Luft... luft är allt jag behöver och har när ångesten tynger mig som värst.
Det är den jag ligger och kippar andan efter och än har den inte övergivit mig
Pernilla...så ofattbart vacker...charmig och glad.
Jag öppnade dörren när hon ringde på...efter ett tag kom jag på att snusen
hängde halvt ner i käften på mig.
Grattis Martin, snyggt!
En tiopoängare helt klart.
Vilken varelse!
Med sitt blonda hår lyser hon upp...lever upp rummet.
Men hon är brorsans och dom skrattar ihop.
Hon skulle förmodligen flytta till Stockholm och plugga i fyra år.
Hon hade inte bestämt sig ännu.
Jag kippar efter luft. Det är allt jag har och kan göra...kippa.
Är det meningen att livet ska vara som hon har det?
Eller ska det vara som mitt?
Hennes, det är jag rätt säker på.
Jag ligger där och kämpar i mitt anletes svett.
Ska jag verkligen orka ta mig de tre hundra meter till gymmet?
Nä...det gör jag inte.
Helt otroligt vilken skillnad det är på mitt liv och hennes.
Lev Martin...ta dina förbannade resurser och flytta runt hela jävla världen och
passa på och skaffa dig en utbildning när du liks ändå håller på.
Lär dig skratta och trivas så förträffligt med livet att du aldrig vill dö utan
bara leva och leva...
En ändlös dans med vackra kvinnor...öl...kompisar...midsommar och hav.
Fastän det är höst och det regnar och det är kallt som fan och du köper dig en
varmare jacka men du fryser.
Du bor i din etta i Stockholm...du ser mörkret...du ser sommarens död, men
du tänder bara bordslampan.
Svårare än så är det ju inte Martin...tänd en lampa och det blir ljust igen.
Livet går som en klocka med livstidsgaranti på batteriet inne i dom små
underverken, och snart är det sommar och sol igen.
Nä, fy fan för mig.
Ingen gymnasieutbildning...ingen tjej...och jag har bara en sån där gammal
klocka där man är tvungen att vrida på den där lilla nagelknäckande knappen
till höger.
Den har rostat ihop, och det går trögt så ofattbart trögt.
Den här dagen gick det så tungt att verkligheten på allvar måste ifrågasättas,
och jag har mått dåligt.
Orkade inte ens hämta medicinen.
Vid sextiden på kvällen plågade jag mig då ändå iväg.
Det har varit en mycket svart dag, med en attack av ångesten jag inte hade en
chans att avvärja.
Efter tvåhundra meters promenerande mot busshållsplatsen blev jag träffad.
Jag vände om och gick och la mig.

Martin Lindgren 17/8 2000