En reseberättelse av Crister Sjöblom Inledning Tjeckien är för oss svenskar Prag. Och visst är Prag en vacker stad men där är nästan lika dyrt som i Sverige och inte gjort för cykling. Jag tänker i stället ta er med till det glömda Tjeckien. Där priserna är låga, där naturen är fantastisk och där människorna är mycket vänliga. De två områdena jag tänker på är Ceský Ráy, även kallat "Böhmiska Paradiset" och Labske Piskovce eller Böhmiska Schweiz. Båda områdena ligger i nordöstra Tjeckien och gränsar både till Tyskland och Polen. Jag skall redan nu erkänna att i Böhmiska Schweiz handlar det inte så mycket om cykling utan mer om vandring.
Kort historia För att kunna förstå landet Tjeckien tar vi en liten repetition av historien. Mot slutet av kriget befriades tjeckerna av ryska röda armen. Striderna mot tyskarna var både hårda och långvariga. Då kriget var slut utvisades följaktligen alla sudettyskarna. Tre miljoner fick ta med sig vad man kunde bära och sedan ge sig av. Här försvann en stor del av en mycket välutbildad grupp människor, många företagare, lärare osv. Vid de första fria valen 1946 blev kommunisterna det största partiet. Efter att ha tackat nej till Marschallhjälpen efter påtryckning från Ryssland minskade deras popularitet starkt. Genom en kupp vid valet 1948 lyckades kommunisterna med hjälp av demonstrationer, hot och strejker vinna valet med sedvanliga 90% av rösterna. Nu infördes ett samhälle av stalinistisk modell, vilket i princip förstörde hela landet. Från att ha varit ett av de rikaste länderna i Europa föll välståndet som en sten till botten. Hus, vägar, industrier och kommunikationer ingenting underhölls. Efter den misslyckade Pragvåren 1968 dröjde det ända till 1989 innan kommunismen röstades bort och Václav Havel tog över. Nu står landet inför ett gigantiskt problem att få igång industri och ekonomi samt att bygga upp hela infrastrukturen igen. Inte gör det saken bättre att Tjeckien och Slovakien blev två olika nationer. Men optimismen flödar och man kan ibland knappast känna igen sig bland alla nyrenoverade byggnader. Flera städer är redan små pärlor som ni snart skall få se. När jag blev varse den snabba uppbyggnaden, började jag fotografera lite varje år för att notera skillnaden. Snart är den gamla onda tiden bara ett dunkelt minne men kommer säkert att förhärligas av okritiska journalister. "Ceský Ráj"Hur skall vi nu lättast hitta vårt paradis. Det ligger i Nordböhmen ungefär 10 mil nordost om Prag. Lämpligt nog finns det en motorväg från Prag som slutar i staden Turnov. Den utgör en av randstäderna för området ifråga. Det är en liten trivsam stad som vi haft som fast punkt under flera år. Just läget är det bästa med staden. Det är nära till sevärdheter som det finns i överflöd inom en omkrets på ett tiotal mil. (tex Prag) En annan anledning är att det är lätt att finna husrum här. Vi har i ett privathus hyrt en våning på två rum med kök, inklusive tv, video, egen ingång och med altan. Priset har varit 40 DEM per dag ( 190 SEK), vilket är dyrt för att vara i Tjeckien.
Kanske behöver vi svenskar se upp lite grann här i Turnov, staden har brunnit ner otaliga gånger. Den värsta branden svarade vi svenskar för under slutet av 30-åriga kriget (1643). Då gick vi fram med särskild nit och brände ner hela staden till grunden, bara " åtta " innevånare överlevde hemskheterna Ceský Ráj, "Det Böhmiska Paradiset " fick sitt namn i slutet av 1800-talet av gästerna på kurorten Sedmihorky Spa. Med tiden vidgades begreppet till att omfatta området mellan städerna Turnov och Zelezný Brod i norr och i söder av Mnichovo Hradiste och Jicín. Området som nu omfattar en areal på c:a 125 km² blev 1955 den första nationalparken i det dåvarande Tjeckoslovakien. I förhistorisk tid var landet täckt av vatten och sedimenterad sand som så småning om bildade ett sandlandskap. Med lite vulkaniska aktiviteter bildades basaltklippor i sanden. När sedan vatten och vind eroderat bort den lösa sandstenen, står de mest fantastiska och fantasieggande klippformationer kvar. Området kan dessutom vissa upp trånga dalar, djupa klyftor och fantastiska utsiktspunkter och gör härigenom verkligen skäl för namnet paradiset. Det är naturligtvis det här som lockat till sig först vandrare och sedan cyklister. Nu skall vi göra en liten cykeltur i området. Här finns ett myller av vägar men vi skall ta en som bjuder på många trevliga sevärdheter. Kartor har vi naturligtvis köpt tidigare. Kartorna vi har är helt enastående i skala 1:50 000 och med detaljförstoringar på 1:15 000 på trånga och svåra passager. Vandringskartorna har kompletterats med cykelvägar men det finns också rena cykelkartor med en enastående detaljskärpa. Jag har knappast sett något bättre i något annat land. Vår guide för dagen är avsedd enbart för cyklister och den är trespråkig, tjeckiska, tyska och engelska. Den beskriver 9 olika turer från 5-10 mil med olika svårighetsgrad. De är alla försedda med ett höjddiagram där man kan se exakt var backarna finns och hur höga de är.
