Grekland
intro
athen
athen, Vishetens och krigets stad
athen, Den vise Solon
athen, Peisistratos
athen, De Athenska festerna
sparta
Athen
Det antika Athen har lämnat mer betydande bidrag till den europeiska civilisationen under senare tid än någon annan stad. I Athen föddes tragedin och komedin, men framför allt verkade några av antikens största filosofer och talare. Även skapades grunden för folkvälde och demokratin, i den mån den kunde tillämpas i en stat vid en tid, då mer än halva befolkningen, kvinnor och slavar, var utestängda från att göra sin stämma hörd.

Med tiden blev Athen huvudort för hela landskapet Attika, en halvö som omges av hav på två sidor och med sin spets sluttar ned mot dess sydpunkt Sunion. Attika splittras inte genom bergskedjan som övriga Grekland utan bildar ett ganska stort sammanhängde område. Spår av bebyggelse i Attika går tillbaka till 5000 år f.Kr men det är först från mykensk tid som man finner tecken på livligare byggnadsverksamhet.

I mykensk tid härskade i Athen en kung som utsett norra delen av Akropolis för sitt palats, av vilket endast obetydliga rester spårats. På nordsluttningen av Akropolis har man grävt fram en trappa, som genom en trång tunnel ledde flera meter under jorden till en källa. Genom denna skulle vattenförsörjningen vara säkrad för befolkningen även under en längre tids belägring av staden, som dessutom var skyddad av starka murar. Men det finns ingenting som tyder på att staden har gått under genom häftiga strider, inte heller spår efter eld eller härjningar. Attika har förskonats från dorernas anstormningar. Den mykenska epoken slutade här men inte brutalt utan ebbade långsamt ut.

De som flyttade in till Athen var adelsmännen, som därifrån kunde sköta sina egendomar genom underlydande och arrendatorer. Endast i Athen kunde de få några inflytande på de politiska avgörande. Dessutom samlades i huvudstaden hantverkare, konstnärer, sångare, musiker, underhållare o.s.v . Det råder ingen tvivel om att athen en gång styrdes av kungar liksom de andra städerna men att kungadömet ersattes av adelsvälde. Istället för en regent fick Athen med tiden nio härskare:

1. Som tillsattes, skall ha varit en härförare, som stod i spetsen för krigsföringen och vissa kultangelägenheter.
2. En som var ordförande, areopagen och hade hand om sakrala ärenden.
3. Archon eponymos, med säte i samlingslokalen, som blev den högsta, eponyme ämbetsmannen efter vilket året datorades.
4-9. Lagstifare, ett kollegium för rättskipningen.
Samtidiga benämndes oftast som de "nio arkonterna".

Enligt tradition skall denna nyordningen ha genomförts ungefär 683 eller 682. Kungadömet hade avskafftas, och en epok, vars början helt behärskades av adel, inleddes. De adliga familjerna rådde helt över de politiska, militära och ekonomiska makter. De skipade rätt efter eget behag, eftersom inga lagar existerade, och präglade helt det kulturella livet.

Själva benämde de sig adliga. En annan benämning för dem var aristokrater. Många var utlämnade åt adelsmännens godtycke. Men det tidigare omtalade införandet av falangtaktik medförde förändringar även i Athen. Denna taktik krävde ju fler krigare än tidigare. Månag fler av adelsmännen måste tjänstgöra inom hären och kunde därför göra anspråk på att få rättigheter, som tidigare tillkommit endast adeln.
Adelns ensamrätt att försvara land och stad tillhörde en förgången tid, och därför förlorade adeln även en del av sin makt.

Striderna mellan adeln och folket ledde till att man 621 gav en man, Drakon, i uppdrag att göra en första kodifiering av de athenska lagarna. Drakon skilde på mord, dråp och "dödande som inte ledde till straff". Före Drakon hade den mördande släktingar själva utmätt straff. Drakon begränsade blodshämnden och införde istället ett domarkollegium för att skipa rätt. Hans lagar ansågs som mycket stränga.

För utvecklingen av Athens handel fick en omläggning av mynt-, mått- och viktsystem en stor betydelse. Aristoteles talar om en "uppskrivning av de tidigare mynten och vikten i förhållandet 70 till 100". Innebörden av denna förändring har mycket diskuterats. Thomas Fischer har tolkat den så att det innebar en nedskrivning av det attiska myntet med ca 30 %, eftersom den nya minan på 100 drachmer vägde detsamma som 70 gamla drachmer och att drachmer blev alltså 30 % mindre värd. Om denna tolkning är riktig, vilket den förefaller att vara, är det den första devalveringen vi känner.