En reseberättelse av Crister Sjöblom Inledning Paris kan väl vara värt en mässa, sade Henrik den IV när han för andra gången konverterade till katolicismen för att bli kung av Frankrike. Jag instämmer helt i detta påstående, då jag och fyra andra av vårt företags mest betrodda medarbetare sändes till Paris för att besöka maskinmässan EMO. Mässan går dessutom av stapeln veckan innan Kristi himmelsfärd. Det betyder med andra ord, att om man förlänger vistelsen med en vecka i Frankrike kostar det bara tre semesterdagar. Ett sådant tillfälle kan man bara inte ignorera. Vita skjortor och slipsar varvas med cykelbyxor, T-shirts och cykelväskor. Internetadresser till cykeluthyrare i Paris studeras och noteras. Mitt resesällskap lovar, dock något motvilligt, att återbörda hem min väska med arbetskläderna. Stackars dem som måste åka hem tänker jag skadeglatt. Som ni förstår är mina förväntningar på topp.
Etapp 1 55 km Tillbaka till kartan Lördagen den 8 maj Frukosten blir inte så tidig som jag tänkt mig. Efter fyra dagars ansträngande mässbesök och uppträdande som världsvan expert på bearbetningsmaskiner av allehanda slag, gavs igår kväll möjlighet till en djupdykning i den Parisiska nöjesvärlden. Då den minst sagt är omfattande och inte avstannar förrän på morgonkvisten får jag betala av lite tull för den idag. Efter att ha packat min resväska som skall hem samt konstaterat att tyngden är någonstans i området "bärbar med möda" (mycket broschyrer), ställer jag fram den till mina trogna bärare. I går jag intervjuade jag en av receptionisterna som kunde engelska, om vilken av alla uppskrivna cykeluthyrare som ligger närmast hotellet. När han började gå igenom listan såg han något konfunderad ut. Efter slående i en telefonkatalog, konstaterade han med äkta fransk ironi, att den första borde ligga i södra Frankrike i närheten av Marseille. Jäklar vilken miss! Ännu idag kan jag inte förstå hur det gått till. Nåväl sedan han sållat bort alla med annat riktnummer än Paris återstod två. Det ena "Paris velo" låg bra till, endast fyra hållplatser bort med Metron. Prick klockan tio när de öppnar stiger jag in som första och enda kund. Alla cyklar är nya för säsongen och jag väljer ut en 21-växlad trekkingcykel. Den känns verkligen bra. Han vill ha 2000- francs i deposition och hyran är 420 francs för en vecka. Depositionen löses smidigt genom ett avdrag på kreditkortet som jag skall få tillbaka när cykeln lämnas in. Mannen är både kunnig och trevlig så därför frågar jag honom om råd. Som vanligt har jag skjutit upp beslutet om vart jag skall ta vägen. Uppför eller nedför Seine? Vilket skulle monsieur rekommendera? Mot kusten säger han utan tvekan. Inåt landet finns inte så mycket att se. Det tilltalar mig verkligen. På något sätt dras jag alltid mot vatten. På vägen ut nappar jag åt mig en broschyr som polismyndigheten har get ut. "Paris a` Vélo " (Paris på cykel ). Det är skrift om var och hur man kan cykla i paris. Den finns naturligtvis bara på franska. Men bra är den.
Men vad nu! Under mitt tragglande med köksfranskan, ser jag att på söndagar är flera gator avstängda för biltrafik mellan kl 10 till 17 ( projekt fotgängare och cyklister). En av dem är den stora genomfartsvägen längs med Seine, ända från Eiffeltornet till Bastilljen. Det skulle vara något i Sverige det, där en liten cykelfil på Hornsgatan kan få ilskna bilister att få hjärnblödning. Tänk om Strandvägen och Norr Mälarstrand och Karlbergsvägen skulle vara bilfria på söndagar. En svindlande tanke. Hur man kan ha lyckats med detta i Paris är också svårt att förstå? Fransmännen lägger sannerligen inte fingrarna emellan när de är missnöjda. För något år sedan åkte bönderna in och tömde ett par hundra ton potatis på Champs Élysées för att lätt markera sitt missnöje med jordbrukspolitiken. Bilisterna i frankrike är kanske inte ett så enhetligt skrå som bönderna. Efter att ha hämtat packningen på hotellet och monterat på cykeldatorn bär det av mot Seine. Nu får jag också möjlighet att prova några olika typer av cykelbanor i Paris. Den variant som består av ett målat streck i körbanan upplever jag som lite ruggig. Den används med förkärlek som parkering av allehanda transportfordon, vilket gång på gång tvingar ut cyklisterna i körbanan där bilarna tävlar om att komma först till nästa rödljus. Inte heller faller buss och taxifilerna mig på läppen. Bussarna är så tysta idag att man hajar till när de plötsligt glider tätt förbi. De enda som är bra är de cykelbanor som är avskilda från trafiken med en refug och de verkar inte vara i majoritet här i Paris.
