ALLMÄNT

De drifter vi arbetar med hos hunden vid spårdressyren är bytesdriften och flockdriften. Företrädesvis skall vi använda bytesdriften vid den grundläggande spårdressyren. Används flockdriften skapar det oftast en väldigt hög stressnivå i hunden, vilket gör att spårarbetet blir lidande. Hunden tenderar till att rusa, gå med hög näsa osv.

Hundens näsa är otroligt välutvecklad och ingen kan idag säga säkert vad det är som styr hundens luktsinne. Man vet i varje fall så mycket att i vissa fall handlar det om små doftmolekyler, som hunden kan identifiera. I vilken ordning, om det är markvittring, luftvittring, spårläggarens egenvittring eller om det är allt sammantaget som påverkar hunden, är inte känt.

Likaså har spårets ålder en avgörande betydelse. Det ändrar vittringskaraktär allteftersom åldern stiger. Människovittring försvinner och ersätts mer av markvittring, skador på marken, brutna kvistar, gräs osv. Kontentan av detta är, att om man lär hunden att spåra gamla spår har den inga problem med färska spår, eftersom samma vittring finns i gamla spår, men inte tvärtom. Människovittringen är starkast i ett färskt spår, medan markvittring och miljövittring är starkare i ett äldre spår.

Det sägs att hundens luktsinne är en miljon gånger bättre än människans, men vad som skiljer är, att hunden kan särskilja lukter. M a o kan den känna en lukt i en annan. Vi människor kan känna lukten av nyslaget gräs, men vi kan inte känna om det också har gått en människa där. Den mängd av ett ämne, som en hund behöver för att identifiera med hjälp av sin näsa är minimal. T ex i en simbassäng där det hälls en tesked av ett specifikt ämne, kan en hund identifiera detta genom sin näsa. Hundens luktsinne styrs också av hundens hunger, ju mera svulten hunden är, desto mera ökar dess luktsinne, eftersom det är kopplat till hundens jaktfunktion. När hunden är svulten kan dess luktförmåga ha ökat med två tredjedelar.

Därför går det aldrig att säga säkert varför en hund spårar på ett visst sätt, eftersom vi inte vet vilken information den får eller på vilket sätt den får denna information genom sin näsa.

DE FÖRSTA ÖVNINGARNA

När man använder hundens bytesdrift som spårmotivation, kan man använda dels ett byte, boll, trasa eller liknande, dels mat eller som i det här fallet korvbitar. Det bästa resultatet uppnås som regel med mat, men i vissa fall kan resultatet bli bättre med ett byte, (boll, träapport o dyl).

Ett bra sätt att förberedda hunden för det grundläggande spårarbetet är att låta hunden (valpen) nosa upp små korvbitar på gräsmattan. Observera att man aldrig får ge hunden mat innan man spårar, helst skall man ha hoppat över någon måltid, så att hunden är lite svulten. Korvbitarna kastas ut på en liten yta, kanske en yta på en kvadratmeter. Detta gör man för att hunden på ett rationellt sätt skall lära sig använda sin näsa. Samtidigt kan man vid de första tillfällena säga ordet "spår" på ett för hunden positivt sätt och med detta förmå hunden att söka korvbitarna i gräset. Dessa små övningar kan påbörjas redan när valpen är 7-8 veckor. Korvbitarna skall vara så små att hunden inte kan upptäcka dem med blicken.

Den första spårövningen är inte en riktig spårövning, utan syftar till att lära in ett önskvärt spårbeteende hos hunden, d v s hunden skall arbeta med "djup näsa" i spåret. Dessa övningar sker alltid i medvind, för hunden skall inte ha en möjlighet att hitta korvbitarna i luftvittringen. Valpen bör minst ha uppnått 3 månaders ålder och vara koppelvan.

Tillvägagångsättet är att hundföraren eller medhjälparen håller valpen (hunden) i kopplet medan spårläggaren visar fram korvbitarna för valpen så att den kan känna vittringen av dem. Spårläggaren går sedan några steg framåt, hela tiden uppmärksam på att valpen har honom under uppsikt.

Spårläggaren stannar sedan upp och markerar ett avstamp i gräset. Observera att, det skall helst vara en gräsmatta med kort gräs. Valpen får inte ha problem att ta sig fram.

I avstampet lägger spårläggaren sedan en korvbit och tar sedan ett ganska kort steg framåt där nästa korvbit läggs, företrädesvis i hälavtrycket. På detta vis lägger man sedan en korvbit i varje fotsteg, första gången kanske det är en sträcka på 3-4 m och sedan är spåret slut. Detta markeras med några fler korvbitar i fotsteget bara.

När sedan hunden(valpen) släpps på, sker detta i omedelbar anslutning till att spårläggaren kommer tillbaka till utgångsläget. Vid påsläppet tar hundföraren tag i halsbandet på hunden och eggar den lite, säger t ex att "nu skall vi spåra" i upplyftande tonläge. Framme vid avstampet håller han kvar i halsbandet och visar samtidigt nedåt med hela handen i spåret och mot den korvbit, som ligger där. Samtidigt släpper han fram hunden och säger tydligt och bestämt "spår".

Valpen blir nu ivrig och söker efter korvbiten och när den hittar den, låter man den fortsätta att leta efter nästa. Vill valpen gå framåt följer man sakta med och vill den gå åt sidorna eller bakåt stannar man bara passivt kvar. Ganska snart kommer valpen på att den skall gå framåt i spårets riktning och varje gång den hittar en korvbit, kan man säga "spår". När den hittar "slutet" (korvbitarna) klappar man om den och tar den ifrån spåret.

