Jag köpte ett par stövlar
|
med broderade skaft
|
Dom dyraste och tuffaste som
|
jag nånsin haft
|
Jag drog dom upp på vaderna
|
polerade skinn
|
Jag hette Jesse James när jag
|
i salen klev in
|
|
Jag skavde på parketten och
|
spana ganska slött
|
Det var skumpa och raketer
|
men min min sa:"Va dött!"
|
Sen gick jag fram till baren:
|
"En hela Whisky, tack!" och drack
|
Sen drog jag mina skjutjärn
|
sköt ihjäl ett par och stack
|
|
Ja, kärleken kommer och
|
kärleken går
|
och glad är väl den som
|
kärleken får
|
Du kanske säjer:"Allt det där är
|
bara romantik!"
|
Men innan du vet ordet av
|
så åker du dit
|
|
Sen gick jag ut på stritan
|
och sparka till en snut
|
Och in på kärringkondis där jag
|
vrålade:"Vet hut!"
|
Sitta här och mumsa era feta
|
tjocka vrak
|
Då slog nån mig i skallen
|
och la mej på ett flak
|
|
Jag vakna upp bland stjärnorna
|
min hud var gul och blå
|
Jag tänkte: "E jag dö så e jag dö
|
med stövlar på"
|
Men inte va jag dö
|
jag satt förankrad i en häck
|
Jag hamra uppå gallret
|
men bylingen va väck
|
|
Ja, kärleken kommer...
|
|
"Va hände sen, va hände sen
|
fort berätta hur det gick!"
|
Ja, mässing kom med nyckeln
|
och hans tumme snacka:"Stick!"
|
Jag peka upp i taket
|
och tramp´an uppå tån
|
Jag snodde deras fjällko
|
och åkte därifrån
|
|
Sen bröt jag upp ett barnhem
|
tog en årgång Kalle Duck
|
Fann en flaska sprayfärg
|
överallt jag spruta: Fuck!
|
Jag satte på sirenerna och
|
blåste till nån by
|
Nånstans i Luletrakten
|
en jävla konstig vy
|
|
Ja, kärleken kommer...
|
|
Sen blev jag knäpp i skallen
|
och gick vilse på ett fjäll
|
Jag började må pyton
|
jag kände jag blev snäll
|
Och plötsligt när jag går där
|
bland mossa och bland lav
|
Jag möter fäbodstintan
|
lika vilsen hon som jag
|
|
Min instinkt sa mej: Fara!
|
jag drog snabbt min stilett
|
Men hon vart inte rädd
|
hon bara log och sa: "Va snett!
|
Lugna ner dig Jesse James
|
så ska jag tuta i min lur
|
Så skaru se han kommer snart
|
Hannibal, min tjur"
|
|
Ja, kärleken kommer...
|
|
Och bruden börjar tuta
|
som den värste Putte Wick
|
Och långt där nere i skogen
|
jag hörde nån som gick
|
Och Hannibal kom brölande
|
ur skogens tysta vrår
|
Jag och stintan på hans rygg
|
vi red väl några år
|
|
Ja, resten vet ni
|
vi vart kära i varann
|
Satt mest framför brasan
|
och höll varann i hand
|
Och åren kom och åren gick
|
och ungar kom det med
|
Nu lubbar vi på fjället
|
hela dan och trivs med det
|
|
Ja, kärleken kommer...
|
|
|
|