Mitt i hästarnas Hollywood -
där var jag!
Onsdag 9:e juli.
Halv sex på kvällen
kör två bilar in på parkeringen på Ljungens
camping i Falsterbo. Fyra glada, förväntansfulla tjejer
hoppar ur och går för att leta efter vår
tältplats som vi blivit tilldelade. Vi ser många svettiga,
varma ryttare som kommer från fältet där det just
denna dag varit fälttävlan. Vi ser verkligen fram emot att
jobba dessa dagar på Falsterbo Horseshow. Jag (Mirja) och mina
tre kompisar Sanna, Frida och Annelie packar upp tälten (som
så många haft problem med att sätta upp på
vissa ridläger...). Men allting går snabbt med
föräldrarnas hjälp. Packningen stuvas in och snart
hörs ljudet av härlig sommarmusik från radion.
När allting är klart åker föräldrarna hem
och vi går på upptäcktsfärd (d.v.s. leta
toalett). Redan halv elva ligger fyra tjejer och sover gott.
Torsdag 10:e juli.
Klockan är halv sex på
morgonen och fyra tjejer kämpar sig till toaletten för att
duscha. Halv sju cyklar vi till arenan som ligger knappt en kilometer
bort. Vi går och anmäler oss till
funktionärsansvarig. Vi hade trott att vi bara skulle få
varsin tröja, men det var verkligen fel. Vi får följa
med in i ett rum fullt med kläder i olika färger. Vi
får shorts, T-shirt och en jacka med Falsterbo Horseshow tryck.
Vår uppgift blir att stå i kassorna till entrcôten.
Vi blir uppdelade två och två och går för att
hämta kassalådorna i en bod.
Allt är lätt att
förstå med en gång. Värre blir det när vi
blir bemötta av folk som mer eller mindre skäller ut oss
för att biljettpriset är 20 kronor högre än vad
som utannonserats i tidningarna. Men de flesta är trevliga och
förstår att det inte är vårt fel. När vi
ska växla eller lämna in pengar använder vi en
kommunikationsradio för att kalla på en kille som cyklar
omkring på området. Det är väldigt roligt att
prata i dessa - ända tills vi hör en arg röst uppe
från växlingskontoret som säger att de inte orkar
lyssna på tjejsnack. Dagen går och vid halv
tvåtiden cyklar vi hem till tältet, sen lägger vi oss
på stranden och gottar oss. Två dagar går och sista
natten närmar sig tyvärr.
Lördag 12:e juli.
Kvällen.
Alla är lite deppiga för
att det är sista kvällen. Allting har varit väldigt
roligt med god mat dessutom. Vi åker på disco för
att peppa upp stämningen.
Söndag 13:e juli
Idag är sista dagen och folk
strömmar till som bara den. Det är Grand Prix i hoppning
och värmen är som värst. Vi är tvungna att
ställa oss utanför båset också för att
allting ska gå snabbare. Folk slåss om de sista
läktarbiljetterna. det är rena kaoset, men ändå
väldigt roligt. Halv fyra åker vi till tältet som
måste packas ner till klockan sex. Halv sju åker fyra
trötta flickor hem till sina egna efterlängtade
sängar.
Att jobba i Falsterbo var det
roligaste jag gjort i hästväg. Om du jobbar på
förmiddagen får du frukost och lunch, har du
eftermiddagspasset får du lunch och mellan mål. Du
får även ett band som du ska ha under de dagar du jobbar.
Bandet innebär att du kan passera var som helst och att du har
tillgång till funktionärernas egen läktare på
hoppningen. Du träffar många nya människor. Om du
vill campa där så var smart och campa bland
militären istället för på en camping som tar 100
kronor per natt, detta fick vi reda på sista dagen. Det spelar
ingen roll om du inte har hästintresse för det finns
många uppgifter som inte har med hästar att göra. Du
får även se de stora stjärnorna som t.ex. Nelson
Pessoa, Malin Baryard m.fl. Det brukar komma ut lappar med
förfrågan om man vill vara funktionär, jag hade turen
att mina kompisar anmälde mig.
Mirja Hofbauer
I solnedgången
Det var försommaren 1991. Jag hade överhuvudtaget inte suttit på en häst
på över tio år, och ridit - ja det var närmare 20 år sedan.
Men på Mallorca hade de en utfärd kallad "Ridning på stranden i solnedgången".
Det lät så underbart, och åka häst skulle jag väl klara?
Det var sen eftermiddag när vi samlades på Rancho Grande för utdelning av
hästar. Eftersom jag råkade kläcka ur mig att jag suttit på hästryggen förr
fick jag en "svårare" häst. Hon hette Purra och var säkert 1,65, jättestor
för lilla mig alltså. Jag kom givetvis inte upp utan hjälp.
Det kändes milt sagt ovant. Det gjorde ont i benen nästan med det samma och
hur höll man nu i tyglarna? Jag mindes knappt det ens. Men det blev bättre.
