Människor befinner sig alltid i rörelse, både i tanke och kropp. En del är aktiva och säker oavbrutet ny kunskap i hopp om att utveckla perspektiven på sig själva och omgivningen. Andra vill inte eller orkar inte, vardagstrycket är för stort. För den sistnämnda kategorin människor bottnar ofta den känslan i att det spelar ingen roll, jag kan ändå inte förändra min situation. En attityd som tycks tillta från arbetsplatser till ledarsidor. En företeelse som inte förorsakas av något diffust samhällsspöke, utan spegar våra inre förebilder eller snarare avsaknaden av dessa. Frustrationen förklarar åtminstonde delvis varför vi lyckats så bra med att göra oss själva till slavar under vår egen girighet. Hela vårt välfärdssystem grundas på denna gigantiska ångest (skillnaden mellan den ursprungliga avsikten och det slutliga resultatet). Ett tillstånd med sina rötter i fixeringen vid yttre materiell framgång såsom högsta mätvärdet på lyckan. En villfarelse som är på väg att stjälpa vår inre styrförmåga. Vad som är tragikomiskt och samtidigt paradoxalt är att de flesta av oss längtar efter motsatsen. Säg vem som verkligen vill arbeta . . . . . fortsättning följer i boken.
Det var på en kräftskiva hos familjen Larsson som hallucinationen plötsligt satte in. Kvällen förvandlades dramatiskt från att ha innehållit glada visor i vänners lag, till att fortsättningsvis utspelas på en begravning intill mesforsens kyrka. Iklädd rollen som livsmedelsexpert Jens Stridfors med specerivaror som främsta specialitè, råkade jag under sorgekaffet få kontakt med en avlägsen syssling. Med något sluddrande tonfall avslöjade den annars rekorderlige Roger Olsson att han arbetade på Statens forskningsanstalt i Umeå (vilket senare visade sig vara en täckmantel). Som chef för SPURO divisionen direkt underställd försvarets utvecklingsråd, uppträdde han minst sagt hemligt. Bakgrunden till den kyrkliga sammankomsten var att agent Olssons pappa skivats igenom slakerimaskinen i Hoforsverken helgen innan. Det sägs att resterna rymdes i en ICA påse. Så sysslingens tunga var ovanligt hal denna i övrigt blöta kväll. Han avslöjade att försvaret sedan sju år bedrivit ett utvecklingsprojekt med avsikt att få fram ett "vänlighetspreparat" under kodnamnet JAVISST. Experterna hävdade att underpillret bara fem minuter efter att offret svalt tabletten, fick vem som helst att skifta hobbyintresse. JAVISST preparatet klassades som ett strategiskt bekämpningsmedel med primäruppgiften att . . . . fortsättning följer i boken.
Långt norrut i det kalla Ångermanlandet ligger skogshedens torpargård. Där bor gamla Bernard. Ingen vet med bestämdhet hur gammal han är bara att gubben varit änkling sedan femtio år, dessförinnan gift lika länge. Bernard är klärvoajant och har enligt egen utsago kontakt med angelägna andar nätterna igenom. I förrgår dök en budbärare upp vid sänggaveln och drog gamle B i höger stortå. Han lät meddela att ett okänt antal mästare önskade framträda inom kort. Morgonen därpå placerade tolv länsstolar ut runt salongens grova träbord. "Blir dom fler få dom stå" deklarerade Bernard. Mig ringde han igår, den "odugliga stadsgossen" från Stockholm som arbetar på en av huvudstadens mer prominenta reklambyråer. Med sin rättframma telefonstil undrade Bernard försynt om jag hade lust att träffa lite dött folk till helgen. Svaret lät knappt vänta på sig. Efter en tio timmars inte helt igenom laglig bilfärd omfamnade vi varandra på farstubron. Första gången jag stiftade bekantskap med Bernard var på mitt eget bröllop i mitten av åttiotalet. Iklädd rollen som exotisk spelman från trakten underhöll han gästerna med lokala låtar spelade på ett stycke våta gransenor. "Annorlunda" löd kommentarerna ur halvöppna munnar. Själv blev jag begeistrad av den lilla mannens oerhörda utstrålning. Jag beslöt därför att snarast försöka återse honom. Glad över mitt spontana besök strax efter hemkomsten från bröllopsresan grep han tag i min underarm och drog iväg mig till snickarboden. "Mås`t visa hur man spik en järvfälla, . . . . .fortsättning följer i boken.
