Min Historia
Jag föddes i Örnsköldsvik den 11/8 1973.
Vi bodde i en stadsdel vid namn Hörnett, som ligger på den södra sidan av staden.
I en gul villa kom jag att leva mina första sju år på den här jorden.
Min personlighet var redan på ett tidigt stadium mycket tävlingsinriktad.
Jag och min storebror Markus, hade många bataljer i all sport och i alla dess former.
Vi spelande fotboll och ishockey i organiserade i den klassiska klubben Modo.
Jag hann spela två säsonger med Peter Forsberg. Jag ser det som en av mina största meriter.
Någongång måste jag väl ha dribblat bort honom.
Måste fråga pappa som var mycket involverad i klubben och fungerade vid den här tiden som tränare för
mitt lag.
Min mamma var hemmafru medans min pappa jobbade på Folksam där han senare skulle komma att bli
distriktschef.
Jag har en storasyster också vid namn Mariana.
Hon var så pass mycket äldre än jag -69, så henne såg jag mer som en andra mor än en kompatant.
!978 adopterade vi en liten pojke från Colombia, som kom att bli min lillebror. (Matteus) På förskolan var
jag en stöddig liten typ som vägrade att förlora vad det än gällde.
Uppe i kuddrummet fick kompisarna ta emot en hel del smällar från de där fyrkantiga plastkuddarna
som nog gjorde rätt ont att få i nyllet.
Jag var en liten buspojke, det går inte att komma ifrån.
Personalen hörde av sig till mina föräldrar och jag bestämde mig för att ta det lite lugnare vilket också blev
fallet.
Jag hann bara gå några veckor i skolan innan flyttiverns rep drog alltför hårt i min mamma och pappa, så
det var bara att ta sina pinaler och flytta ut till en liten by vid namn Hössjö ca två mil utanför Umeå.






Där började jag i en klass enbart bestående av sju barn, var av två pojkar inklusive mig.
Det fanns alltså en pojke vid namn Daniel som kom att bli min bäste vän. Det föll sig rätt
naturligt om man tänker efter an kvart eller två.
!980 adopterade vi ytterligare ett barn. Den här gången en flicka från Etiopien som jag fick till
lillasyster (Matilda)
Jag trivdes alldeles förträffligt med livet på landet.
Jag skulle vilja påstå att åren mellan Tio och Tolv är de mest magiska.
Man är stor nog att skriva berättelser men samtidigt liten nog för att fortfarande tro på sagor.
Så jag levde lyckans dar där på sommarängarna...de stora vetefälten...skogen vi otaliga
gånger lekte krig i.
Föresten tjuvhögg vi tre män ner en stackars gran varje jul.
Det borde väl vara preskriberat vid dags dato, eller...?
Lyckans dar kan ju inte vara för evigt och det gäller även i min berättelse.
Sommaren efter det att jag gått ut fyran var vi i det närmaste tvungen att flytta om situationen
skulle fortsätta att vara hållbar.
Pappa hade nya arbetsuppgifter och bakom kulliserna resonerade nog mina föräldrar mycket,
och kom fram till att det skulle bli bäst för alla om vi tog och flyttade in till Umeå.
Jag gillade inte alls tanken och jag sörjde naturen men jag hade förstås inget val.
Vad har en tolvåring att säga till om när allt kommer omkring?



Brandingengören som tog emot mig var snabb.
Han var så snabb att jag nästan inte han märka det där "Men vad är det här? Vi skulle ju få hit en
sextonåring och inget litet barn! Vilka arbetsuppgifter ska jag kunna ge honom osv."
Jag började i alla fall min period på brandstationen med att avfetta, tvätta och tillslut vaxa de stora
röda brandbilarna som var sex till stycket om jag inte minns helt fel. Utöver det var jag också med
på fysträningen där det ofta stod innebandy eller hockeybocky på schemat.
En del av brandmännen blev totalt chockade när dom såg den tyste lilla snorungen med
självförtroende noll, åka runt i cirklar och även lyckas snurra upp Rolf Berglund ett antal gånger
som vid den tiden spelade i Björklövens A-lag.
Det var på brandstationen jag upplevde min riktigt första ångestattack,
Varningstecknen hade varit där länge, bla. hade jag börjat stamma vilket jag inte gjort tidigare.
Hela mitt jag var så uppfylld av ledsenhet, ilska och förtvivlan att kroppen ansåg sig ha rätt att tala
om för omvärlden hur fruktansvärt dåligt jag mådde och det gjorde den med besked.

