade. John gick ett ärende och jag till H&M, ICA och Teknikmagasinet. Min mamma ringer på mobilen, hennes vännina, Eva von Knorring, ville se Nikky. Mamma tar liften som hon låg i och gick till restaurangen, där tar hon upp Nikky som är vit, kall och har ögonen insjunkna. Mamma kommer springande till mig.
Angelica, Nikky andas inte.
NEJ, NEJ, NIKKY ANDAS, ANDAS NIKKY skriker jag. Ner kommer Janne, vad han betyder för går ej beskriva, han kämpade så svetten rann. Janne, ett stort tack.
Min man John blir informerad via telefonen att Nikky inte andas och blev stel av tystnad och rusade ner. I samma veva kommer ambulans och akutbil. Dom står kvar ca. 10min för att sätta ner något i halsen som skulle hjälpa andningen. John åker med Nikky i ambulansen och jag i akutbilen efter.
När jag kom fram fick vi sitta i ett rum, det kändes som dagar som hade gått. Hemma väntade min mamma, syskonen och storasyster Ninette, vad skulle ske. In kommer en sköterska som talar om att dom fått igång Nikky. Ja nu skulle de väl gå vägen. Vi fick åka upp till BIVA där vi fick sitta i ett rum medans Nikky kopplades till respirator, hjärtapparater m.m. Vi fick ligga i ett rum på bottenvåningen över nätterna. Vi var mesta tiden hos Nikky. Det kändes svårt att sitta och pumpa mjölk när Nikky var så dålig, men hoppet fanns att hon skulle bli bra. Den 23/1döpte vi Nikky Annelie Charlotta. Mormor, morfar, mostrarna, farmor, farfar och Sandra var närvarande. Det kändes rätt att hon skulle få ett namn när vi blev erbjudna det, och vi fick hjälp att hålla henne och ta kort.
Den 26 Januari fick hon hjärtsvikt och dog i mina armar. Då hade personalen berättat att oddsen inte var så höga, men vi ville inte "ta in det". Hon lades i en säng med ett täcke, sov gott. Vi tog kort när alla höll henne, utom Sandra, farmor o farfar. Sedan fick vi komma och se vår dotter i tysta rummet. Vi blev informerade av personal och kurator att vi kunde få kort på henne, hennes hand och fot, samt avtryck i lera och vattenfärg och en liten hår tofs. Minnen för livet. Min mamma informerade anhöriga, vänner och storasysters dagis om vad som hänt.
Vi fick besked av kuratorn att det skulle bli obduktion på rättsmedecin, det går alltid till så när ett barn blir medvetslös eller dör hemma. Men vi har fått klara besked att det är plötslig spädbarns död, man anklagar ju gärna sig själv. Vi får hjälp med sjukskrivning av kuratorn och läkaren på BIVA. Kuratorn går vi hos fortfarande. Och så blev vi rekommenderade att vända oss till Föreningen Spädbarnsdöd, det kändes skönt att dela sorgen med andra som gått igenom detta. Vi såg Nikky iordninggjord 2 dar innan begravningen. Mamma och John hämtade Nikky från rättsmedecin till St:Martins kappel.
Vi tänder ljus hemma och varje Onsdag med föreningen.
Jag ångrar att hennes kanin hon fick då hon föddes följde med, det hade varit ett minne. Men vi har kort och nappen hon hade och så finns hon i våra hjärtan. Begravningen var helt och hållet som vi ville ha det. Nikky vilar hos sin gammel mormor och gammel gammel mormor.
Jag gråter och skriker ut min ilska över Nikky´s död. John blev tyst och gråter om nätterna och har det jobbigt med drömmar som jag. Vi har kommit varandra närmare av det som hänt, man skjuter inte upp saker till morgondagen. Vardagslivet måste fungera någorlunda eftersom vi har Ninette, det har varit en tröst i våran sorg att vi har henne. Vi får ge henne mer, och tänka på Nikky i hjärtat och när vi besöker graven. Gammal sorg efter min mormor har kommit upp när vi också förlorade Nikky. Vad är meningen, när man har ett barn. När vi förklarar för Ninette att Nikky inte finns mer så har vi sagt att hon är i himlen, så hon pekar på kort och mot himlen. "Kikky" säger hon, "Kikky himlen". Och hon är mycket kramsjuk och rädd att Jag och John skall gå. Mormor och mostrar har också förklarat för Ninette vad som hänt hennes lilla syster. Dagis visste inte riktigt hur dom skulle tackla våran situation. De skällde ut min syster om hon kom 5min för sent när vi låg med Nikky på sjukhuset. Och vi hat inte fått någon förståelse från Arbets förmedlingen eller Försäkringskassan, trots papper från kurator på att John inte kunde gå från sjukhuset då Nikky låg för döden. Alla har inte mänskliga hjärtan. Min föredetta vännina förlorade sitt barn i magen, man står hjälplös, vad säger man.
Jag uppskattar att man kan vara sig själv, som förr.
Vi fick ta skit snack när vi kom hem från sjukhuset av grannar. Jag hoppas vår älskade dotter Ninette´s lillasyster har det bra och att själen går vidare. Midsommar afton var jobbig utan Nikky och 6 Juli då Niky skulle varit ett halvår gammal. Jag har haft sömnstörningar och svårt att behålla maten vissa dagar. Jag har varit självisk när jag inte orkat lyssna på min mor när hon ville prata, jag känner att det är för jobbigt. Varje gång man pratar om händelsen så känner jag obehag men jag tror dock att det är ett sätt att bearbeta sorgen på.
Den 11/4 2001 Kom Ninette & Nikky´s lillebror med namnet Rick.
Det var glädje som kom i allt det svarta. Jag berättade inte för mamma förän jag var i 3 månaden. Skönt att det blev en kille. Jag och John är väldigt rädda och har nu fått ett andningslarm åt Rick för att känna någon trygghet.
Jag har 3 barn för alltid, och jag älskar alla 3.
Angelica, John och barnen Ninette, Nikky och Rick