Resonemanget görs av en person som tror att han fått uppleva sanningen, en för honom tillräcklig sanning. Övertygelsen har gjort honom lite gladare är förra onsdagen; Jag har blivit fångad, på ett positivt sätt, fångad av ett sanningsögonblick. Känslan jag bär på är den mest underbara, mest förlösande sinnestillstånd jag har upplevt. Man kan nog säga att jag har blivit lugn. För all tid lugn, fått frid i mitt sinne, trygg av insikt om alltets förhållande till precis vad som helst. Det var för en tid sen jag insåg att jag har varit avskuren från medvetenheten om vad jag egentligen är för en varelse. Det hela började en helt vanlig söndag då jag plötsligt kände hur skammen intog mitt bröst. . . Jag kom på mig själv att jag allt oftare börjat ljuga. Om det nu var medvetet eller ej, så hände det faktiskt att ljög för mina arbetskamrater och till slut även för mina vänner. Visade upp sidor av mig själv som inte var uppriktiga. Man kan nog säga att det var då som jag på allvar blev ovän med mig själv. Numera vet jag inte om jag har några vänner, egentligen. När jag tänker efter tvivlar jag faktiskt på om det är möjligt att vara en vän i dessa tider. En tid som har så bråttom att den glömmer bort att den finns. För att spetsa till det lite kan man säga att jag förmodligen tvingats stjäla kontrollen över mitt liv. . . fortsättning följer i boken.
Den här historien har förstås aldrig inträffat. Det var i New Dehli, julen 1988 som jag av en händelse råkade träffa Gunnar Ghandi ombord på flyget till Bombay. Han var mäkta bekymrad över händelseutvecklingen i sin hemby. Problemet som han inte kunde blunda för längre, var att antalet kor i Kmetal minskat dramatiskt sista tiden och ingen visste varför. Djupt troende på kons överlägsna visdom och dess inflytande över allt gott och ont, var han in egenskap av borgmästare manad att fara till Bombay och lämna en skriftlig trosbekännelse i heliga Klaras tempel. Skrivelsen var en kärleksförklaring till djuret med vilken han hoppades att lyckan och korna skulle återvända till Kmetal. Normalt går det tre människor per ko i Indien, förhållandet i Kmetal var nu trehundrafyra hinduer per kossa (den sämsta noteringen i hela landet). Som borgmästare åtnjöt han lyxen att flyga i första klass och tur var väl det, annars hade vi aldrig setts (den flygresan gick hela arvet efter morfar upp i rök, en man som byggt sin förmögenhet på tegelstenar). Gunnar hade beräknat att vallfärden till Bombay skulle ta fyra dagar och hade därför släpat med sina favorithönor, som reste i hatthyllan. . . .fortsättning följer i boken.
Det var torsdag eftermiddag i landets huvudstad. Folk hade inte upplevt ett värre väder på hundra år. Enorma ljuspelare lyste upp himlavalvet och åskan mullrade så fönstren skakade. Det surrade något magiskt över hustaken.Som vanligt på torsdagarna skulle landets statsminister hålla sitt åtgärdstal i riksdagens plenisal. De flesta förväntade sig inte något uppseendeväckande tal kanske frånsett någon kommentar beträffande de senaste tidens uppmärksammade utvisning av två kurdiska barn.
Fönstret stod på glänt i Göran Olssons privata lägenhet i Sagerska palatset. Kraften från strömkanalens brusande vatten dominerade ljudbilden i rummet. Göran Olsson kände sig ovanligt väl till mods. Han hade precis klivit ur duschen och höll på att torka den heligaste apparaten en man välsignats med när telefonen ringde. Med handduken svept runt magen lyfte han upp telefonen.
- Hallå.!.
- Pappa.?
fortsättning följer i boken.