Vi rullar ner till vandrings- och cykelvägen nr. 8 (bara 50 m från där vi bor) och följer den någon kilometer. Vi är nu framme vid Sedmihorky Spa. Det är litet av ett centrum för vandrare och naturälskare. Här finns ett hotell med information över området, uteservering och mycket folk. Vi skall nu försöka ta oss upp till Hrubá Scála. Scála betyder klippa så det går följaktligen uppför. Det är så brant att vi för det mesta får dra cyklarna. Här passerar vi nu igenom ett av de mest spektakulära områdena med klippformationer.
Runt omkring oss reser de sig som skulpturer högt upp i luften. På några övar sig bergsbestigare och frihansdklättrare. Den sista biten upp måste vi följa en liten väg då gångstigen går mellan några klipp- formationer där det bara är en halvmeter brett. Namn som mushålet och drakens torn speglar lite av vad fantasin kan se i klipp-formationerna. Väl uppe kommer vi till slottet Hrubá Scála " stora klippan". Det är en 1800-tals rekonstruktion av det ursprungliga gotiska slottet som låg här. På slottet finns nu hotell och restaurangrörelse och en tjeckisk öl sitter precis rätt efter våra ansträngningar. Från borggården har man ett hänförande panorama över paradiset med sandstensklipporna. Skulle inte det räcka, kan man mot en blygsam avgift klättra upp i det ena slottstornet och ytterligare vidga vyerna.
Nu far vi vidare på en egen komponerad tur. Nästa mål är några sjöar som ligger i en rad nere i en smal dal. Det blir en härlig utförslöpa på nästan tre kilometer. Vid den första sjön finns ett rustikt vattenhål som är populärt bland vandrare och cyklister. Vi får faktiskt stå i kö en bra stund innan vi kan sitta ner. Matsedeln är på tjeckiska så vi förstår ingenting. Till min stora skam måste jag medge att jag inte ens vet vad ja och nej heter på tjeckiska.
Vårt nästa mål är borgen Kost. Dit är det kanske 15 km. Vi cyklar längs med sjöarna där massor med folk badar av hjärtans lust. Idag är det någon slags helgdag och till råga på allt är det 30 grader varmt. Strax före Libosovice får vi sällskap av en liten hund som tydligen anser att vi är hans ägare. Först är det lite roligt men sedan vi försökt jaga hem den, var den nu bor, börjar det bli lite ansträngt. Djur brukar annars inte fatta tycke för mig, snarare ser dom mig som ett fint övningsobjekt att bita i (bl.a. ekorre och igelkott har övat sig grundligt på mig). Vi löser problemet med en ölpaus, när vi kommer ut är byrackan försvunnen. Efter Libosovice, precis där vägen svänger tillbaka nästan 280 grader ser vi det ellipsformade slottet Humprecht. Det byggdes 1660 som jaktstuga av Jan Humprecht. Ordet jaktstuga har för mig fått en ny dimension efter att ha beskådat detta lilla käll som dominerar hela trakten. Slottet som ligger högt på en sandstensklippa är i mitt tycke runt. Det har ett speciellt tak som lär vara inspirerat av herr Humprechts äventyr i Turkiet. Vad han gjorde där har vi inte fått någon klarhet i. Strax innan vi kommer till borgen Kost passerar vi en berömd lind. Den är över 300 år gammal och omkretsen på stammen är nästan 7,5 meter. Lindens hjärtformade krona var till för några år sedan monumentalt stor, höjden var hela 36 m. Men tyvärr, blixten läser inte på skyltar om fridlysning och slog följaktligen ner i en av kronans grenar och reducerade omfånget betydligt. Men den är fortfarande störst i Böhmen och mycket sevärd. Härifrån ser vi också den mest dominerande punkten i hela Ceský Ráj, borgruinen Trosky (1300-talet). Den ser ut som två örnbon som häckar på två otillgängliga klipptoppar. Den högsta borgen ligger 57 m ovan marken, den andra 47 m. De är förbundna med varandra med en mur på bergskammen. Tur man inte hade dagstidningar på medeltiden. Man kilar bara inte ner och hämtar dem.
