Tre små grisar

Det var en gång en grismamma som hade tre griskultingar. När de blivit tillräckligt stora skickade hon ut dem i världen för att söka sin lycka.
Den första lilla grisen hade inte gått så värst långt, när han mötte en man som drog en skottkärra lastad med halm.
-Snälla du, sa den lilla grisen. Kan jag inte få lite halm av dig, så jag kan bygga mig ett hus?
-Jovisst, sa mannen.
Och så byggde den första lilla grisen ett halmhus. Efter en tid kom vargen och knackade på dörren.
-Lilla gris, lilla gris, får jag komma in? sa han.
-Nej, aldrig i livet, sa den lilla grisen.
-Då pustar jag och då frustar jag och så blåser jag bort ditt hus, sa vargen.
Och han pustade och han frustade och blåste bort det lilla huset. Sen åt han upp den första lilla grisen.
Den andra lilla grisen gick lite längre ut i världen. Han mötte en man, som bar en stor bunt med kvistar på ryggen.
-Snälla du, sa han. Ge mig lite kvistar så jag kan bygga ett hus. Det fick han och så byggde han sig ett hus av kvistarna.
Snart kom vargen till honom också.
-Lilla gris, lilla gris, får jag komma in? sa han.
-Nej, aldrig i livet, sa den lilla grisen.
-Då pustar jag och då frustar jag och så blåser jag bort ditt hus, sa vargen.
Och han pustade och han frustade och han blåste bort det lilla huset. Sen åt han upp den andra lilla grisen också.
Den tredje lilla grisen gick långt ut i världen och han stannade inte förrän han mötte en man, som hade en hel kärra full med tegelstenar.
-Snälla du, sa han. Ge mig sina tegelstenar, så att jag kan bygga mig ett hus.
Han fick tegelstenarna, och han byggde sig ett riktigt stadigt tegelstenshus.
När han var färdig, kom vargen dit.
-Lilla gris, lilla gris, får jag komma in? sa vargen.
-Nej, aldrig i livet, sa den lilla grisen.
-Då pustar jag och då frustar jag och så blåser jag bort ditt hus, sa vargen.
Och han pustade och han frustade och han blåste allt vad han orkade. Men han kunde inte blåsa omkull det stadiga lilla huset
Då satte sig vargen och funderade över hur han skulle kunna lura ut den lilla grisen ur huset.
-Lilla gris, sa han efter en stund. Jag vet var det växer fina kålrötter.
-Var då? frågade den lilla grisen.
-På bondens åker, sa vargen. Om du är färdig tidigt i morgon bitti, gör vi sällskap dit och hämtar kålrötter till middag.
-Jag skall nog vara färdig, sa den lilla grisen. När kommer du?
-Klockan sex, svarade vargen.
Men den lilla grisen gick upp klockan fem och hämtade kålrötter själv. Klockan sex kom vargen dit och sa:
-Lilla gris, är du färdig nu?
-Färdig? sa den lilla grisen. Jag har varit hos bonden för länge sen och nu håller jag på och kokar kålrötterna.
Vargen blev arg, men han visade det inte. Han måste hitta på ett annat sätt att lura den lilla grisen.
-Lilla gris, sa han sedan. Jag vet var det finns goda äpplen.
-Var då, frågade den lilla grisen.
-På trädgårdsmästarens äppelträd, svarade vargen. Var färdig klockan fem i morgon bitti. Då kommer jag hit, så får du följa med mig och hämta äpplen
Men den lilla grisen gick upp redan klockan fyra och gick till trädgårdsmästaren. Han skyndade sig så han skulle hinna hem innan vargen kom. Men vägen var lång och äpplena satt så högt att han måste klättra upp i trädet för att komma åt dem. Och där satt han när vargen hittade honom.
-Jaså lilla gris, sa vargen. Du är redan här, du. Är inte äpplena goda?
-Jo, sa grisen. Här får du ett.
Och så tog han ett äpple och kastade det så långt bort från trädet han kunde. Vargen sprang efter det, och den lilla grisen sprang hem med sina äpplen.
Nästa dag kom vargen igen och knackade på grisens dörr.
-Lilla gris, sa han. Det är marknad inne i stan. Har du lust att gå dit med mig?
-Ja, gärna, sa den lilla grisen. När ska vi gå?
-Klockan tre, sa vargen.
Men som vanligt gick den lilla grisen mycket tidigare hemifrån. På marknaden köpte han en smörkärna.
Han hade inte hunnit så värst långt på hemvägen, när han fick syn på vargen.
Kvickt som tanken gömde han sig i smörkärnan. Den började rulla ner för backen. Fortare och fortare rullade den, och när vargen såg den komma blev han så rädd, att han rusade hemåt i vild fart.
Men när han begrep att det bara var den lilla grisen som hade skrämt honom, blev han rasande.
Han gick raka vägen till den lilla grisens hus och klättrade upp på taket.
Den lilla grisen såg honom och förstod att han tänkte krypa ner genom skorstenen. Han gjorde eld i spisen och ställde en gryta med vatten över elden.
Just som vargen kom farande genom skorstenen, tog den lilla grisen locket av grytan, och vargen föll rakt ner i det kokande vattnet. Vargen skrek i högan sky och kom upp ur grytan lika fort som han kommit ner i den. Sedan sprang han sin väg allt vad benen bar och kom aldrig mer igen. Men den lilla grisen levde lycklig i alla sina dar.