Ett och annat satt i ryggmärgen och jag kände mig inte särskilt orolig när vi
skrittade iväg mot stranden.
Solen hade börjat sänka sig och när vi travade nere på stranden tänkte jag att
det var första gången resebroschyrerna verkligen talat sanning. Det var en
härlig upplevelse.
Gruppen bestod mest av "häståkare" men det fanns en och annan som liksom jag
hade ridit i tonåren men nu var fullständiga noviser igen. Vi blev tillfrågade
om vi ville galoppera. En del var modiga, andra mindre modiga. Jag tvekade,
ville egentligen men vågade inte riktigt.
Efter ca 45 minuters skritt och trav var det dags för Sangriapaus. På en stor
äng stannade vi en liten stund och drack tillräckligt mycket Sangria för att
bli modiga. Nu skulle vi nog kunna galoppera! Antagligen var det just det de
var rädda för, det blev nämligen inga fler chanser att galoppera...
Vi kom fram till Rancho Grandes sommarranch där vi släppte hästarna i hagen
och satte oss och åt grillspett och nygrillat kött och drack mer Sangria.
Som ridning betraktad var det väl ingen höjdare. men som upplevelse var det
enormt. Och det förde något med sig, funderingen på att börja rida igen fanns
där på nytt. Hösten 1994 gjorde jag slag i saken. Så utan den där ridturen
i Puerto Pollenca hade kanske inte Web-Sporren funnits...
Lena Ullén
Ridläger
Den 10:e juli stod jag på stationen i Sala med en väldig massa bagage. Nyfiken,
men också lite nervös väntade jag på att bli hämtad av någon från Grällsta
Ridcenter där jag skulle bo de närmaste fem veckorna.
Grällsta gård är en stor ridanläggning nio km utanför Sala, i de västmanländska
skogarna.
Vi som arbetade på gården var indelade i två grupper, hjälpledare och ridlärare.
När jag började fanns det fem hjälpledare och tre ridlärare. Hjälpledarna hade
olika jourer - kök, kiosk, städ, stall o.s.v. - och hjälpte till med
teorilektioner och vid hästskötseln när de hade tid. Vi som var ridlärare hade
ansvar över två ridgrupper i veckan - ridundervisning, läggning, väckning,
kvällsaktiviteter m.m.
Grällsta ägs av familjen Hardenborg som är ganska välkända i hoppsammanhang.
Under sommaren driver de ridläger och under vintern hyrs hästarna ut till
ridskolor och privatpersoner. De har även uppfödning och försäljning av
hopphästar. På anläggningen finns ca 80 hästar, varav de flesta går på läger.
Varje vecka hade vi 40-50 elever på olika läger.
Under tiden jag jobbade där hade vi vanliga läger, diabetesläger,
mamma-barnläger, vuxenläger, konfirmationsläger och en elev på hoppkurs.
Förutom hästarna bor grisen Babe och hennes sex kultingar, tre hundar, två
kaniner och ett obegränsat antal katter på anläggningen.
Utöver de vanliga arbetsuppgifterna hade alla ledarna 1 - 3 hästar var att
motionera / rida till.
En vanlig dag kunde se ut ungefär så här:
07,00 vaknar, snabbdusch, lägger in en tvätt
07,30 väckning i stugorna
08,00 frukost
08,30 intag av elevernas hästar, fodring
09,30 blå gruppen rider
10,30 rosa gruppen rider
11,30 fodring
12,00 lunch, posten kommer, släpper ut Marwin och Classic, rider Carola
13,30 blå gruppen rider
15,00 rosa gruppen rider
16,30 fodring
17,00 middag, pratar i telefon
18,00 utsläpp och elevmockning
18,30 går till betet, lämnar och hämtar hästar, mockar till Blackie och Carola
20,00 kvällsfika
20,40 rider Blackie
21,45 rider Marwin, mockar
22,50 klar i stallet, sorterar tvätt, planerar morgondagens lektioner, skriver brev och snackar med kompisarna
00,40 dags att sova!
På torsdagar var det spökkväll och på fredagar talangjakt och disco. Då kunde
det hända att vi ledare hamnade i poolen med kläderna på. Eller så blev det på
lördagen, efter avslutningen. Veckans lugnaste stund var nog lördag eftermiddag,
efter hemgången. Då brukade man hinna göra stallet och rida alla sina hästar
före middagen.
Trots att mycket var jobbigt och jag saknade Hugo och alla er andra, hade vi
mycket roligt också. Vi ledare hade väldigt bra sammanhållning, och vi kom bra
överens med Gunilla och Hasse.
Och så hade jag tre jättegoa ponnyer att rida också, ett russ och två
halvknasiga irländare. Det var en rolig erfarenhet, att se hur en stor
anläggning sköts. Fast gissa om det var skönt att komma hem till Lomma igen!
Anne Ulveland
|