Så är vi framme vid Kost. Det är i vårt tycke en mycket sympatisk borg, den ligger nämligen nere i en dal. Grunden till borgen påbörjades redan år 1349. Det var naturligtvis då ett litet fäste snarare än en borg. Fram till våra dagar har borgen belägrats, brunnit, byggts om och bytt ägare ett otal gånger. Ett inte så ovanligt öde för borgar. Efter andra världskriget konfiskerades den av staten och renoverades grundligt. Detta gör att den är en av Tjeckiens bäst bevarade borgar och följaktligen också mycket besökt. Den är verkligen sevärd där den ligger på en sandstens klippa men visningen av borgen gör oss inte direkt upphetsade. Lite gamla saker och några tavlor.
När vi tar farväl av Kost får vi cykla uppför i nästan en kilometer innan vägen planar ut. Den tur som vi egentligen följer svänger nu av mot Mnichovo Hradiste men vi fortsätter mot Turnov. Mnichovo Hradiste har vi alldeles nyligen besökt och det är en förtjusande stad med ett stort pampigt slott från 1703. Här finns också ett kloster, flera kyrkor och Albrecht av Waldsteins krypta.
I orten Príhrazy (många sandstensformationer) med sin fina campingplats, tar vi av på småvägar i riktning Turnov. Under färden kan vi beundra klippformationerna som troget följer oss. Skulle man välja att cykla här på våren kan man få se något så ovanligt som blommande fruktträds alléer. När kommunisterna tog över, bestämde någon byråkrat att man skulle plantera fruktträd längs vägarna i Tjeckoslovakien. Det skulle bli en gåva till folket från staten. Tyvärr hade inte byråkraterna klart för sig att även fruktträd måste skötas om. I dag ger de här miljoner träden knappast någon frukt annat än förtorkade kart. Vem skulle egentligen villja plocka frukt som växt i avgasmolnen från de bilar man hade här förr. Men på våren, då alla träden blommar är det en fantastisk syn. Särskilt körsbärsträden är enastående i sin blomsterskrud. Snart rullar vi in bakvägen i Turnov. Vi passerar den lilla järnvägsstationen som inte ligger långt ifrån där vi bor. Nu föds tanken på att ta tåget till Jicín. och sedan cykla hem därifrån. Jicín är egentligen min favoritstad här men den ligger inte så bra till tycker jag. Nu bor vi ju mitt i smeten så att säga. Järnvägen mellan Turnov och Jicín (c:a 30 km) är verkligen en smalspårig järnväg. Tåget här är någonting åt rälsbusshållet. Nästan alla järnvägsövergångar är obevakade och då menar jag obevakade (inte ens ljussignaler finns). Men det är inte så farligt som det låter. Jag undrar om tåget någonsin kör fortare än 30km/h. När tåget kommer fram till en övergång saktar det förskräckt ner farten och ett idogt signalerande tar vid. Vi har alltid stannat och väntat då vi hört signalerna medan alla andra tolkat dem som att man skall springa fort för att hinna över. Det här tåget måste vi prova i morgon. Ägaren till huset som vi bor i är mycket mån om oss. Han talar lite tyska och frågar jämt om vi är nöjda. På kvällen rekommenderar han oss att gå till en bykrog som ligger en bit upp på bergssluttningen. Det gör vi och det blir en höjdarkväll. Framför oss på andra sidan breder Turnov ut sig, vi kan t.o.m se huset där vi ofta bott förr. Inga turister mer än vi men massor