Det var en gång en expert på datamaskiner som var ovanligt skarp i huvet och hette Elis Bengtsson. Elis Bengtsson hade rykte om sig i sju kyrksocknar att vara en baddare till expert på datamaskiner, och till sist nådde det ryktet ända upp till översta våningen i skatteskrapan i Stockholm, där överste skattmasen bor. Då kallade överste skattmasen Elis Bengtsson till sig och sade: "Hör du Elis Bengtsson, vi behöver en riktigt stor och fin datamaskin som kan räkna ut alla skatter som finns så långt ögat når. Kan du åta dig att göra en sån datamaskin?" "Visst kan jag göra en sån datamaskin", sa Elis Bengtsson. Och nu ska ni se att Elis Bengtsson satte igång med att få till en hejdundrande datamaskin som ingen sett maken till. Det var ett stort väldigt åbäke till datamaskin som kostade många miljarders miljoner kronor, men det gjorde ju inte skatteverket någonting, för dom har ju gott om pengar. Och det allra finaste med Elis Bengtssons datamaskin, det var att alls inte var så opersonlig som vanliga datamaskiner, för Elis Bengtsson hade monterat in ett litet skratt som maskinen skrattade var gång den klämde fram en återbäring och ett litet snyft som maskinen snyftade var gång den klämde fram en restskatt. Alla var mäkta imponerade över Elis Bengtssons datamaskin, och överste skattmasen sa att tack ska du ha Elis Bengtsson.
Nu var det så att Elis Bengtsson fick ju en förskräcklig massa pengar det året för att han hade gjort den här datamaskinen, så när Elis Bengtsson egna deklarationsuppgifter matades in i maskinen stod överste skattmasen där och vred lystet händerna för att få se med egna ögon på det kolossalt stora skattebelopp som skatteverket skulle ta tillbaks från Elis Bengtsson för hans jättestora inkomster från skatteverket. "Nu snyftar nog Elis Bengtssons maskin till ordentligt", tänkte överste skattmasen skadeglatt. Men döm om hans förvåning när maskinen i stället hov upp ett ovanligt hjärtligt skratt och släppte en liten glad remsa med Elis Bengtssons skatt på. Överste skattmasen läste på remsan att Elis Bengtsson skulle få sexhundratusen kronor i återbäring. Nu kokte överste skattmasen över av ilska och kallade till sig Elis Bengtsson. "Hör du Elis Bengtsson", sa han med kvävd stämma, "vad menas med det här?" "Ja inte vet jag", sa Elis Bengtsson med oskyldig min, "men en sak är säker, och det är att datamaskiner ljuger aldrig, utan kommer dom med felaktiga uppgifter så är dom i alla fall i god tro. Och det är ju inte mycket man kan göra åt en sådan sak." "Det ska du få se på att man kan", röt överste skattmasen. "Nu är du så god och ser efter var felet ligger och ser till att det blir reparerat, och det på rödaste momangen!" Elis Bengtsson gick fram till datamaskinen och tittade på den ett slag och fingrade lite här och där, och sen sa han: "Jo det visar sig att det är en liten manick allra längst inne i maskinen som har råkat lite på sne." "Nå, hur lång tid tar det att laga maskinen då?" frågade överste skattmasen otåligt. "Å", svarade Elis Bengtsson, "det tar flera år det, och det kommer att gå på miljarders miljoners kronor."
Nu blev det kalabalik må ni tro. Överste skattmasen rapporterade till en ännu övre skattmas, och han i sin tur till generalfältskattmasen i kungliga slottet, och till sist hamnade frågan hos självaste regeringen. "Tja", sa regeringen, "det är ju inte mycket att göra åt. Inte kan vi lägga ut miljarders miljoners kronor för att få in dom där futtiga sexhudratusen från Elis Bengtsson inte. Nu var det väl Elis Bengtsson som drog till och blev rik som en krösus! Han köpte sju villor i Djursholm, en för att bo i på måndagarna, en på tisdagarna och så vidare till tills veckan tog slut, och han åt en särskilt dyr sorts revbensspjäll och drack väl multum därtill. Och rikare och rikare blev han, för den lilla manicken längst inne i datamaskinen åkte alltmer på sned för varje år som gick. Senast i våras skrattade maskinen ut en återbäring på niomiljoner- åttahundrasjuttiosextusenfemhundrasextiotre kronor och elva öre åt Elis Bengtsson.
Så när regeringen skyller på konjukturerna så fort nån frågar dom varför dom aldrig höjer folkpensionerna nåt vidare så är det bara löst prat. Det är inte några vanliga konjukturer som tappar big money ur statskassan, utan det är en särskild specialkonjunktur som heter Elis Bengtsson och som är ovanligt skarp i huvet.