Efter att ha passerat Eiffeltornet viker jag av mot Bolognerskogen för att slippa den stora svängen som Seine gör här. Efter härlig cykling genom skogen kommer jag ut på Champs Élysées strax före bron Maliot. Här blir det en baguette med ett glas vin. När jag tittar österut ser jag triumfbågen och västerut något som ser ut som en jättestor vit låda utan väggar, omgivet av glasade höghus. Detta är det berömda La Défense.
Efter att ha cyklat runt på de enorma och nästan folktomma ytorna som finns här kan jag bara konstatera att något mer ogemytligt kan man knappast tänka sig. Här är man verkligen långt i från de mysiga gränderna i Saint-Germain eller Montmartre. Att hitta härifrån är inte heller så lätt. Jag cyklade ut på en bro, just det, en bro högt ovan marken. Den sträckte sig över en kilometer fram för att plötsligt bara sluta i tomma intet. Den sortens humor får mig inte att dra på munnen. Tillbaka frågar jag en ung cyklist. Jag förstår inte riktigt vad han säger på en säregen blandning av franska och engelska. Till slut cyklar han med och visar på en taxistation där taxibilar ibland dyker upp eller försvinner ner i underjorden. Det är ju ett helt bilfritt område här. Men tunneln är effektivt avspärrad med ett staket. Till slut förstår jag att jag skall lurpassa och åka samtidigt då en taxi öppnar grinden med ett kort. Det går vägen, efter en slinga ner i underjorden kommer jag ut i det fria. Nu förstår jag vad han menar med att det inte är farligt att cykla här. Området jag befinner mig i kan nog beskrivas som mycket nergånget, typiskt nog samsas det hypermoderna med det luggslitna. Efter bara någon kilometers cyklande kommer jag fram till Seine igen. Floden är kurvig som en slingrande orm här. Då den sena starten och mitt myckna turistande dragit ut på tiden, struntar jag i att följa Seines slingor. Nu längtar jag efter att få se några sömniga franska kor, fridfullt betande på landsbygden. Det får bli rakaste vägen till St Germain och Poissy. Härifrån blir Seine lite rakare, bebyggelsen minskar och vägen följer nu Seine på nära håll. Nu gäller det bara att försöka hitta ett nattkvarter, vädret håller nämligen drastiskt på att ändra sig. Ett regnstänk har redan träffat min kind och lite åskmuller hörs på avstånd. Jag provar på två trevliga ställen. Fullsatt naturligtvis. Sedan är det slut på hotellen. Till slut hittar jag ett mitt i en backe. Av någon anledning ser det inte tilltalande ut. Kanske för att nedre botten är en bar med flipperspel och torftig inredning. Efter att cyklat omkring och frågat flera till råds är jag tillbaka vid hotellet jag ratade förut. Jag beslutar mig för att gå in och fråga. När jag banar mig fram till bardisken, känns det redan att något är fel. Monsieur har ni ett rum för i natt frågar jag mannen som står bakom disken. Han svarar inte men stirrar på mig med vattniga oseende ögon och håller sig krampaktigt i bardisken Plötsligt släpper han disken med ena handen och vacklar till. Då fattar jag. Han är så helpackad att han måste hålla sig i disken för att inte falla omkull. Snabbt slår jag till med en strategisk reträtt följd av hans oseende blick. Inte ett ställe där man vill tillbringa en natt på precis. Vid nästa korsväg ser jag flera restaurangskyltar som pekar ner mot Seine.