med glada människor. Det bästa av allt dom kan laga mat här. Vi äter en rejäl köttbit med flera stora öl, en jätteglass till efterrätt och sedan två Irisch coffe. Allt för strax under 100 kronor. Vår beställning av Irisch coffe var svår för betjäningen, efter ivrigt konfererande kom någon på att det nog måste vara "Irdich coffe", med i uttalat som rent i. När vi gick hem lystes vägen upp av hundratals eldflugor vilket var tur, någon annan belysning existerade inte på den här vägen. Idag skall vi åka tåg med cyklarna. Om det går eller ej vet vi inte, men inget stoppar väl två optimister. Vi cyklar ner till station och hustrun som är familjens språkbegåvning får hedersuppdraget att försöka lösa biljetter medan jag vaktar cyklarna. Det tar en rundlig tid. Efter ett tag kommer det ut en anställd och synar våra cyklar sorgfälligt. Han för noteringar på en blankett av något slag. Frågor från honom besvarar jag med gester att jag inte förstår ett jota vilket jag inte heller gör. Rätt vad det är kommer hustrun ut glädjestrålande som om hon vunnit på lotto. "Jag har lyckats lösa biljetter till Hradec Králové ". Va? Jag måste ha sett ut som ett jättestort frågetecken hela jag. "Skulle vi inte fara till Jicín"? "Jo men där har vi ju varit så många gånger, det blir väl kul att se något nytt". Var ligger Hradec Králové?? "Det vet jag inte, men det är ändhållplatsen så vi kan inte missa att stiga av. Vi skall bara byta tåg efter tre hållplatser". Snabbt fram med kartan. Här finns inte ens Hradec Králové med. Kartan slutar någon mil efter Jicín. "Hur f-n kan du köpa biljetter till något som du inte vet var det ligger"? Hustrun ilsknar till. "Du ska jämt gnälla om allting, gå och köp biljetter själv får du se hur lätt det är. Hradec Králové kan inte ligga så långt från Jicin, biljetterna är ju jättebilliga (tot 42 SEK), och jag tänker åka till Hradec Králové". Nu kommer tåget farande under öronbedövande signalerande. Det var nog bra för det överröstade konversationen och satte oss i arbete med att lyfta på cyklarna. Ett inte alltför lätt arbete. Här finns nämligen ingen perrong utan man har strött lite sand mellan spåren för att mer symboliskt antyda att här bör man stiga på. För att lyfta upp cyklarna räcker armarna nästan inte till.
Efter totalt nästan fyra timmars skakig resa är vi framme i Hradec Králové, klockan är nu över ett. På stationen är allt stängt, ingen karta här inte. Vi cyklar in till centrum. Det här är en stor stad, större än Turnov i alla fall. Tro det eller ej ett varuhus är öppet. Där får jag tag i en karta i skala 1:100 000, den överlappar inte min gamla men det fattas inte många kilometer. Nu kan jag åtminstone beräkna hur långt det är hem. Med stora vägen får jag det till c:a 80 km. Otroligt det betyder att medelhastigheten på tåget var mindre än 30 km/h. Men hem innan det skymmer kommer vi inte muttrar jag vidare. " Då får vi ta tåget när vi tröttnar", säger hustrun som är trött på mitt evinnerliga gnällande.
Krkonose är idag nationalpark och ett
mycket omtyckt utflyktsmål och faktiskt har vi tidigare talat om att fotvandra till Elbes
källa som på tjeckiska heter Pramen Labe. Det är inte så ansträngande som det låter.
