Sparta

Sparta
I sparta hade bodarna på agoran mycket litet guld och juveler att sälja, och dyrbara möbler fanns överhuvudtaget inte alls. Människorna på gatorna var inte heller vidare välkläda. Templen var stora men enkla, och det fanns mycket litet i Sparta som visade att det var Greklands starkaste polis.

Sparta var gammaldags och stolt över att vara det. Denna stad hade börjat som ett kungarike och den förblev ett kungarike. Den enda förändring medborgarna gjorde under 400 år var att de skaffade sig två kungar istället för en. Var och en av dem höll ett vakande öga på den andre, och den som var den bästa härföraren övertog befälet över armen. För spartanerna var detta framsteg tillräckligt. De tyckte inte om experiment. Det styrelsesätt som i Athen kallades demokrati framstod för dem bara som dålig organisation, och om det var någon som en spartan ville ha så var det ordning och reda i livet.

Hans dagar och år förflöt enligt militära regler - han var en soldat i armen. Varje medborgare i polis tillhörde armen. Han tog order av sina officerare, av kungarna och av de fem eforer som skötte statens löpande ärenden. Han lydde dessa order och hade inte tid för nya ideer.

I gamla dagar hade Sparta varit mycket likt Athen. Men under sjunde århundradet f. Kr., då Athen förvandlades nästan från dag till dag höll spartanerna fast vid sina gamla seder. Faktiskt hade de inte val. Deras förfäder, en stolt dorisk invandrarstam, hade tagit staden från dess akajiska härskare. Men sina järnsvärd hade de snabbt underkuvat alla de kringliggande kungarikena. När de hejdade sig hade de erövrat hela södra delen av Peloponnesos. Detta gav dem stora jordområden och gott om slavar till att bruka jorden. Men det gav dem också bekymmer, ty det fanns flera slavar än spartaner. Under sjunde århundradet reste sig slavarna, heloter som de kallades, mot sina herrar. Det behövdes alla medn´borgares medverkan för att hålla tillbaka den rasande pöbeln som anföll med klubbor och käppar och brutna hackor. Under den långa striden mot slavarna förvandlades staden till ett militärläger. Människorna bodde i baracker och åt i gemensamma matsalar. All komfort försvann. Det fanns inte tid för någonting som hjälpte till att vinna kriget. När heloterna slutligen var kuvade vågade spartanerna inte kasta sina vapen. De visste att heloterna skulle kasta sig över dem igen vid första tecken till svaghet.

Den stora hären som alltid befann sig i högsta stridsberedskap började oroa härskarna i grannrikena. Deras egna trupper var inte ens tillnärmelsevis så starka. De ansåg att spartanerna borde vara villiga att räcka en hjälpande hand då en granne befann sig i nöd. Spartanerna var också villiga - så länge de andra gick med på att låta dem bestämma var och hur fältslagen skulle utkämpas. Den ena efter den andra av grannarna accepterade dessa villkor. I början av sjätte århundradet hade alla städer på Peloponnesos ställt sina trupper under spartanskt befäl.

Därhemma arbetade alla slavarna med jorden och alla stadens hantverkare och köpmän var utlänningar. Ingen blev förmögen, men detta var i enlighet med Spartas planer. Dessa planer upprätthölls genom de stränga lagar som hade stiftats av en forntida konung vid namnet Lykurgos. Ingen mindes bestämt vem han var eller vad han kom ifrån. Det sades att han var släkting till gudarna, och med det beskedet fick den frågvise låta sig nöjas. Men när det talades om lagar var folk alltid noga med att säga: " Lykurgos har sagt ...".

Lykurgos trodde att rika städer skulle frestas till ohörsamhet mot sina styresmän. Därför fick medborgarna inte göra affärer, och de bytte ut sina guld- och slivermynt mot järnpengar. För de pengarna kunde man inte köpa mycket, och en förmögenhet i järn var värdelös. Det behövdes ett stort skåp för att förvara järnmynt till ett värde av några hundra kronor och en oxkärra för att förflytta dem. Enda fördelen med dem var att de var absolut trygga för tjuvar.

Men spartanerna hade föga användning för pengar. All slags lyx var förbjuden i lagen, därför att den förvekligade människorna. Lykurgos hade stiftat lagar nästan för allting som kunde hända i en människas liv. När ett barn föddes bestämde en myndighetsperson om det verkade friskt nog för att få leva. När människor dog bestämde en annan myndihetsperson vilka som skulle gå på begravningen. Vid sju års ålder lämnade pojkarna sina hem för att börja sin utbildning. Varje lektion var anlagd på att härda dem. Sommar och vinter gick de barfota och bar tunna kläder. Daglig träning gjorde dem starka och härdiga. Men inte förrän efter de peloponnesiska kriget blev de idrottstävlingar som de andra städerna älskade tillåtna i Sparta. Soldater som sökte överträffa varandra blev rivaler istället för ett lag, sade Lykurgos. Det största idrottsevenemanget i Sparta bestod av offentlig piskning. Vinnaren blev den pojke som kunde tåla mest stryk utan att skrika.