Mitt namn är Ylva Ellneby. Jag har två vuxna barn och ett litet barnbarn som heter Julia. Mitt yrkesval var klart vid fem års ålder då jag började "Kindergarten". "Jag skulle bli som fröken!". Så blev det också och jag utbildade mig till förskollärare, speciallärare och talpedagog. Under hela mitt vuxna liv har jag haft ett stort intresse för barns behov och utveckling.

Efter trettiofem års erfarenhet av arbete inom främst förskolan, men också skolan, är jag väl förtrogen med barns miljö och uppväxtvillkor. Efter min specialpedagogutbildning för sexton år sedan har jag arbetat med barn som av olika orsaker har behövt stöd i sin utveckling. Under en fyraårsperiod arbetade jag som förskolekonsulent på ett habiliteringsteam och de efterföljande tio åren som talpedagog, senare språk- och specialpedagog på ett resurscentrum i Kista-Husby-Akalla, med personalen som uppdragsgivare.

Under den tioårsperioden skedde i distriktet den största invandringen i landet och idag har över hälften av barnen i Kista en främmande kulturell bakgrund. I Akalla bor det 67% barn från andra kulturer och I Husby 92% barn som har annat modersmål än svenska.

En av mina stora arbetsuppgifter utöver fortbildning av personal har varit att tillsammans med dem utveckla metoder och material för att i lekens form stimulera de barn som behöver lite extra, både vad gäller den språkliga som den övriga utvecklingen. Under tiden jag arbetade i Kista-Husby-Akalla skrev jag tre böcker, "Barns rätt att utvecklas", "Om du inte rör mig så dör jag" och "När kriget kom till dagis". Kopplat till böckerna och innehållet i den verksamhet jag var med om att bygga upp, det s.k. "Akallaprojektet", arbetade jag tillsammans med producent Birgitta Sohlman (UR) fram åtta TV-program om barn och rörelse som fortfarande används flitigt ute i verksamheten. De går för övrigt att köpa från UR eller att låna gratis från AV-centraler och idécentrum.

Till boken "När kriget kom till dagis" har jag skrivit manus till två halvtimmesprogram, "Språk och lek på Svenska", som producerades av Berith Oxelbeck, UR. Jag skrev också manusunderlag till sex barnprogram, "Diddi och Salabim", ett språkstimuleringsprogram för yngre barn och för barn som ännu inte tillägnat sig så mycket svenska. Till dessa sex barnprogram har jag skrivit en metodhandledning där allt språk i programmen har analyserats så att pedagogerna i sitt vanliga arbete ska kunna bygga på det språk som barnet behärskar. Både programmen och böckerna är omtyckta och har höga försäljningssiffror, dels därför att böckerna är lättlästa och innehållet i både böcker och filmer är väl förankrat i förskolan och att de används i undervisning på Högskolan.

Mitt senaste skötebarn är Språkresan - ett utvärderings och stimuleringsmaterial för barns språk som är utgivet av Psykologiförlaget i april 1998. Trots att det är ganska dyrt är efterfrågan stor. Hemligheten, tror jag, är den lust till lek som materialet väcker samt att det tidigare inte funnits något strukturerat material för pedagoger för att utvärdera barns språk.

Barn och stress hör inte ihop. Ändå möter jag allt fler stressade barn. Som specialpedagog är det möjligt att umgås med ett barn i taget under relativt lång tid. Det har gjort mig uppmärksam på att trots förutsättningar och adekvat hjälp och stimulans, är det många barn som ändå inte kan koncentrera sig. Det är någonting som hindrar eller påverkar barnet negativt. Samtidigt har jag märkt att när barnet får mycket tid, närhet och beröring, slappnar det av och i samma takt som barnet får ett ökat förtroende för mig och kan koppla av kan det också lättare lära sig saker.
Kunskap och lång erfarenhet har gjort mig medveten om att när olika påfrestningar hopar sig, kan stressreaktioner utlösas hos somliga barn. Vissa barn påverkas mer än andra. Man kan se det i ett förändrat beteende, i mat eller sömnproblem, i sämre förmåga att kunna koncentrera sig och lära sig saker eller i ett försämrat hälsotillstånd.
Mer om barn och stress går att läsa i den nyutgivna boken "Om barn och stress - och vad vi kan göra åt det". Den är utgiven på bokförlaget Natur och Kultur i november 1999.

Mitt nuvarande arbete består i att på heltid och i egen regi utbilda personal, ge föreläsningar och seminarier, skriva böcker och konstruera material.

Min kunskap om andra kulturer och hur det är att lära sig ett nytt språk har jag erövrat genom egna erfarenheter. Genom Rädda Barnen har jag varit engagerad i internationella frågor som rör barns liv och utveckling. Under många år ingick jag i en referensgrupp för förskolefrågor med uppgift att stötta andra pedagoger som arbetade i underutvecklade och krigshärjade länder eller flyktingläger.

Det var då jag träffade Beatriz, en kvinna i min egen ålder, som startade och som förestår projektet. Hennes arbete är helt oavlönat. Utan språk förstod vi ändå varandra. Hon blev snabbt min syster. Viss språkförbistring medförde dock att vi missförstod varandra på en viktig punkt. När jag efter två dagar skulle ta farväl trodde hon att jag skulle stanna kvar. Jag fick tjugofem ungar presenterade för mig som skulle vara "mina barn". Eftersom min spanska på intet sätt räckte till för att förklara situationen tänkte jag att det kanske var lika bra att bli kvar. Under fyra år pendlade jag mellan Buenos Aires och Stockholm för att utveckla det pedagogiska arbetet, dels på uppdrag av Rädda Barnen, dels som ett volontärt arbete.

I dag är Casa de los Niños en stor del av mitt liv. En månad om året brukar jag tillbringa där. Tillsammans med en kollega från Rädda Barnen har jag bildat en ekonomisk förening. Varje månad, sedan åtta år tillbaka, skickar vi pengar till verksamheten. Casa de los Niños står nu som modell för ett bra förebyggande gatubarnsarbete trots att de ständigt brottas med ekonomiska problem. Att "våra pengar" räcker långt beror på att vi inte har några administrationskostnader. Alla som gör något för Casa de los Niños får betala det själva. Vi har fått hjälp av kyrkan, SAS, ambassaden, banken bjuder på växlingsavgifter o.s.v.

Arbetet i Argentina har gett mig erfarenheter som sedan fört mig till andra länder, som Brasilien, Jordanien, Indien, Australien, Ryssland, Finland och Norge, för olika typer av uppgifter, främst för Rädda Barnen och Svenska Institutet.

Vill ni hjälpa oss att hjälpa? Kom med i föreningen för ekonomiskt stöd till Casa de los Niños, Avellaneda, Buenos Aires. Eller sätt in ditt bidrag på postgiro: 16 70 03 - 3.

Pivat har jag fler intressen än jag hinner med. Ett stort intresse är musik. Som flicka spelade jag piano men det väckte aldrig min lust, trots att jag tycker om pianomusik. Jag dras mer till rytmer. Sedan fem år tillbaka spelar jag trummor i tre jazzorkesterkonstellationer. Aktiviteterna med den ena musikgruppen inbegriper också resor som är ett annat stort intresse.