Etapp 2 105 km Tillbaka till kartan Söndagen den 9 maj När jag packar min cykel kommer hotellets kvinnliga ägare fram och frågar om jag inte vill ha någon frukost. Den har jag som vanligt valt bort när jag checkade in. En fransk frukost består vanligtvis av kaffe och några baguettebitar med sylt. Knappast något upphetsande och för det tar dom här 40 franc. Jag avböjer vänligt. Trots det kommer hon ut med en stor kopp te. Nästan samtidigt kommer en av de anställda med frukostbrödet. Det luktar ljuvligt gott. Ägarinnan säger något och nickar åt mitt håll och vips ligger det två stora croissanter på bordet. När jag skall fara frågar jag vad det kostar. Tjugo francs får jag betala, dvs hälften mot ordinarie pris. Tydligen klappar hennes hjärta för cykelluffare eller kan det vara mitt charmiga sätt? Svårt att säga.
Som alltid undrar man hur det såg ut här när intelligentian träffades här i slutet av förra seklet. Om inget har ändrat sig sedan dess kan man lugnt konstatera att trädgårdsskötsel måste ha varit något av det mest lågprioriterade i det här huset. Kanske ser inte en författare omgivningen när de glider omkring med ständigt nya intriger i huvudet. Zolas hus är numera museum men det är tyvärr inte öppet idag så jag rullar vidare på mitt Seine äventyr. I Meulan korsar jag floden och fortsätter på höger sida. Det är söndag och tidigt, därför är trafiken nästan obefintlig.Kanske är det därför så många motionärer är ute och luftar sina racercyklar. De cyklar alla åt samma håll som jag, det är ett bra tecken. Efter femton kilometer dyker det upp en stad på andra sidan Seine. Mantes heter den. Att den måste vara något extra förstår man på den grandiosa katedralen. Mycket riktigt när jag kommer fram till katedralen får jag tag i lite information. Redan på 600-talet är orten omnämnd. Katedralen är i från början av 1100-talet, påbörjad av munkar från klostret Cluny och blev färdig någon gång under slutet av 1200-talet. Den har många likheter med Notre Dames i Paris, inte bara namnet utan den är också ett av gotikens mästerverk. Tyvärr blev staden svårt skadad under de allierades bombningar i maj 1945. Över 50% av staden blev förstörd. Bomber Harris was here (åsyftar den ökände chefen för brittiska bombflyget).
Från Mantes fortsätter jag turen på högra sidan av Seine. Nu är det riktigt lantligt. Seine har här bildat en dalgång som nu tydligen är någon slags naturpark. På branterna lyser faktiskt vita kritklippor starkt i solskenet. Efter några mils härlig cykling kommer jag fram till den lilla orten la Roche Guyon. Det visar sig vara en trevlig ort med en borg och ett slott samt många restauranger. Därmed finns det också gott om turister.
Efter lite bränslepåfyllning fortsätter jag min rofyllda färd. När jag kommer fram till den lilla orten Giverny blir vägarna plötsligt igenkorkade av bilar. Jag har dock inga större problem att ta mig fram. Förklaringen kommer lite längre fram "Glaude Monets hus och trädgård" står det på stora skyltar.
Jaså det var här Glaude Monet höll till, impressionisternas anförare. Nu blir det tom. svårt att ta sig fram med cykeln för alla människorna. Till slut kommer jag fram till hans hus. Kön för att besöka huset och trädgården överträffar nästan allt jag tidigare sett, möjligen med undantag av kön utanför Lenin Mausoleet på den tiden det begav sig. Osökt kommer jag att tänka på när jag besökte Linnes trädgård. Visserligen var det senhöst men det var bara jag och ett tyskt par där. Här är det helt annorlunda, att ställa sig i kön för att komma in är helt otänkbart, det måste ta timmar att bara komma in. Med sorg i sinnet får jag åka vidare. Annars hade jag gärna besökt trädgården för att imponera på hustrun som är välbevandrad i växtriket. Aldrig går den minsta blomma hennes näsa förbi och hon har ännu inte gett upp hoppet att jag åtminstone skall lära mig namnen på några stycken. Hittills har den förhoppningen helt grusats. Framme vid Vernon funderar jag på att söka nattkvarter. Kanske kan man cykla tillbaka på morgonen till Monets trädgård. Men Vernon är en rätt stor stad så jag fortsätter framåt. Efter någon mil kommer jag fram till en miniort med det ståtliga namnet Notre Dame de l´Isle. Orten består av ett vägkors, ett hotell och tre kåkar. Hotellet ligger mitt i korset. Det ser mörkt ut inne i baren så jag cyklar lugnt vidare utan aning om vad som väntar. När jag kommer fram till orten Corrcelles-s-Seine ligger ett fint hotell mitt fram för mig. Det är stängt. Cyklar över bron till orten Gaillon, vid bron ligger ett hotell som är stängt. I Gaillon hittar jag fyra hotell till, alla stängda. Ett pensionat då, fullsatt. Frågar till råds och hittar ytterligare ett hotell som också är fullt. Här hänvisar de till de stängda hotellen. Stängda? Jaså, då finns det nog bara rum i Vernon och dit är det minst 15 km. Jag försöker ta ett lokaltåg tillbaka till Vernon. Det går inga längre, klockan är redan över nio på kvällen. Det finns inget att göra än att cykla tillbaka. Nu är jag synnerligen förbannad på allt. Det värsta är att jag inte har något att dela ilskan med. Hade hustrun varit med kunde man skällt på henne lite gran, kanske hade hon kunna lastats helt för detta. Nu har jag bara mig själv att skylla och det känns inte alls bra.
