En reseberättelse av Crister Sjöblom
Inledning Sitter och avnjuter mitt morgonte berikat med en hänförande utsikt över Gardasjön. Sjön ligger alldeles spegelblank och snön ligger kvar på de allra högsta alptopparna, fast det snart är juli. Annat var det igår. Då övernattade vi strax utanför München efter att ha avbrutit vår blöta cykling längs floden Saale. ( läs: Med cykel längs floden Saale). På morgonen var det bara fem grader varmt och regnet öste ner. Men när vi passerar Alperna är det som att stiga ut ur en kall dusch och in i bastun men med den skillnaden att här i Italien skiner alltid solen. Nu gäller det att hitta något säkert ställe att parkera bilen. Vi provar vår vana troget med några campingplatser och till slut verkar vi få napp. I Italien finns det olika system för att ta betalt på campingplatserna. Vanligast är att betala för en plats, bil, tält eller husvagn och sedan per person, barn, hund, katt och övriga saker i all oändlighet.
Etapp 1 42 km Tillbaka till kartan Onsdagen den 23 juni. Efter att ha avslutat frukosten börjar vi packa våra cyklar. Utsikten och värmen är verkligen en lisa för frusna nordbor. Det här skall bli spännande. Vi har cyklat i Italien tidigare, men inte riktigt funnit oss till rätta. Den här gången skall det bli annorlunda.
Här längs Gardasjön finns det naturligtvis ingen separat cykelväg, men till vår glädje finner vi att trafiken är mycket glesare än vi vågat räknat med. Kanske beror det på att den riktiga semesterperioden inte har börjat ännu. Dessutom är tung trafik över 6 ton inte tillåten här. Efter att ha glidit fram några mil, handlar vi litet bröd och pålägg och uppsöker en bänk vid stranden. Framför oss ligger en liten båthamn och bara en trottoar skiljer husen från vattnet. Kan de som lever här verkligen uppskatta skönheten spekulerar vi. Vackrare än så här kan det väl inte bli. Men det blir det. När vi fortsätter vår tur kommer vi till en stor udde vid San Vigillo. Här går vägen relativt högt upp över vattnet och plötsligt ligger bukten med staden Garda framför oss. Vi sitter länge här och bara njuter av utsikten. Långt i fjärran ser vi Sirmione på den långa smala halvön ute i Gardasjön. När vi sett oss mätta, glider vi ner och parkerar oss mitt på strandpromenaden. Vin kommer på bordet, Bardolino förstås, fattas bara annat. Berget Monte Baldo har ju följt oss nästan hela dagen. Då ringer telefon, En stackare från jobbet vill veta något och frågar samtidigt var vi är. Finns det någon större njutning än att verkligen få måleriskt beskriva var man är och vad man gör. Särskilt när man vet att personen på andra sidan " tråden" sitter och sliter i sitt anletes svett.
Efter Garda ökar trafiken påtagligt. Vi passerar orterna Bardolino och Lazise. Efter Lazise fjärmar sig vägen från sjön. Vi beslutar att söka nattkvarter medan campingplatserna ännu ligger längs stranden. Långt har vi inte cyklat idag, för här finns det för mycket att se och njuta av.
Etapp 2 49 km Tillbaka till kartan Torsdag den 24 Juni
Nu gäller det emellertid att ta sig helskinnad till Sirmione. Enligt kartan finns det bara en stor röd otäck huvudväg. Av gammal vana provar vi oss fram längs stranden. Plötsligt ligger den bara där, en fin stenlagd strandpromenad. Säkert över en mil lång. Längs promenaden finns det ena badet efter det andra. Naturligtvis för att jag glömt packa ner mina badbyxor är strandpromenaden en enda lång fin badplats. Hoppa i ändå säger hustrun som är badsugen. Ett är säkert, det finns ingen rättvisa här i världen, finns det bad så kan man inte eller tvärtom. Snart är vi framme vid den smala halvö som sträcker sig över fyra kilometer rakt ut i Gardasjön. Näset är så smalt att man ser vatten åt båda hållen. Längst ut ligger den fantastiska staden Sirmione. Staden är avskuren av en vallgrav och vaktas av en imposant fästning från 1200-talet. Tyvärr är staden idag en riktig turistfälla av stora mått. Det hindrar dock inte att den är mycket sevärd. "Den mest minnesvärda platsen vid Lago di Garda " står det i en guide som jag tjuvläser i ett gatustånd.
Redan de gamla romarna byggde upp termer runt de varma källor som finns här (ute i sjön tyvärr). Dessa är nu trendiga termalbad för turister. Längst ut på udden finns det några lämningar från romartiden, Grotte di Catullo. En av Roms kändare skalder, Catullus ( 54 B.C ) bosatte sig nämligen här. Dryga 2000 år senare kostar det 40 kr / person för att få gå in och titta på ruinerna. För drygt femton år sedan när vi senast var här var det i det närmaste gratis.