Med bilen kommer man fram till Spinleruv
Mlýn, "spindel kvarnen" ( namnen här sätter fart på fantasin ). Orten
är ett sorts centrum för turism här. Sedan åker man upp med liften till Medvedin (1
235 m). Därifrån återstår vandringen upp till källorna på 1 386 m höjd. Härifrån
rinner Labe vidare 1150 km ner mot Hamburg (byter namn till Elbe i Tyskland) och vidare ut
i Östersjön. Det som är intressant är att bara någon mil från Labes källa rinner
floden Jizera upp. Det
är nämligen den flod som rinner igenom Turnov och som vi har cyklat lite längs med. Vi lämnar Hradec Králové bakom oss och styr ut på slättlandet. Först väljer vi stora vägen för att hitta ut sedan börjar vi leta småvägar. Det visar sig inte vara så lätt. Småvägar finns det gott om men alla är orienterade i nord sydlig riktning. Den stora vägen mot Jicín går spikrakt som en diagonal över kartan. Småvägarna blir alltså c:a 40% längre om man ser det lite matematiskt, men vi kämpar vidare. Redan en halvmil från Hradec Králové, börjar det dyka upp stenar och minnesmärken från något fältslag. År 1866 står det på flera stenar. Det här sätter lite myror i huvudet på oss. Att det måste varit att ordentligt slag förstår vi, på kartan ser området ut att täcka kvadratkilometer. Likaså att tyskarna måste varit inblandade då det förekommer mycket tyska namn. Väl hemma undersöker jag vad det var för krig. Historieboken förtäljer att kriget mellan Österrike och Preussen bröt ut den 21 juni 1866
Vid orten Sadowa (som vi passerade) bokstavligt krossade den preussiska armen österrikarna. Otto von Bismarcks dröm att ena Tyskland blev uppfylld Vi har idag glömt att de här trakterna då räknades som Europas mitt och att Tjeckien inte existerade. Bortsett från minnesmärkena från kriget finns det inte så mycket att se. Lite kuperad terräng med en mängd småbyar. Allt är mödosamt kultiverat av människorna här och det gör det trivsamt att cykla här. Faktiskt påminner det mycket om den franska landsbygden, stilla rofyllt, knappt någon trafik, Turister, i alla fall inte utländska har nog inte varit här förr, det är jag säker på. Vad som ser ut att bli mindre trivsamt är vädret. Nu håller det på att segla upp ett riktigt värmeåskväder. På avstånd ser vi redan hemska blixtar. Ni vet väl redan att jag inte gillar åska, är faktiskt på gränsen till åskrädd. Närmaste ort är Horice. När vi kommer in i staden är det tåg som gäller, vi kan redan känna några regnstänk. Jag frågar ett flanerande par på alla språk jag kan om tåg och station. Inget förstår dom, när jag börjar imitera lokomotiv och lokförare ser dom synnerligen besvärade ut. När jag drar i lokvisslan a´la Chattanoga Choo Choo slår dom till en snabb reträtt. Mimare är tydligen inget yrke för mig. Lite längre fram på torget hittar vi en stadskarta och strax är vi frame på station. Nu får språkröret i familjen dvs hustrun fixa biljetterna. Efter fadäsen med paret är jag inte pigg på att göra mig till åtlöje igen. Hustrun kommer snabbt ut och säger att tågen är slut för idag. Det är nationell helgdag idag också, så därför går det inget mer tåg till Turnov. Det kan väl inte vara möjligt? Hur skall vi då komma hem? På den här station har dom emellertid en dator. Efter vårt bedjande börjar men undersöka alla tänkbara förbindelser. Det finns ingen hejd på deras hjälpsamhet Till slut ser dom en lösning, om vi tar tåget till Nova Paka och byter tåg där så går det att fara hem över Semily och Zelzny Brod. De båda sista orterna känner vi till, dit har vi t.o.m. cyklat från Turnov. Att det blir en omväg förstår vi men det finns inget annat val än att lösa biljetter. Nu kommer det ut en yngling precis som förut och börjar undersöka våra cyklar. Han fyller noga i en blankett. Hustrun förklarar att all extrautrustning på cyklarna av någon anledning måste noteras .
Så får vi se vår flod Jizera strax före Semily. Flodens källa ligger här uppe i bergen. När vi gjorde en liten utflykt med bilen till Polen (gränsen ligger bara några mil från Turnov), hittade vi floden högt upp i bergen och följde den en bit på vägen ner. Det vore en dröm att bli uppkörd hit med cykeln och sedan följa floden tillbaka till Turnov. Utförslöpan måste vara flera mil och vägen följer hela tiden floden i den djupa klyftan. Nästa station är Zelezný Brod, berömt för sina glasbruk. Vem har väl inte hört talats om Böhmisk kristall. Zwarowsky arbetade här före kriget innan han flydde och bosatte sig i Österike. Till Zelezný Brod har jag cyklat flera gånger. Det är en mycket trevlig tur längs med Jizzera, halvvägs hit ligger orten Mala Skala med mycket fina och berömda sandstensformationer. Några turer i vår cykelguide går till de här trakterna Om Zelezný Brod finns att berätta att när svenska hären närmade sig orten bad hela befolkningen till skyddshelgonet jungfru Maria. Som genom ett under fylldes då den djupa dalgången med oigenomtränglig dimma och fata morgana gjorde att dimman såg ut som en sjö. Svenskarna tågade vidare och staden skonades, men inte länge. Ett par år senare (1643), när svenskarna återkom, tog tydligen madonnan sin hand från staden. Ingen dimma den här gången och svenskarna gjorde ett gott dagsverke, plundrade och brände ner hela staden.