Etapp 3 89 km Tillbaka till kartan Måndagen den 10 maj
Nu är det dags på den här sidan också. Bl.a. har Stora AB byggt ett jättelikt pappersverk här. I anslutning till industriområdet har man annekterat ett mindre slott, med tillhörande park. Undrar just vem som bor där idag. Industrierna här sträcker sig ända ner till floden och är mycket väl inhägnade. Det betyder att jag måste cykla runt dem. Visserligen har det tidigare funnits stora industriområden längs Seine, men de har jag undvikit tills nu, bara genom att välja rätt sida av floden. Här är tyvärr båda sidorna ockuperade. När jag kommer fram till sista flodkröken före Rouen växlar jag över till vänstra sidan, här finns det lite grönt på kartan vilket tyder på lite drägligare cykelvägar. Så fort jag kommit över bron får jag se skylten "Etapp hotell". Den pekar i riktning mot Rouen. Efter bara några kilometer delar sig vägen och nu pekar skylten åt vänster. Jag hade tänkt att följa Seine in till staden men ett Etapp hotell smäller högre. Nu går det brant uppför, frågan är om inte detta är själva backen som till himlen bär, det känns så i värmen. Jag får t.o.m stanna för vätskepåfyllning
Det visar sig vara ett enormt industriområde med alla otrevligheten man kan tänka sig. Värst är Shells raffinaderi med bolmande rök och brinnande evighetsfacklor. Kursen sätts mot Rouen. Dit är det nästan en mil och jag kommer tyvärr in från andra hållet tack vare Seines slinga runt staden. Mitt i röran hittar jag ett hotell. Endast 120 francs står det på en skylt. Det ser inte så dåligt ut men omgivningen är verkligen deprimerande. Jag försöker en bit längre fram. Frågar en polis efter Etapphotellet. Han skakar på huvudet och visar vägen till ett annat. När jag kommer fram till hotellet så visar det sig att ett rum kostar 700 francs. Det blir till att åka tillbak till det första hotellet. Rummet jag får är faktiskt inte så dåligt som utsikten. Cykeln är förstås ett problem, det finns ingenstans att ställa den. Till slut visar värden mig en stor hundbur en bit därifrån. Det är ett ordentligt galler runt schäfern som ligger och lurar därinne. Jag kedjar fast cykeln i gallret. Hunden rör inte en min, den blänger bara slött på mig. Jag hoppas i mitt stilla sinne att den är lite mer på alerten under natten om några cykeltjuvar skulle uppenbara sig.