Efter en särdeles brant backe sätter vi oss på en enklare taverna och beställer två cola. Döm om vår förvåning när ynglingen tilltalar oss på flytande svenska. Jodå hans mamma är svenska och pappan italienare. En nog inte så ovanlig kombination. Han tipsar oss om en bra cykelväg när vi betalar. När vi cyklat in bland några hus tvärnitar plötsligt hustrun. Här finns nog badbyxor till dig. Hur hon hann se den lilla affären övergår mitt förstånd. Hustruns talang att finna affärer är emellertid omvittnad. Mycket riktigt, ett par badbyxor får jag och till ett bra pris. Nu gäller det att hitta någonstans att prova dem.
Etapp 3 65 km Tillbaka till kartan Fredagen den 25 juni. Idag kan det bli en tuff dag förklarar jag för hustrun. Först skall vi cykla in till Salò. Därifrån finns det två sätt att komma vidare. Man kan cykla runt bergen över Brescia till Lago d´Iseo. Det andra alternativet är att cykla över bergen. På internet har jag hittat en firma som arrangerar cykelturer för "rika"amerikaner". Deras tur går över två bergspass på cirka 700 meter vardera. Det låter väldigt tufft säger jag men amerikaner brukar väl inte vara så sportiga av sig. "Kan tjocka amerikaner cykla där kan jag det också säger hustrun direkt". Dessutom är det vackert i bergen rundar hon av med. Jag avråder bestämt från bergen och förankrar därmed hustruns eget beslut ordentligt. Något måste man väl ha lärt sig efter över 30 års äktenskap. Sagt och gjort vi styr först kosan mot Salò. Vägen dit löper upp och ner som bergbanan på gröna Lund.
Eftersom det är fredag och vi skall upp i bergen behöver jag fylla på kassan. Bankomaten är förstås trasig. Jag får försöka inne i banken. När det blir min tur lämnar jag fram kortet. Kassörskan pekar på bankomaten där reparatören lägligt uppenbarar sig och börjar skruva. Kan någon förklara för mig? Hur man överallt i världen kan handla i vilken affär som helst med kort, oftast utan att de ens vill se legitimation. Men när man kommer in på en bank och vill göra ett uttag blir man direkt misstänkt för allehanda brott. Efter att ha skärskådat varje sida i passet mitt, ringt minst tre samtal, konsulterat de övriga i banken, finner hon sig vara tvungen att ge mig pengarna. Suckande över sin olycka att jag valt just hennes kassa sträckte hon fram dem. Jag behöver inte bända upp hennes fingrar men inte långt ifrån.
Efter en något snabbare cykling än planerat kommer vi till avtagsvägen. Det börjar gå uppför och det betyder att det går tungt, åtminstone för oss. Ibland när vi går blir vi omkörda av motionärer på ultralätta cyklar. Med glada tillrop och tecken visar dom att vi skall cykla och inte gå. Synd att vår italienska inte räcker till för att föreslå ett byte av cykel för bara någon kilometer. En del av dom såg redan rätt färdiga ut och med vår packning hade de inte kommit många meter. Det kan jag garantera.
Sjuhundra meter kan väl inte vara så högt? Men det är det. Efter gående och cyklande i några timmar börjar vi tycka att vi borde vara uppe. Men icke. Till slut börjar hustrun säga "efter nästa kurva är det nog slut". Det blev en jäkla massa kurvor till innan vi kommer upp till Londrino. Väl uppe slängde vi oss ner på första uteservering för att få något att rädda livet med. Det här är inga turisttrakter minsann. Gubbarna sitter för sig och spelar kort och fruarna tjattrar idogt med varandra med korta avbrott för korrigering av ungarna på ett sätt som skulle få en barnpsykolog att tuppa av i Sverige.Vi frågar kyparen som bär ut ölen, hur högt är det här? Altitudo? Altitudo? och pekar på vägen? Han får skriva ner det på vår karta, italienska siffror är inte lätt. Han skriver 745 m och pekar på gatan utanför. Vi känner oss jättestolta. Vilken prestation. Och hustrun som inte cyklat mer i år än det hon gjorde längs Saale förra veckan. Varför är fruntimmer alltid segare än oss karlar?
Etapp 4 44 km Tillbaka till kartan Lördagen den 26 juni.
