|
Bente |
|
I dom svala rummen med |
|
tallbarrsdoft |
|
där bor småspararna |
|
där schlagerradio och börspessemism |
|
vaktas av karlarna |
|
Vart kan du gå |
|
annat än till din egen dörr |
|
och om du inte släpps in där |
|
så får du väl gå till posten |
|
och fråga: |
|
Finns det några brevvänner här? |
|
|
|
Till och med kakelgolven |
|
med skit och fimpar förskjuter dej |
|
och tunnelbanehallens viskande eko |
|
vet vem som njuter dej |
|
Du vill slänga tårarna på dom |
|
som is och briljanter |
|
och slänga dom hårt |
|
Slänga dom på dom som har |
|
det lätt |
|
för att du har det svårt |
|
|
|
Det fina klirret från glasverktygen |
|
har du vant dej vid |
|
och alla tripper tog du |
|
för att som du sa slippa bli gravid |
|
Och di morsa hon ville du |
|
skulle va |
|
nån slags konfekt i kartong |
|
och din farsa han såg dej |
|
som flygvärdinna |
|
och du blev rädd av allt tvång |
|
|
|
Vem ska rädda dej, Benta |
|
ifrån tillvarons hundar? |
|
Så att dom aldrig mer |
|
Så att dom aldrig mer |
|
får hugga dej |
|
|
|
Dom kristna kom sjungande |
|
Barnatro |
|
och bestal dej på din |
|
och din brorsa på bågen |
|
for av vid rondellen |
|
när han skrek: Stan är min! |
|
Och din vaksamma vän som lurar |
|
sej själv med en mörkbrun peruk |
|
och säjer: Ta min trygghet... |
|
här |
|
ta minMandrax och bli nu |
|
inte sjuk |
|
|
|
Du står där med dina Beckettrepliker |
|
och tigger om nåd |
|
men avstånden är och förblir |
|
i en tillvaro utan nåd |
|
Nu när urhimlen mörknar över |
|
Centan |
|
och bilarnas lampor tänds |
|
bevakas du av tevekameror |
|
som aldrig frågat hur det känns |
|
|
|
Vem ska rädda dig, Bente... |
|
|
|
Och när lamporna slocknat på |
|
Tysta Skriket |
|
vem ska trösta dej då? |
|
När varuhusen har stängt |
|
och snutarna går två och två |
|
Nu när stadsborna sover sin |
|
trygghets |
|
sömn i låsta kvarter |
|
ska jag försöka hjälpa dej då |
|
eller ska jag bara fortsätta |
|
rulltrappan ner? |
|
|
|
|