Etapp 4 62 km Tillbaka till kartan Tisdagen den 11 maj "Förspillda dagar" lär det finnas en bok som heter. Den här dagen kommer definitivt att tillhöra den kategorin. Under vårt mässbesök i Paris passade naturligtvis tåg och tunnelbana på att strejka eller snarare maska. Nu befinner jag mig så långt från Paris som det går att klara av med cykel till på lördag då mitt flyg avgår. Om jag fortsätter måste jag åka tåg tillbaka, om det går några vill säga. Det vore kanske bäst att cykla in till stationen och fråga om strejken är över. Det blir en lång och deprimerande cykling inte minst för att det regnar rätt så ordentligt. Första dagen med regn, dessutom ser området ut som taget från filmen" Blade Runner". Inne i Rouen konstaterar jag att stationen naturligtvis ligger på andra sidan om Seine, det är bara det att jag inte hittar någon bro. Hela staden verkar vara full av motorvägar som inte kan korsas. Cyklar man in på en väg så avslutas den av en tegelmur som hindrar en att komma ut på motorvägen. Mitt bland alla motorvägarna ligger förstås Etapphotellet, helt omöjligt att hitta utan bil. Rouen måste vara en de värsta städer jag någonsin sett. Genom ett hål i en mur hittar jag till slut ut från labyrinten. Efter nära två timmars cyklande hit och dit är jag äntligen framme vid station. Strejken är naturligtvis avblåst och alla tåg går punktligt.
Snart har jag fått av däcket och konstaterat att det är ett litet hål. Fram med solution och gummilapparna. När jag klämmer på tuben kommer det inte ut någonting. Konstigt tuben känns mjuk. Till slut tar jag en kniv och skär upp en skåra. Ut rinner ett vitt pulver. Jävlar! Selutionen har torkat över vintern, men tuben känns ändå Ok. Efter minst 5 minuters svärande och självömkan återstår inget annat än att montera dit den trasiga slangen igen. Genom att pumpa upp däcket och sedan cykla fort som fan, lyckas jag efter många repriser ta mig tillbaka in i Rouen. I ett varuhus inhandlas två nya innerslangar samt färsk solution. En liten flaska Calvados slinker med som medicin. Nu är det redan eftermiddag och jag har ännu inte kommit ut ur Rouen. Nu väljer jag istället den vänstra stranden. Den högra stranden som jag först tänkte ta ser rätt öde ut efter Rouen och med min tur med hotell har jag inte råd att chansa. Så nu kämpar jag mig förbi samma hemska industriområdet som tidigare. Regnet blandar sig nu också med sot. Ett vitt plastskydd som ligger över packningen ser redan ut som den drabbats av svartsot. Vid tretiden passeras hotellet jag bodde på i natt. Kör vilse vid Renaults jättefabrik (återvändsgata) och så är Rouen äntligen, äntligen slut. Rouen måste vara staden som gud glömde. Åk gärna på en virtuell färd med följande länk får ni själva se. "Rouens hamn". Ps. senare har jag läst i en guide att Rouen är musernas och klocktornens stad?
Damen bakom disken mönstrar mig noga och säger att det finns inga rum lediga. Då kommer världen in, efter en liten palaver med varandra, så skall han fixa ett rum. Det skall bara ställas i ordning först. Han pratar rätt så bra engelska, försöker t.o.m truga på mig tv på rummet. Det är gratis, men jag avböjer. Efter två öl i baren är rummet färdigt. Rummet är helt acceptabelt och priset enligt skylten var bara 130 franc, men av någon anledning vill han ha 170 franc. Då skall det tydligen ingå middag också. På kvällen går jag ned för att äta min middag. De flesta borden är redan upptagna av andra hotellgäster. De har redan kommit en bit på vägen. Matsalen är synnerligen spartansk, men värden förgyller mitt bord med en pappersduk. En mer än halvfull vinflaska ställer han fram med ett glas till. Sedan ilar han in i köket och hämtar förrätten, en paté av något slag som dock inte smakar alltför oävet. I det lilla köket skymtar jag då och då hans bastanta fru som tillreder maten. Hon är rosig i ansiktet av värman eller stressen, vad vet jag. Så till maten. Han frågar på sin engelska om "duk, duk" är Ok. Jag förstår inte vad det är? Excusez-moi! Je ne comprends pas? Av någon anledning blir det oftast så att jag försöker på franska och fransmännen försöker på engelska. "Duk duk duk" säger han igen. Vad fasiken är det? När han börjar utföra fågeldansen med livligt kvackande går det upp ett ljus. Duk måste naturligtvis vara anka, Duck på engelska. Varför alltid fransmän och Italienare envisas med att upprepa ett ord flera gånger när dom vill betona det förstår jag inte. Det gör