Tyskarna förlorade visserligen kriget men har snart vunnit tillbaka allt med sin starka DEM. I Sverige har våra socialistiska och borgerliga politiker i hård tävling sinsemellan lyckats peta ner oss från fjärde till tjugoåttonde plats i den europeiska välfärdsligan. Inte undra på att vi tycker att det är dyrt här. I slutet av 60-talet och början av 70-talet tillbringade vi många semestrar i bl.a. Italien. Då kunde vi leva som "krösusar" här. Äta, dricka och handla vad man ville utan att titta på priset. Idag när vi kommer med våra svenska leksakspengar är allt dyrt. Om index i Sverige är 100 så är det 115 i Italien enligt siffror jag sett i en turisttidning. Det kan vi verkligen intyga. Vägen mot passet "Tre Termini" (701 m) ger oss ingen pardon. Stigningen börjar så fort vi lämnar hotellet. Stigningen är också betydligt brantare här än vid Londrino. På något sätt känns det ändå lättare. Kanske beror det på att vi inte försöker cykla så mycket som igår.
Vår trevliga och glada värd har blivit pensionär. Han arbetade sista dagen i fredags och vill tydligen nu ta hela världen i famn. Vi stannar nästan en timme och samtalar med den pigga lärarinnan. Hon hade förresten sett oss nere i dalen när vi startade i morse. Till slut ursäktar vi oss och lärarinnan tolkar våra lyckönskningar om ett långt och rikt liv som en pensionär till den glada värden. Mätta och försedda med en hel del doping från kalaset startar vi in på sista kilometern upp till toppen. Efter krönet löper vägen längs bergsryggen tills den börjar sänka sig i serpentiner ner mot sjön Iseo. På ett ställe finns en utsiktsplats där kan vi se den rika Poslätten breda ut sig långt nedanför oss. Tyvärr är det ganska disigt idag men i klart väder måste det vara en otrolig syn.
När vi kommer upp till orten Marone försöker vi med en annan båt. Det blir nobben igen. Anledningen till att vi vill åka båt till Lovere är att det enligt kartan skall finnas två hemska tunnlar strax innan staden. Vi beslutar oss för att cykla tillbaka mot Iseo där vi sett ett par trevliga campingplatser. Den första erbjuder oss deras finaste plats till fullpris. Det visar sig vara mitt i en gång nästan i strandduschen. Vi avböjer ilsket. På nästa camping får vi ett bra pris och en fin plats under en vinranka. Det är inte dumt att sova under vinklasarna. Man nästan hör hur de växer.
Etapp 5 48 km Tillbaka till kartanSöndagen den 27 juni.
Lovere är ännu en av dessa små orter med charm och atmosfär, men även här är det tyvärr mycket turister. Det verkar inte finnas någon camping här så vi fortsätter längs sjöns västra sida. Där kommer vi så småningom till orten Riva di Solto. Här stupar verkligen bergen direkt ner i sjön. Huvudgatan går mellan de två enda husraderna. Det är så smalt mellan husen att det inte finns plats för en trottoar en gång (dörrarna i husen måste öppnas inåt.). Bara ett streck för gående är målat på asfalten. Ett par hundra meter utanför orten ligger campingplatsen. På en smal hylla mellan bergen och sjön. Här slår vi läger för i natt. Etapp 6 92 km Tillbaka till kartanMåndagen den 28 juni. På natten åskar det igen. Nu överträffas till och med gårdagens åskväder med besked. Åskan upphör efterhand men inte regnet. På morgonen ligger jag ända till åtta och lyssnar på knaprandet på tälttaket. Nä nu får det f-n lägga av att regna säger jag högt. Inom någon minut har regnet slutat. Vem som hörde min befallning vet jag ej men vi tackar. Att packa ihop ett vått tält är ingen sinekur precis, men det går. Tur att det i varje fall inte är kallt ute. Det ser bara ruggit ut med låga dimmoln över bergen. Vi muntrar upp oss med en rejäl frukost på tältplatsens restaurang. Den måste vara den bästa restaurangen på den här orten, i går var den minst sagt fullproppat. Folk stod t.o.m i kö för att komma in, ett fenomen som man nästan aldrig upplever här nere. Man har snarare inkastare i stället för dörrvakter som i Sverige. Vägen på den sidan av sjön är lågtrafikerad, förmodligen för att den är så liten. Den slingrar sig trofast fram längsmed bergssidan. När berget ibland sträcker sig ut över vägen blir vi duschade av allt vatten som rinner ner. På några ställen har det bildas pittoreska vattenfall. Det lustiga är att vi på andra stranden ser den gamla vägen som vi kom på igår. Efter några kilometers cyklande kommer vi fram till en sådan här förhatlig tunnel. Före tunnelöppningen finns en sidoväg till en udde som skjuter ut i sjön. Här promenerar en hel del människor ut mot uddens spets. Aha! Här finns säkert också den gamla vägen kvar. Pekande på cyklarna och vägen ut mot udden ger oss besked att det går att komma fram. Vi får visserligen dra cyklarna under en vägbom men sedan är vi på väg. En egen cykelväg är som att sitta på första parkett. Inte dumt alls. Tunneln är cirka en kilometer lång men vägen som slingrar sig på klippkanten är betydligt längre. Plötsligt är det bara stopp. Ett ras har tagit med sig stora delar av vägen och ett stort staket spärrar av stället. Vad menade de idioter som vinkade oss vidare egentligen? Medan vi står där hörs ett vrål inifrån berget. Bara 20 meter tillbaka från oss, mynnar en stor ventilationstunnel ut. Bara ett vägräcke skiljer vägen i tunneln från oss. När jag lutar mig in ser jag att det återstår inte mer än ett femtiotal meter av tunneln. När inga bilar kommer lyfter vi över cyklarna och sedan är vi strax ute i det fria igen. Det finns nästan ingen gräns för hur smarta vi tycker att vi är.
