 |
  |
 |
 |
 |
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
 |
 |
| De athenska festerna För medborgarna var det en lyckosam period. Det nya handelscentrum som uppstått kring torget hade blivit mötesplats för folk från hela Medelhavsvärlden. Athenarn, vars farföräldrar fått nöja sig med byskvalleret från Attika, diskuterade nu egyptisk politik, läste poesi från Rhodos och berättade anekdoter från Syrakusa. Men Peisistratos var ändå inte nöjd. Solon hade impotrerat hantverkare och köpmän till Athen. Peisistratos ville ha arkitekter och diktare, sådana som kunde ge staden skönhet och glans. Han tillkännagav att den Panateneiska festen, stadens största helgdag, vart fjärde år skulle innefatta internationella spel och tävlingar. Medborgarna i varje grekisk stad var välkomna. Deltagare och åskådare strömmade till Athen, ty ingen grek kunde motstå en spännande tävling. Under spelets tre första dagar tävlade man i kapplöpning och brottning. Även osammanhängande tävlade sins emellan med homeriska sånger. På fjärde dagen gick segrarna i förlopp genom staden och upp till Akropolis för att dyrka Pallas Athena. En stor skeppsmodell på hjul inledde tåget. På masten vajade en praktfull mantel som Athens jungfruar vävt åt gudinnan. Efter skeppet kom vagnar och ryttare från det athenska kavalleriet. Så följde stadens äldsta, musiker och pipor och lyror samt ynglingar som ledde offerdjuret. Dansare med smällande kastanjetter rörde sig ut och in genom det långa tåget. När förloppet nådde templet hängde flickorna den praktfulla manteln över gudinnans axlar. Djuret offrades. Ett mummel gick genom församlingen, medan de närvarande var för sig bad en stilla bön till Athena att hon inte skulle glömma sin stad. Därefter rusade alla nerför kullen i ett sjungande och skrikande till segerfesten och där avslutades dansen. Männen som kom för att delta i tävlingen återvände till sina hemorter och förtalte den underbara härlighetern som Athen hade gjort. Peisistratos såt till att det blev mer för dem att tala om för varje gång de återvände. De gamla trätemplen på Akropolis ersattes av ståliga tempel i ljus granit. Måhända hoppas han på gudarnas förlåtelse för att han en gång fått athenarna att knäböja inför en falsk Athena. Han lät uppföra ett nytt tempel åt vinets och grödans gud Dionysos. När bygget var färdigt inrättade han en ny festlighet, dionysierna. Denna fest förde med sig en av grekernas stora insatser. Dionysierna hölls tidigt på våren, när vinrankorna just började slå ut. I fem dagar upphörde allt arbete i Athen, medan staden firade vinterns slut. Folket festade tillsammans och tömde bägare på bägare med vin. Man sjöng och dansade kring altaret i det nya templet. I gamla tider hade sångarna burit getskinn för att likna Dionysos följeslagare, satyrerna. Dessa ansågs vara till hälften människor, till hälften djur med spetsiga öron, bockben och bocksvansar. Deras sånger var "bocksånger", bullersamma, bräkande hymner till en gud som älskade skratt och glam. Men Peisistratos hade beslutat att förbinda även denna fest med en tävlan. En tävlan om nya sånger. Istället för de gamla Dionysossångerna hade musikerna och poeterna med sig sånger som besjöng andra gudar och naturligtvis Homeros hjältar. Köret vid templet bytte ut sina getskinn mot kostymer som passade ihop med berättelserna. Så började körledaren sjunga vissa partier solo för att göra innehållet tydligare och mera spännande. En dag satte sig åhörarna vid sångtävlingen plötsligt upp i häpnad. Något egendomligt hände. Körledaren hade just börjat sitt solo. Men istället för att besjunga en person talade han som han varit denna. Han talade till körmedlemmarna som om de varit bekanta som han just råkat träffa på gatan. Detta var något märkvärdligt och egendomligt. Åhörarna hade aldrig hört talas om teater eller skådespel, tills den eftermiddagen hade det överhuvudtaget inte funnits några skådespel. Men när tiden var inne att utkora segraren i sångtävlingen röstade den store massan på Tespis, mannen som skrivit den underliga nya dikten. Tespis var en skald från Ikaria i Attika. Man känner inte till så mycket om hans diktkonst, men hans namn lever kvar i uttrycket tespiskärran, varmed menas ett kringresande teatersällskap. Förtjust utlyste Peisistratos en ny tävling: i dramatik. |