det inte mer lättförståligt i alla fall. Ankan serverades med vita bönor?? Smakar också svårförståligt. Nu börjar jag att intressera mig lite för de andra gästerna. vid ett bord på andra sidan har jag redan lagt märke till en ensam gäst som flera gånger försökt fånga min blick. Han har också frågat värden om något. Kanske om vad jag är för en filur. När jag nickar åt honom nappar han åt sig sin vinflaska och kommer över och frågar om han får slå sig ner. Visst får han det, han pratar lite engelska och snart för vi en konversation på alla språk vi kan. När inte det räcker ropar han på värden som får rycka in med några ord. Min nya vän har tydligen varit aktiv i oljebranchen. Arbetat nere Saudiarabien och på många andra ställen. Bl.a. har han ett tag varit anställt av Ericsson vilket hade varit mycket bra och han ångrade sig att han slutat där. Varför han slutade förstår jag inte. Tydligen har han också arbetat åt ett norskt oljebolag som också var bra. Han gillar Norge. Nu har han slagit sig till ro här och är tydligen skogvaktmästare? eller något liknande här i naturskyddsområdet. Ett minst sagt brokigt förflutet. Tydligen har han tjänat lite pengar i sina dagar för han skall flyga reguljärt till Norge med frun för att fiska och sedan göra en rundresa. Om jag förstår honom rätt skall de tillbringa en hel del tid i Bergen. Hur är vädret i Norge och speciellt i Bergen vill han absolut veta. Tja vad säger man? När jag gick i skolan kommer jag ihåg att det som kuriosa nämndes att hästar föll i sken i Bergen om de såg någon utan paraply. Diplomatiskt försäkrar jag honom om att det borde vara bra väder men man kan aldrig veta uppe i mörka norden. När det är stängningsdags kommer värden fram och språkar lite. Han är mycket mån om att jag skall trivas. Han skruvar lite på sig och säger att de två calvados som jag druckit måste han nog tyvärr tyvärr ta extra betalt för. Han nämner en sån liten summa som skulle få en nykterhetsivrare i Sverige att anmäla sig till psykoanalys.
Etapp 5 85 km Tillbaka till kartanOnsdagen 12 maj När jag kommer ner till frukosten har de flesta hotellgästerna redan dragit sin kos, så även min bekanting från igår. Värdens unga dotter kommer in. Hon ser verkligen ut som en fransyska, fräsch, chic och livlig, kort sagt en flicka som man gärna vilar ögonen på. Efter en stund kommer värdens hustru in. Hon ser ut som en riktig karikatyr av en morgontrött människa. En morgonrock har hon svept om sig, stegen är tunga och håret ser ut som ett bombnedslag. Hon suckar och ojjar sig värre. Värden far iväg och kommer strax tillbaka med den största kaffekopp jag sett, bräddfylld med starkt kaffe. Med uppmuntrande ord serverar han frukost åt sin kära fru. Är inte detta kärlek så säg? Direkt tänker jag på en närstående person med liknade morgonvanor. Min morgonmetod skiljer sig dock rätt så radikalt från värdens. Man kan med fog säga att min har brutaliserats en aning med åren. Rätt var det är så blir det liv i dottern, hon far upp och pussar mamma och pappa på kinden och far iväg till bussen och skolan. Har ni sett någon i övre tonåren pussa mamma och pappa offentligt i Sverige? Här hemma vill de inte ens kännas vid föräldrarna om de möter dem på gatan.
Eftersom jag nu är högt över floden så bär det nerför nästan hela tiden. I Barneville hittar jag inte vägen ner till Seine, utan får ta en lite större väg mot pont de Brotonne. Så fort jag kommer in i Brotonneskogen (stort fridluftsområde) stiger vägen brant uppför, vilket sätter fart på blodomloppet.
Det är ett stort mudderverk med ett paternosterverk med skopor som slevar upp sand från flodbotten. Bandet med skoporna kan aldrig ha sett eller hört talas om olja. Vem i hela friden kan arbeta ombord på detta helvetet. Jag står över en halvkilometer därifrån och lider ändå. Vissa gnisselljud får skinnet att knottra sig. Jag sätter högsta fart därifrån men ljudet förföljer mig i flera kilometer. Nu är det bara en krök kvar på Seine sedan rinner den ut i engelska kanalen. Vägen som jag följer viker nu av från Seine och går brant upp mot en ås. Åsen är bra över hundra meter hög och bildar en perfekt halvcirkel. Det måste vara rester efter en gammal flodslinga. Innesluten av åsen ligger ett marskland, Maraise Vernier. När jag kommer upp på toppen ser jag masklandet djup nere. Där nere går också en liten väg som följer åsens kant. Jag glider ner till botten och finner en sjö med alla faciliteter.