Nu är det panik! Tåget måste vidare. Det här tåget går uppenbarligen efter en tidtabell. Papieren! Papieren! I bakfickan hittar jag några papper som jag kastar fram på bordet, hennes stämpel smäller till två gånger och plötsligt är vi ägare till våra cyklar igen. De lyfts snabbt ner på banvallen som även här består av en grussträng. Så rullar tåget vidare mot Prag. På hemvägen blir vi ordentligt duschade av en regnskur. Men vad gör väl det? Efter det här måste vi kunna allt om hur man åker tåg med cyklar i Tjeckien. Ett bra tips är att veta vart man ska och helst också veta var det ligger. Beväpna sig med en tidtabell och inte kasta bort några blanketter. Resten är faktiskt ingen konst alls. Labske Piskovce eller Böhmiska Schweiz
Hrensko är idag helt präglat av gränshandeln. Mellan gränsstationerna finns det ett ingenmansland på minst en eller två kilometer. Här finns flera taxfria försäljningar med enorma köer med tyskar som passar på att handla. Som om det inte vore billigt nog i Tjeckien. I Hrensko rinner den lilla bäcken Kamenice ut i Elbe. Om man följer den väg som går i den ravin som bäcken en gång grävt ut kommer man till den lilla orten Jetrichovice. Nu är vi mitt i det Böhmiska Schhweiz.
Så till cyklingen och vandringen. Paradturen går naturligtvis till en av Europas största sevärdheter, den naturliga stenbron Pravcická brána. Den är den största i Europa och man lär får resa till Arizona i USA för att se något liknande. Det här blir en kombinerad cykel och vandringstur. Vi följer bara den vackra vägen längs med Kamenice tillbaka mot Hrensko. Vid Mezní Louka finns det en stor bevakad parkeringsplats och här börjar vandringsleden till stenbron. Låt er inte lura er av skylten där. Den antyder att det tar 60 minuter dit. I själva verket tar det ett par timmar men det är verkligen värt besväret. Vandringsleden är lättvandrad där den går fram på ena bergsidan. Bokskogar och spektakulära sandstensformationer avlöser hela tiden varandra. Här uppe finner vi till slut vårt mål den gigantiska stenporten Pravcická brána. Den är 21 m hög och 30 m lång. En gång i förhistorien formad av rinnande vatten. Inte ens i fantasin kan man göra sig en föreställning om hur mycket vatten det måste ha strömmat fram här. Men det finns inte bara stenbron att titta på här. Väldiga raviner med höga sandstensklippor reser sig överallt i närheten. Som ni nu förstår så är detta en heldags utflykt. Med tidig start.
Jag har själv mätt upp sträckan när vi i hastigt mod åkte ner med cyklarna en gång. Fyra kilometers nedförslut med en fallhöjd på säker 300 m. Återvägen som vi tog över Janov har vi förträngt, vi sköt cyklarna hela vägen upp tror jag. Vid nästa hållplats där vägen lutar uppför kommer vi inte igång. Startmotorn orkar inte. Då backar han 200 m tills vägen planar ut. Försöker igen och så går det till nästa hållplats. Stämningen är på topp i bussen då alla försöker gissa vad han skall göra vid nästa hållplats. Ibland samlas en liten kö av bilar bakom bussen som inte begriper att han måste backa för att köra framåt. Endast föraren är helt oberörd, på hans handlag kan man se att det inte var första gången han körde den här bussen. När vi kommer till Mezní Louka stiger nästa alla passagerare av. Under glada skratt skjuts bussen symboliskt igång på sin vidare irrfärd. Böhmiska Schweiz är som ni nog förstår inte direkt ägnat för cykling, såvida man inte tillhör kategorin bergsgetter. Trots allt har vi cyklat runt lite i trakten. Det går ganska bra om man håller sig till dalgångar och planare terräng. Att vi hamnat här beror egentligen på att vi från färjan i Rostock kommit hit på en dag och funnit det trevligt här. Här stannar man kanske några dagar och far sedan vidare till Böhmiska paradiset som har så mycket mer att erbjuda cyklister. Stora slätter och höga berg, hjälpsamma människor och massor av sevärdheter. Väl mött i Tjeckien.
Författare Crister Sjöblom 1999.
E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se |
