Gammal hobby blir som ny
Det startade redan i början av 70-talet. Jag var på besök hos min brevkompis
Marie som bodde utanför Linköping. Hon var lika hästtokig som jag.
Hon samlade på plasthästar men tyckte att de medföljande westernsadlarna
i plast var alltför fula för att kunna användas. Hon gjorde istället egna sadlar,
träns och grimmor av tyg. Jag var fascinerad och kom hem till Skåne med nya idéer,
jag tyckte nämligen att hennes utrustning kunde utvecklas lite.
Jag fick pappas avlagda plånböcker, spännen från oanvända klockremmar, jag köpte
läderremmar och tryckknappar och en ny hobby var född.
De närmaste åren sydde jag sadlar i skinn med upphöjt bakvalv. Jag filade hål i
munnen på min favorithäst (som jag döpt till Zenta efter Maries hund) och satte
en bit ståltråd på två metallringar så att jag fick ett bett. Sakerna blev mer
och mer välgjorda efterhand som jag utvecklade nya idéer och fick större
träning.
Men jag slutade rida och tappade intresset för hästar. Zenta var inte längre
svart utan snarare grå och det mesta av garnmanen hade lossat. I samband med en
flyttning åkte hon på tippen, men hennes sadlar och övriga prylar nändes jag inte
slänga. Zentas efterföljare, Zenith - som hade lyckats behålla sin svarta färg
lite bättre - blev också nedpackad.
25 år senare hittade jag en site på Internet där de sålde material till modell-
hästar. Naturligtvis blev jag tolv år igen! Min första tanke var att det var synd
att detta inte funnits när jag höll på. Min andra tanke var att det här var
kanske inte riktigt samma sak. Min tredje tanke var att jag måste testa.
Sagt och gjort. Det blev en första beställning från
Rio Rondo i USA med de allra
mest fantastiska metalldelar: riktiga spännen, ringar (även de där speciella till
grimmor) och bett. Dessutom läderremmar som bara var några millimeter breda.
Resultatet blev bättre än jag vågat drömma om och jag kunde inse att talangen
fanns kvar. Jag hade köpt en färdig "byggsats" med måttangivelser och anvisningar,
men skapade snart mina egna, ännu mer verklighetstrogna grimmor och träns.
Drömmen blev förstås en sadel. Men Rio Rondo är specialiserade på westernutrustning
och någon byggsats till engelsk sadel finns inte. I somras gjorde jag därför en
westernsadel som övning till mitt kommande projekt: en dressyrsadel i skala 1:10.
Arbetshelg - varför och för vem?
Vissa arbetshelger går obemärkt förbi. Några ensamma stackare får själva dra hela lasset med målning, städning eller vad det nu kan vara. Andra arbetshelger har det varit full rulle med massor av villiga händer. Allt som planerats har blivit gjort och alla har dessutom haft några väldigt trevliga timmar. För det är ju så arbetshelgerna ska vara, tillsammans kan vi göra allt det där nödvändiga och dessutom ha trevligt under tiden!
Du kanske hör till dem som tvekat, som tänkt att du inte känner någon, att du inte kan något om målning eller snickeriarbete, du tvekar om du kan tillföra något. Jag kan garantera dig att även om du har "tummen mitt i handen" finns det alltid någonstans du fyller en viktig uppgift. Alla händer är välkomna, alla sorters händer är välkomna!
Vad är det som ska göras på arbetshelgerna? Det skiftar naturligtvis med säsongen. Före hopptävlingarna är det bommar som ska ses över och målas vid behov. Staketet runt sandbanan behöver lagas på vissa ställen och målas om med jämna mellanrum. Före dressyrtävlingarna är det viktigt att vi har ett rent och snyggt ridhus. På våren ska rabatterna rensas. Det är sådana saker som återkommer regelbundet.
Senaste året har det varit lite mer udda saker. I och med den nya anläggningen har det blivit flyttning av hagar, anläggning av parkering, nya rabatter, inoljning av stallarna m.m. m.m.