Den minuten det skedde höll jag på att samla ihop grenar och kvistar som låg på brandstationens
bakgård. De fick bli mina nallar i min famn då jag dog.
Jag kan inte förklara det med något annat ord. Det är det ord som kommer närmast då man ska
beskriva hur jag kände det just under ångestattacken.
Jag hade ingen aning om vad det handlade om men jag visste att det var någonting långt utöver det
vanliga och att från denna stund skulle mitt liv bli ett helvete.
Tyvärr fick jag rätt i mina farhågor då man kan beskriva de senaste elva åren som en enda lång
svart mardröm.
Idag upplever jag nästan dagligen det jag upplevde då.
Skillnaden är bara att nu vet både jag och min omgivning vad det handlar om så jag behöver inte
bli lika rädd längre, men den har ändå gjort mig till en ängslig och osäker person långt borta ifrån
den framåt och livsglade kille jag en gång var.
Jag berättade inget för någon, för hur skulle jag kunna beskriva något som jag själv inte fattade ett
dugg om vad det var.
Bara att kroppen blev kall och att jag tappade verklighetskänslan.
Jag var redan nu svårt sjuk i ångest, men ingen hjälp skulle komma att sättas in förän något år
senare.
Jag genomled det här halvåret på brandstationen och jag överlevde (trots en hel del dagar av fejkad
fysisk sjukdom) även ett halvår som assisterande vaktmästeare och gympalärare på Grubbeskolan
där jag gått bara för några månader sedan. Då föreföll sig korridorerna och rummen helt olika än
vad som nu var fallet.
Jag var så orolig i min själ att jag vill på största allvar påstå att en människa inte kan må sämre.
Sommaren kom och kaoset med den. Finns inte så mycket mer att skriva annat än att jåg mådde så
dåligt.
Till hösten kulminerade det hela när min mamma tagit emot ett samtal från min nya
klassföreståndare på samhällsvetenskaplig om att jag inte hade varit närvarande.
Jag hade snott några bärs på konsum för att sedan ta ut ett par hundralappar ifrån pappas konto
varvid jag tog planet ner till Stockholm där jag vilset och sjukt irrade omkring.
Pengar till hemresan hade jag inte men jag tror att flygpersonalen såg i vilket skick och kondition
jag var i, så dom lät mig flyga hem till Umeå gratis.
Först nu började det gå upp för mina föräldrar om hur allvarligt det egentligen var.
Psykiatrin kopplades in och min första kontakt med den var en läkare på hembesök, då min
mamma blivit utom sig av oro. Och hon hade all rätt i världen att vara orolig för sin son för det stod
mycket illa till sig hos honom.
Jag gick omkring utan sysselsättnung och en stor portion fördomar emot psykiatrin.
Jag betedde mig mins sagt åt som ett svin hemma och jag vägrade i sten att fara på de inbokade
terapisamtalen. Ibland for jag ändå dit men orkade inte säga någonting.
Jag bara satt där och visste att man inte kunde må sämre än vad jag gjorde.
Medicinering påbörjades och jag fick lugnande medel (Stesolid) i doser som skulle passa en mindre
elefant.
Trots mitt otroliga illamående så gav jag mig fan på att jag ändå skulle skaffa mig
gymnasiekompetens.
Det höll i ett och ett halvt år innan till och med min tjurskalle inte orkade motstå ångestens enorma
kraft.
Jag ljög för min terapeft om att jag skulle ta livet av sig och jag hade även snappat upp att man
skulle i detalj berätta för personen ifråga om hur man hade tänkt utföra dådet.
Jag sa att jag den kvällen skulle lägga mig framför tåget och snart låg jag i en säng under
psykiatrins hjälpande vingar på ungdomskliniken i samma hus.
Där tillbringade jag två veckor innan jag skrevs ut och allt blev som vanligt igen bortsätt ifrån att
jag nu inte längre gick i skolan.
Tabletterna hjälpte och jag började att arbeta på ett dagis där jag blev småförtjust i en av de
kvinnliga i personalstaben.
Under min tid på BUP (barn och ungdomspsykiatrisk klinik) blev jag en kväll ute på krogen
tillsammans med en tjej.
Förhållandet varade i ett halvår och jag var inte ens attraherad av henne. Som kompis var hon kul
att umgås med, men jag hade henne mest för att få veta har det kändes att ha ett förhållande och
naturligtvis var jag taskig mot henne då jag inte var uppriktig och ljög.
Hon hade varit stormförälskad i mig och det är inte annat än att man skäms när man tittar till baka.
Jag tror en ursäkt passar sig bra just här om än den är lite sen.
Jag minns att jag smög in på dagisets toaletter och knaprade i mig en fem-sex tabletter åt gången,
allt för att hindra ångesten från att komma.
Nu hjälpte inte ens de här doserna för att jag skulle ta mig igenom en arbetsdag, så snart var jag
även tvungen att hoppa av det här projektet.