Dessa små spår kan man göra om tre-fyra stycken gånger direkt efter varandra, bara för att valpen snabbt skall lära sig att gå framåt i spåret. Denna metod syftar till att hunden skall söka sig till fotstegen, där maten finns. En hund gör bara det den får fördel av och den har nu lärt sig att i fotstegen finns det mat.

Hunden lär sig mycket snabbt var det finns korv och då blir den ivrig och vill framåt. Den måste nu bromsas upp och hållas tillbaka lite om det går för fort. Ett lämpligt sätt är att när valpen precis har nosat upp korvbiten i fotsteget så ger man den ett mycket, mycket lätt ryck i kopplet. Det skall vara så mjukt att hunden knappast förnimmer det och skall ske i omedelbar anslutning till att den tar korven i munnen. Detta syftar till att man längre fram i dressyren skall kunna korrigera hunden i spåret utan att den tar illa vid sig. Även en belastning kan vara positiv för hunden, d v s den får mat samtidigt som den utsätts för lite press.

Istället för att använda mat i spåret kan man också använda ett föremål. Detta förutsätter att hunden har en stark bytesdrift och är lite äldre och mera bytesmedveten. Föremålet lägger man i spåret på samma sätt som korvbitarna, i fotstegen. Även här gäller det att de första spåren inte är långa, 3-4 m, för att hunden inte skall tröttna. När hunden sedan finner föremålet i fotsteget, ger man den rikligt med beröm och den får bära föremålet ifrån spåret, bara för att öka hundens bytesdrift. Fortsättningen på denna variant är sedan samma som ovan.

STEGRINGSFÖLJDEN

När hunden kan följa ett rakt spår i medvind, t ex ca 50 - 100m, utan att streta och dra i kopplet - den färdiga spårhunden skall spåra lugnt, målmedvetet och koncentrerat - kan man börja att ta bort vissa retningar för hunden. Hunden behöver inte se att spåret läggs ut, liggtiden på spåret kan varieras och även underlaget skiftas. Dock bör man undvika att spåra i högt gräs eller annan svårframkomlig terräng.

När man byter spårunderlag och lär hunden att spåra på t ex jord eller grus, är tillvägagångsättet samma som vid de första grundläggande övningarna. Hunden associerar då till tidigare gjorda erfarenheter och kan på detta sätt även utarbeta dessa. Är det riktigt hårda underlag som t ex asfalt, kan man på strategiska ställen sätta ned handflatorna i marken, för att ytterligare stärka vittringen i spåret.

Det är även här viktigt att dessa spår inte blir för långa och man måste beakta att hunden är i full spårdrift, vilket innebär att den ivrigt söker efter spår på underlaget, utan att tröttas. Samma sak gäller när ett spår har legat en längre stund, flera timmar eller mer. Det är viktigt att hunden får dessa första inlärda signaler, för att den skall förstå att det är spår.

När det är dags att lägga in vinklar i spåret, skall hunden först kunna spåra mycket noggrant och lugnt i både med- och sidvind. Om hunden ska klara vinkeln måste den följa noggrant i fotstegen och när den upptäcker att den tappat spåret, börjar den nosa intensivt på en ytan av ca en kvadratmeter. Föraren håller sig passiv. Vill hunden gå iväg, håller man den tillbaka. Det bästa sättet är att hunden lyckas i vinkeln själv, utan uppmuntran eller tillrop från föraren. Sådant kan bara öka stressen i hunden, vilket gör att en konflikt kan uppstå mellan förare och hund.

När apporter skall läggas in i spåret beror lite på hunden själv och en förutsättning för detta är att hundens bytesdrift är väl utvecklad. I början används bara en apport och sedan är spåret slut. Hunden bibringas en känsla av att ändamålet med spåret är att hitta apporten. När den säkert kan markera denna, kan ytterligare apporter läggas ut. Om hundens intresset för apporterna minskar om det finns flera i spåret, återgår man till en apport igen. Det skall vara balans mellan spårdriften och apporteringsdriften. Visar hunden ointresse för apporten, får intresset för denna höjas upp med lek och sökövningar, där apporten ingår.

AVANCERAD SPÅRDRESSYR

När hunden klarar av spår av varierande längd och ålder, på skiftande underlag och i olika terräng, kan man börja att lägga in förledningsspår, spåra genom vallat område och växla underlag, t ex från gräs till asfalt. Det går också att lägga s k "smeller-spår", vilket innebär att hunden får lukta på ett föremål tillhörande spårläggaren, t ex en handske. Hunden skall "tvingas" att lukta på detta föremål och skall sedan bland andra spår ta upp spårläggarens spår och följa det, trots att andra människor vistas i dess väg.

Uppstår problem under dressyrens gång, återgår man bara till de grundläggande övningarna för att lösa detta, på den nivå man befinner sig.

Dessa övningar kan varieras i det oändliga och det är bara förarens fantasi, som sätter gränser.

Den tid som åtgår för att spårutbilda en hund är ungefär två år, innan hunden kan arbeta säkert i de flesta situationer. Vad som skiljer tävlingshunden från tjänstehunden är, att den sistnämnda skall tillåtas att arbeta lite "friare". Den skall inte vara under lydnad på samma vis som tävlingshunden, men den får inte heller ta för stora egna initiativ.