Varför skritta när man kan galoppera?

Den häst jag tänkte presentera är min sköthäst Princess. När hon kom hit kunde man lätt beskriva henne med få ord: en ung, grå, nervös liten dam. I början när man red henne fick man prata med henne hela tiden för att hon inte skulle stressa upp sig allt för mycket. Då fick man inte heller tränsa henne, nej, hon vägrade blankt att få in en kall metallklump i munnen. Hennes sätt att komma undan detta var att höja upp huvudet så att den stackars ryttaren hängde som en tumvante i pannluggen.
 
När man väl fått på tränset och börjat rida fick man nya problem. Ridhusdörren var ju farlig så klart. Varje gång man red förbi bokstaven C stack hon. En trevlig galopp enligt henne men oftast inte lika trevlig för ryttaren. Hon har också valt bort en av sina gångarter. Skritten. Men smart som hon är har hon ersatt den med en annan. Hon taktar. Hon trippar liksom fram när man försöker skritta "normalt". Nu har hon lagt av med de flesta av "dumheterna".
 
Man får ju inte glömma bort alla hennes goda sidor, vilka är många. En rätt rolig sak hon kan göra är att pussas som en eskimå. Så om man pussar henne på mulen gnuggar hon mulen mot ansiktet. Ska man jämföra henne med en människa är hon nog en "pentahäst". I övrigt är hon allra, allra bäst, för mig i alla fall.

Kim Ståhl

Hej, det är jag som är Ior

Jag och min bästa kompis, shetlandsponnyn Fabian, kom till Lomma vid årsskiftet 1997/1998. Vi bodde tidigare hos husse och matte ända uppe i Motala. Hur kunde vi då hamna i Lomma?
 
Jo, husse och matte tyckte det var synd att det inte längre fanns några små barn i vår närhet som kunde rida och sköta oss. De hade hört om Lommas shettisar som galopperade vilt både på Flyinge och Globen och tänkte att en ridklubb som har en sådan satsning på små shettisar kunde bli ett bra hem för Fabian. Men tror ni att vi ville skiljas åt, Fabian och jag? Nej, skulle han flytta till Lomma så skulle minsann jag med!
 
Sagt och gjort, till Lomma kom vi båda två. Det var spännande att se ett nytt ställe, lite otäckt också. Väldigt mycket folk fanns här och många hästar, både stora och små.
 
Fabian och jag fick dela box och det kändes ju tryggt för oss båda (även om glupske Fabian brukade äta upp min mat också...). Men vilket konstigt stall! Det var ett tält! Husse och matte hade ju hört om branden som drabbat stallet en dryg månad innan vi kom och visste att det bara var en tillfällig bostad tills det nya stallet skulle bli byggt.
 
De andra hästarna visste inte vad de skulle tro när de fick se mig. En häst? Nej, för långa öron och lite annan lukt. Sedan tyckte de att jag pratade konstigt. Jag smågnäggar ju inte som de gör, utan jag häver upp min stämma ordentligt i ett riktigt skri. I början, innan jag hade träffat alla, hade de ju bara hört min röst och känt min lukt och inte riktigt vetat vad jag var för något. Så när jag träffade dem för första gången hade de inte tid att uppföra sig som lydiga lektionshästar. Nej, Lukas han blev många centimeter längre när han stod på tå och tittade efter mig, Flasch bockade av Petra ett par extra gånger och Pricken gick nästan baklänges för att kunna hålla ögonen på mig hela tiden. Själv tog jag det lugnt, lät Ulrika provsitta på min breda rygg och lunkade iväg när jag hade lust. Jag höll noga koll på vart Fabian gick med Taina på ryggen.
 
Under vintern gick jag med på söndagens barnridning. Jag var naturligtvis jättepopulär och alla ville rida på mig. Visst är jag envis och gör som jag vill ibland, men min charm är oemotståndlig så jag blir snabbt förlåten. Eftersom jag var så duktig fick jag gå med även på de "riktiga" lektionerna där jag också gjorde succé;

Hugo, en bestämd herre  

Hugo är enligt papperna en 17 år gammal valack, född någonstans i Danmark. Mycket mer vet vi inte om hans förflutna. Efter försök att släktforska både hemma och i Danmark vet jag fortfarande lika lite. Själv tror jag att han är en korsning mellan en väldigt fin dressyrhäst och en liten tjock shettis, men vem vet?
 
Han har varit fast anställd som lektionshäst här på Lomma Ridklubb sedan 1988, då han var en väldigt sprallig sexåring. De flesta ser nog på Hugo som en ganska lat häst med ett ofta ganska dåligt humör och en väldigt bestämd åsikt om vem som får hälsa på i hans spilta. I slutet av 1991 klev jag, i form av en blyg liten elvaåring in i den Förskräckligt Farlige Hugos spilta. Man hade kunnat säga att efter den dagen var vi allra bästa vänner, men det vore inte riktigt sant. Istället gjordes det tydligt klart för alla vem det var som bestämde, nämligen Hugo.
 
De första åren släpade Hugo runt mig på oräkneliga turer upp på gödselstacken, in i foderkammaren och runt stallet till det goda vårgräset. Det var först när kotorna krånglade och Hugo var tvungen att stå inne på boxvila som han började finna sig i att bli ompysslad utan att bita och sparka. Tyvärr gick det inte så bra att låsa in Hugo, utan det blev istället många nattvandringar kring stallet, samt en och annan månskensgalopp på golfbanan. Det allra roligaste Hugo vet är att bli blöt, simma i havet, dusch i vattenslangen, eller bara vara ute i regnet.
 
Sist men inte minst vill jag tacka dig Hugo, för att du varit min allra bästa vän under åtta år. Vi har tagit oss igenom både med- och motgångar tillsammans, och jag hoppas du finns kvar minst åtta år till.

Anne Ulveland