|
Mitt i nattens djungel ställd |
|
Buddha han sitter |
|
på sin blundande tron |
|
För honom är hettan |
|
som vassa stenar i skon |
|
Men Gunilla har feber |
|
i sitt rum på Söder |
|
går hon fram och tillbaka |
|
dom nakna fötterna blöder |
|
Jag såg på hans blick |
|
att han undra varför |
|
min mun såg tung ut |
|
Jag sa: Håll min hand hårt |
|
nu när det brinner |
|
snart har det brunnit |
|
Jag ville fånga in sydvästen |
|
och lägga den ner vid hans dörr |
|
och ringa på och springa därifrån |
|
precis som förr |
|
|
|
Du är med mej i den här |
|
svartmuskiga djungeln |
|
Säj mej Säj mej |
|
vad ska jag ta mej till |
|
Gunilla, den randige kungen |
|
slår till närhelst han vill |
|
|
|
Det var om natten om natten |
|
vi behövde varandra |
|
När morgonen kom var vi |
|
genast på jakt efter andra |
|
Nu spricker det järn |
|
och pansar omkring mej |
|
och ändå så kan jag inte |
|
förstå nånting nej |
|
Jag har setat så stilla och väntat |
|
på svar med nåt konkret i |
|
Vi är alla på väg in i tystnaden |
|
och det vet vi |
|
Jag har gått genom stan och ropat |
|
Vill se dej! Vill se dej! |
|
Men allt jag såg |
|
var den fallande snön runt om mej |
|
|
|
Du är med mej i den här... |
|
|
|
Naglarna mot berget |
|
du vet hur det slutar |
|
Fräls oss från kärlek |
|
fräls oss ifrån knutar |
|
Fukt och grimaser |
|
under luggslitna lumpen |
|
Och ingen att skylla på |
|
inte ens slumpen |
|
Våra vänner från sommarn |
|
dom sover numera på bussarna |
|
och bär hem sina kassar |
|
till middan och barnen och pussarna |
|
Du säjer: Det finns inga rosor |
|
i dubbelsängar |
|
Men dina nycklar rasslar |
|
som banditernas pengar |
|
|
|
Du är med mej i den här... |