Dagen efter nyårsaftonen -92 tog jag bakfull min fars bil och körde rattonyktert in i en lyktsolpe.
Jag svimmade och vaknade upp av att jag blev omändertagen av de brandmän jag en gång jobbat
med.
Hade någon suttit på passagerarsidan hade denn fått lämna jordelivet så snabbt och så ensamt.
Mina föräldrar hade fått nog och nu var det bara att haka på så att säga.
Jag togs in på toxen för avgiftning av Stesoliden. Det gjordes inte i en handvändning.
Om jag inte minns helt fel så tillbringade jag en månad där uppe på toxen med en förunderlig
utsikt över delar av staden.
När det var över accepterade jag inbjudan från det behandlingshem jag tidigare vänligt men
bestämt avböjt.
Tiden där förändrade min tillvaro drastiskt.
Jag trivdes nästan omgående och mina fem medpatienter fanns inget att frukta hos.
Jag upplevde det som en mjuk och fin priod av mitt liv och jag började sakta tro på att det kanske
fanns en framtid även för mig.
Jag fasade inför den dag då jag var tvungen att lämna behandlingshemmet då det stod i stadgarna
att ett och ett halvt år var det mesta en patient fick tillbringa på stället.
Tiden kommer alltid.
För mig var det en katastrof för jag mådde långtifrån så bra att jag skulle uthärda ett liv ensam i en
etta som det föreslagits.
Det gjordes ett tappert försök med allt var bara ett spel för galleriet.
Jag tror att alla inblandade fattade att det inte skulle gå att segla iland denna skuta.

På julaftonen var jag så lycklig.
Jag var så lycklig att jag blev skitskraj för att bli olycklig så därför söp jag till på kvällen, till min nu stora
förvåning.
Det blev stor uppståndelse med skrik och förtvivlan, ambulas och hela köret.
Dom trodde att det kunde vara fel på hjärtat men i sanningen låg det ju att jag helt enkelt hade varit full som
en ättiksburk.
Mellandagarna gick lungt tillväga och jag var mycket glad över att min storebror, Markus, hade kommit hem
från studierna i Spanien för att fira helgerna här huppe i Umeå med oss.
Milleniumskiftet firade jag i stillhet framför TV:n med mina föräldrar.
Dagarna gick och snart var det dags för TBC igen.
Kvällen före var jag orolig och jag ville inte utsätta mig för jobbiga saker, det man måste göra för att komma
vidare.
Jag gjorde helt fel på alla punkter och söp till. Långt in på natten satt jag där och funderade på vad jag skulle
ta mig till. En halv whiskeyflaska senare satte jag mig i bilen för att köra upp till Piteå där jag skulle vara full
och njuta av hotellets alla faciliteter.
Jag körde så stadigt och rakt som jag förmådde.
Väglaget var inte helt idialiskt för en påverkad förare om man säger så.
Snömodden låg tjock på E4:n och de höga mittsträngarna gjorde inte saken lättare...
Halvägs hann jag innan det som skedde skulle skett förr eller senare.
Jag hade efter det att stesoliden och Aurorixen satts in blivit en helt annan typ av förare.
Jag som tidigare hade kört så lungt och förståndigt, gjorde nu en handbromssladd i varenda kurva då snön
hade hunnit lägga sig.
Så jag förstod att det skulle barka åt skogen en ful dag.
Som tur var fanns det ingen skog på min ödes slätt den kvällen före nystarten på TBC.
Jag tappade kontrollen över bilen i en våldsam fart och voltate något varv i luften innan jag turligt nog
landade på "fötterna".
Jag var väl medveten om vilken sits jag nu befann mig i och jag gjorde ett sista desperat försök att fly mitt eget
öde genom att vrida om nyckeln. Jag fick igång motorn, men jag var femtio meter ut på en slätt omgiven av ett
halvmeter högt snötäcke.

Spelet var förlorat så jag vinglade smått chockad upp till vägkanten där två yngre herrar ringde efter polis
och brandkår.
Jag stod där och såg blåljusen komma och jag minns hur uppgiven jag var.
Det var detta jag lovat mig själv inte skulle upprepas, inte under några som helst omständigheter.
Jag klarade mig undan den våldsamma kraschen med ytliga skrubbsår.
Las in för övervakning på Skelefteås lasarett natten igenom för att senare med taxi föras hem till Umeås
lasarett där mina två kontaktpersoner väntade tillsammans med min läkare.
Han gav mig ett ultimatum där jag under en tid skulle bli tvungen att käka Antabus om han skulle fortsätta
skriva ut Aurorixen.
Så jag hade som 26-åring inget val utan var bara tvungen att acceptera och börja inta det medel de flesta
inklusive jag, förknippar med nedgångna gamla A-lagare.
Nya patienter började på TBC. Jag gillade alla skarpt och speciellt en tjej gillade jag kanske för skarpt för mitt
eget bästa.
Hon var ensam i patientgruppen om att inte bära kalsonger och dessutom var hon vacker och rolig att prata
med. Jag var inte kär i henne men nog var jag lite förtjust alltid, det kan ej nekas.