När jag kom till min första arbetshelg kände jag ingen annan i klubben än de jag red med. När jag gick ifrån min första arbetshelg kände jag en rad människor. Det var t.ex. på domarvagnens baksida med en målarpensel i handen Immi Lundin ordnade en extra reporter (och blivande redaktör) till Sporren. Just den arbetshelgen var den mest välbesökta på år och dag, något jag inte visste, jag trodde att det alltid brukade vara så, för vi hade så trevligt när vi stod i våra overaller och målade bodarna. Eftersom vi var många hann vi med allt utan att behöva stressa och utan att någon behövde slitas ut.
Ingen kan göra allt - men alla kan göra något!
Välkommen till nästa arbetshelg!
Rid aldrig själv
Varför ska man inte göra
det tänker väl många, men svaret är enkelt. Vad
gör du om du trillar av i skogen och inte kan röra dig? Ja,
du kan inte göra mycket. Vem vet var du är
någonstans? Din häst kanske inte ens springer hem, den kan
bli förvirrad och springa ut mot vägen. Vem vet då
att du ligger i skogen? Inte många, särskilt inte om du
har ridit ut själv. Du kan ju ha skadat dig allvarligt och dina
skador kan vara livshotande och där ligger du i skogen och ingen
vet var du är.
Vad gör man? Jo, för det
första ska man låta bli att rida ut själv, man ska
alltid vara minst två. Om du nu ändå ska rida ut
själv så ska du berätta vart du ska rida, vilken
väg och ungefär hur länge du tänker vara ute. Har
du en mobiltelefon så ta med den, det gäller även
när ni är flera. Men även om du har mobiltelefon kan
det vara falsk trygghet eftersom den kan gå sönder i
fallet eller på annat sätt.
Nu undrar säkert alla
varför jag kommer med den här artikeln i Web-Sporren.
Svaret är enkelt. En olycka har hänt och kan hända
igen om man inte gör något åt det. Och just nu
gör jag något åt det, jag försöker
få andra att förstå hur farligt det kan vara att
rida själv om det skulle hända en olycka.
Det var förra sommaren som jag
var ute och red på Coyette och jag var på väg hem
till stallet och red på galoppstigen. Som ni alla vet kan
hästar bli rädda för allra minsta ljud eller pinne som
ligger på marken. Det finns också de som är
extra
känsliga för sådant, t.ex. Coyette (inget illa
menat).
På galoppstigen ligger det en
stor gren som hon har gått förbi säkert tio
gånger tidigare utan att konstra, men den här gången
tror hon att den ska äta upp henne. Hon börjar gå
på sidan och som ni vet finns det träd på båda
sidorna och när jag tittar upp känner jag bara en kraftig
smäll och flyger bakåt. Jag har brakat rakt in i ett
träd - hade kunnat vara trädkramare om jag lyckats
hålla mig kvar. Hästen springer iväg med trasiga
tyglar. Själv fattar jag först inte vad som har hänt,
men efter ett tag känner jag en otrolig smärta i mitt
högra ben och hur det snurrar och gör ont i huvudet. Resten
av kroppen är okej, men jag kan inte röra mig.
Det som räddade mig var att jag
hade en mobiltelefon med mig. Vad hade jag gjort annars? Eller om
mottagningen varit dålig? Visst hade jag kunnat skrika och
vänta på att någon skulle hitta mig, jag låg
ju nära cykelstigen. Men om jag trillat av någon annan
stans? Vem hade då hört mig? Jag ringde till stallet och
berättade var jag var någonstans. Väntetiden på
någon från stallet kändes som en timme minst. Jag
kommer aldrig att glömma känslan när Kina kommit fram
till mig och vi hör en bil med dånande musik komma. Det
var Ronny och Annika som kom till undsättning. Jag började
skratta men fick sluta med det för det gjorde för ont i
huvudet. De ringde efter ambulans som kom efter en stund.
Jag hade ändå tur, det
slutade med några skrapsår i huvudet och kryckor i tre
veckor, det hade kunnat gå mycket värre. Så till
alla er ryttare, föräldrar och alla andra, se till att
ingen rider ut ensam.
Mirja Hofbauer