Det är som att cykla på botten av en skål. Vägen följer troget kanten av åsen. Husen här är ofta byggda i en speciell stil och alla med en grässträng på taket. Byggnadssättet med svarta och vita brädor varvade med varandra är precist likt det i Tjeckien närmare bestämt i Böhmiska Schweiz. Så kommer jag till det sista samhället. Så vitt jag kan se skall man kunna runda åsens hörn här och komma vidare till Berville sur Meer. Jag försöker fråga mig fram. Jaha tillbaka en bit och sedan höger och sedan höger igen. hur jag än bär mig åt kommer jag ut på vägen som skär rätt igenom marsklandet som diametern i en cirkel. Efter mycket funderande kommer jag på vad de menar. Jag skall korsa halva marsklandet, ta av till bron vid Tancarville och sedan cykla tillbaka den stora vägen. Nej tack, det blir en omväg på minst 15 km. jag vänder tillbaka och cyklar framåt och förbi de jag frågade. Tyvärr tar vägen till sist slut. Efter det absolut sista huset finns bara ett stort fält med ett par hjulspår. En man kommer ut och frågar något på franska. Efter lite dividerande förstår jag att de sista 500 hundra metrarna inte längre är framkomligt ens med cykel. Det blir att vända om. Det får bli över åsen i stället. Tillbaka ca: 5 km finns en väg som går över åsen. Den är märkt med >> vilket betyder att lutningen är mellan 9-13 grader. Det blir att släpa på cykeln. Att några hundra meter i höjdskillnad kan göra så mycket. Desto bättre blir det när jag kommit upp. Nu går det nedför och Berville passeras snabbt och snart rullar jag in i Honfleur.
Etapp 6 92 km Tillbaka till kartanTorsdagen den 13 maj Efter min kontinentala frukost bestående av te, bröd och sylt ger jag mig iväg. Det finns bara en väg att välja på, den som går efter kusten. Landskapet överraskar mig direkt genom att vara ordentligt kuperat. Efter en lång uppförsbacke går det nedför och sen börjar det om igen. Inget vidare för cykling enligt mitt förmenande. Det fina vädret och utsikten över kanalen hjälper till att hålla humöret på topp.
Först skall vi besöka de båda parstäderna Trouville och Deauville. När seklet var ungt var det framförallt till Deauville man begav sig om man var rik, berömd och ville synas. Kasinot, kapplöpningsbanan och de stora privatvillorna påminner ännu om den tiden. Tyvärr är de rika idag inte så benägna att spendera så mycket av sina pengar som förr, så de har ersatts av massturismen. Men visst är kasinot och badanläggningarna fortfarande imponerande.
Han passades personligen upp av en betjänt och en av croupiererna lade ut hans spelmarker på roulettbordet, enligt hans anvisningar. På mindre än en kvart hade han förlorat 50 000 kronor, att jämföra med att hela vår semesterkassa uppgick till bara 3000 kronor. Han såg inte det minsta ledsen ut heller. Om ett sådant uppträdande inte kan få en att försöka bli rik så vet jag inte vad? Efter Deauvilles flacka badstränder börjar berg och dalbanan igen. Kusten här kallas blomsterkusten men det verkar finnas fler backar än blommor. Efter en särskilt brant backe finns det en liten alternativväg ner till Houlgate. Ner skriver jag för att det står en höjdangivelse på 120 meter på kartan där jag viker av. Vägen är markerad med ett grönt streck vilket betyder att den är naturskön. Så mycket ser man emellertid inte då bebyggelsen stör utsikten överallt. Väl nere i Houlgate blir landskapet flackt igen. i själva verket börjar en serie av folkliga badorter att avlösa varandra, men inga i närheten av Deauvilles standard. Orterna övergår osynligt i varandra då bebyggelsen aldrig upphör.