Nu kommer vi till det tyngsta jag någonsin upplevt.
Det började med att jag ville ut och festa med kompisarna på TBC och tog upp detta med läkaren, men han
höll envist kvar vid att jag var tvungen att uppfylla kraven som ställts.
Nu tyckte jag att jag omyndigförklarades och sa vänligt men bestämt åt honom att jag tänkte sluta inta
antabusen.
Då heller ingen Aurorix heller, men jag mådde så bra att jag trodde att jag skulle klara mig utan...
Det mest ödesdigra beslut jag tagit i mitt förhållandevis unga liv var detta med antabusen.

I bussen på väg till bowlingarenan nypte hon till mig i örat och det gjorde ont och jag ville skojhärmas.
Det fick bli en björnkram bakifrån som jag senare fick höra att hon hade blivit rädd för.
Ångesten med kallsvetten skjölde över mig där jag satt och väntade på min tur, så jag orkade inte längre.
Jag slängde mina skor och jag sparkade in skåp och jag var fruktansvärt förtvivlad och less på denna
förbannade ångest att jag inte stod ut längre.
Tillbaka på TBC slog jag sönder min gitarr och stereo vadvid ett bord och några stolar fick känna på
plågad 26-årings vrede och förtvivlan över sin situation.
Hela patientgruppen blev livrädda där dom satt därnere i vardagsrummet.
Den natten vågade inte flickan sova på TBC.
Alla var skärrade inklusive mig själv.
Morgonen kom och jag fick inte tillfälle att reda upp och förklara mig för tjejen och de övriga.
Hon var helt enkelt för rädd att vistas i samma rum som jag.
Att inte få den chansen fick mig att tillslut flippa ur och jag gick ner till den övriga gruppen och jag
målade svart.
Tre dagars tvångsintagning på psyket blev resultatet.
Tre dagar som tillslut skulle visa sig bli tio.
Allt var som i en skräckfilm och jag bara grät och grät. Ja jag gjorde nog inte mycket annat än att läsa
Lundell sova, äta och sedan gråta.
Mina kontaktpersoner kom upp och hälsade på varje dag och jag fick veta att patienterna ställde sig högst
tveksamma om dom ville ha mig tillbaka överhuvudtaget.
Då grät jag bara ännu mer tills den dag jag återfick min frihet och flyttade hem till föräldrarna igen.
Beslutet om min möjliga återkomst tog sin tid.
Det dröjde dryga månaden tror jag, innan jag välkammad och med mitt största leende gick in och skakade
hand med de människor som nu hade mitt liv i sina händer.
Tio sekunder in på mötet förstod jag att jag hade förlorat mitt livs viktigaste fajt och att det nu verkligen var
på allvar.
Nu sitter jag här den 31/9 2000 och skriver detta.
Påföljden angående mitt brott blev skyddstillsyn och böter.
Patienterna på TBC hade undrat varför dom inte hade fått läsa alla de brev jag skickat till dom, och det
undrar jag fortfarande över varför dom inte fick.



Men så en underbar dag i maj fick jag då äntligen återse allihopa, inte en dag för tidigt.
Jag fick förklara mig och flickans förlåtelse var det viktigaste fastän man med friska ögon kanske
inte skullat behöva haft så dåligt samvete som jag hade. Var det någon som hade fått tagit den
tyngsta smällen så var det jag.
Men hursomhelst slutade sagan ändå hyfsat lyckligt.
Jag har fortfarande kontakt med en inneboende som heter Robert och flickan som tog så illa vid sig
är nu min bästa mailpolare.
Jag har fått två stödpersoner som ska hjälpa mig att bryta isoleringen och finnas tillhand i
vardagen. Har bra kontakt med min nye helt underbara läkare och också en person vid namn Åke
som är en riktigt snäll bondläpp som jag tycker mycket om. (jag vet att han nog läser detta).
Bara en sak till riktat mot personalen på TBC.
Låt ingen gå igenom det jag fick göra igen.
Gör gott, inte ont.
Gör sol, inte blod.
Gör skratt, inte tårar.
Kom ihåg, glöm inte.

Man överlever allt utom döden.
Bo Martin Lindgren 31/9 2000