Jag står här på bron vid Bénouville och skärskådar terrängen. Jag skulle inte vilja landa här med en helikopter ens när solen skiner och det är vindstilla. Tänk er då att kraschlanda mitt i natten med ett glidflygplan i 150 km/h och med 25 soldater ombord. Fältet är för litet för landning och kraschen får ej ske längre ifrån kulsprutenästet än några meter för att soldaterna skall hinna ta sig ur vraket och nedkämpa brobevakarna. Överlevnadsprocenten borde vara nära noll enligt min bedömning. Ändå gick det mesta vägen. På natten den 5 juni kl 0.20 kraschlandade Major Howard här med sina tre glidflygplan och klarade att säkra bron utan större förluster. Enligt ett anslag här låg de 2,5 minuter efter tidschemat? Vad fick egentligen dessa män att utföra detta jobb? Ungdomligt övermod eller vad? Kanske är det så att bara de som lyckas blir omskrivna då det inte finns några som kan eller vill skriva om alla misslyckanden. Bron är nu omdöpt till Pegasus och varje kväll visa här ett ljud och ljusspel om hur det gick till. Byggnaden "Café du Pont" vid ena brofästet, anses vara det första huset som befriades i Frankrike på D-dagen den 6 juni.
Nu styr jag färden mot Quistrehamn På kanalbanken finns en härlig cykel och promenadväg som leder ända ner till stadens strandpromenad. Här ligger nu framför mig de allierades landstigningsområde som nästan sträcker sig fram till Cherbourghalvön, en sträcka på nära 10 mil. Tyvärr inser jag att utforskningen får anstå till ett annat tillfälle, ty i morgon måste jag ta tåget från Caen tillbaka till Paris. På lördag går mitt flyg tillbaka och mitt irrande i Rouen gjorde att jag tappade en hel dag. Efter litet sökande hittar jag ett prisvärt hotell bara något kvarter från stranden.
Etapp 7 31 km Tillbaka till kartanFredagen den 14 maj
Med sorg i sinnet startar jag mot Caen. Jag tar samma väg på kanalbanken som jag kom men fortsätter förbi bron Pegasus ända in till Caen. Först besöker jag järnvägsstationen för att ordna med biljetterna. När det blir min tur hamnar jag i luckan där det minst sagt sitter en ung och fager flicka. Hon pratar dessutom bra engelska. Jag förklarar mitt ärende. Va! har ni kommit med cykel ända från Paris? Hon blir jätteintresserad. Jag måste noga beskriva min färdväg och hon bidrar med förtjusta utrop och kommentarer. Det verkar som vi känt varandra under hela livet. Det finns bara ett aber, kön bakom mig bara växer och växer. Det bekymrar inte henne det minsta, helt nonchalerande de andra pladdrar hon glatt vidare. Till slut blir situationen så ansträngd att jag inte kan koncentrera mig längre. Kön bakom mig börjar nu i antal och mordiskhet likna invasionssoldaterna från kriget. Med en kraftansträngning avbryter jag vår trevliga diskussion. Hon ser faktiskt ledsen ut men vinkar åt mig ända tills jag går ut genom dörren. Den som ändå vore 25 år yngre suckar jag vemodigt. Tåget går först 14.36, så jag har tid att turista lite i Caen först. Staden var en av tyskarnas viktigaste stödjepunkter vid invasionen och följaktligen utsattes den för ett intensivt bombardemang. Hela 85 % av staden lades i ruiner. Av 15000 byggnader totalförstördes 9000 och 5000 skadades. Trots det verkar den återuppbyggda staden trevlig. Från kastellet byggt av William erövraren (1000-talet), har man en hänförande utsikt över staden. Några av kyrkorna är också återuppbyggda bl.a. Benediktinerklostret Saint-Etienne, Sainte-Trinite´ och Sainte-Pierre, de båda första från 1000-talet. Synd bara att tiden inte räcker till för några mer ingående studier. Det börjar redan bli dags att dra sig mot stationen.
När jag går igenom vänthallen med cykeln möter jag två järnvägsmän. De frågar vart jag ska. "Aha a´ Paris". Vill min herre vara vänlig och följa oss. De lotsar ut mig över spåren till rätt perrong och förklarar att trapporna under spåren är mycket svåra att klara med cykel. De väntar till tåget kommer och lyfter in min cykeln i godsvagnen och hjäper till att hitta en sittplats åt mig. När tåget börjar rulla iväg mot Paris önskar de mig "bon voayage". Järnvägspersonalen i Caen måste verkligen ha genomgått en charmkurs. Ja den här turen har verkligen varit en "bon voayage" tänker jag när jag sätter mig till rätta för min färd tillbaka till Paris. Författare Crister Sjöblom 1999.
E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se
|