Efter detta äventyr blir resten av cyklingen längs sjön händelselös med undantag av vädret som plötsligt i rasande fart bli bättreoch bättre. När vi kommer till Sanico, den sydligaste orten vid sjön, är det redan riktigt varmt och soligt. I Sarnico turistar vi inte så mycket . Jag måste säga att en viss kräsenhet har redan infunnit sig. Det är redan svårt att överträffa det vi sett under vår tur. Nu måste vi byta sjö och vårt nästa mål är Comosjön. Enligt kartan finns det egentligen inget annat alternativ än att passera genom Bergamo. Det är visserligen en storstad men den gamla staden i Bergamo är berömd och lockar lite grand. Vägen dit är förvirrande. Vi försöker med småvägar men kommer hela tiden upp på en större väg med stark trafik och avgasmoln utan like. Efter stora vedermödor når vi till slut Bergamo. Precis när vi ser den gamla staden på höjden får jag punktering. På bakhjulet förstås. Två gånger får jag laga däcket då den första lagningen misslyckades. Roligare kan man ha och inte blir det bättre av att en nyfiken farbror övervakade reparationen med vissa kommentarer, på dålig engelska. Endast min gedigna uppfostran hindrade mig från att trä cykelhjulet över huvudet på honom.
Nu beslutar vi oss att försöka hitta ett billigt logi så att vi kan studera staden lite mer ingående. Det borde finnas ett sådant på utfarten. Bergamo är emellertid en riktigt stor stad. Snart vet vi överhuvudtaget inte var vi är. Rätt var det är så är vi i Ponte san Pietro, alltså minst fem kilometer från centrum. Att vända tillbaka in i trafikröran verkar inte lockande. Vi beslutar oss för att fortsätta mot Lecco. Om det var mycket trafik in mot Bergamo är det inget jämfört med denna väg. Avgasmolnen ligger som Lützendimma och till råga på allt siktar nu värmen in sig på trettiograders strecket. Nu längtar vi intensivt efter de rofyllda småvägarna på franska landsbygden.
Nu börjar det också skymma. Då, efter att ha cyklat över 90 km hittar vi äntligen en campingplats. Vi möts av ett par som ansvarar för campingen. Vi får en plats och den vänliga damen öppnar en liten taverna och värmer upp lite i micron att äta, trots den sena timmen. Dödströtta går vi sedan och lägger oss.
Etapp 7 47 km Tillbaka till kartan Tisdagen den 29 juni. På morgonen vaknar vi av glada ljud från barnen som leker på lekplatsen bredvid vårt tält. Dom är nyfikna på oss. Förresten är alla italienare nyfikna. Som ni nog har sett på bilderna har vi sedan många år tillbaka nationalitetsskyltar på packväskorna. Dessa har gett upphov till många kontakter under åren men aldrig så ofta som här i Italien. Överallt noteras dessa men få om ens någon har lyckats gissa rätt. Vanligaste gissningen är Spanien följt av Schweiz ?? Just Schweiz är för mig obegripligt? Schweiz ligger bara något tiotal mil härifrån och de har ju CH som nationalitetsskylt. Sovjetunionen och Slovakien är andra exotiska gissningar. Nej Svedese skall det vara och svenskar är faktiskt populära här. Förresten en visste vad S står för. Redan första dagen gled han upp bredvid mig på en racer och frågade "Kommer inte ni från Sverige? Jovisst säger jag lite stolt. Säg mig " hur lång tid tar det att cykla hit från Sverige " undrar han vidare. Till min grämelse måste jag berätta, att detta är vår första cykeldag och med bara hittills avverkade 20 kilometer. Han nickar bara och ökar tempot och försvinner i fjärran.
När vi passerat Lecco tar jag fram videokameran för att ta en snutt. Då ser jag att passet är borta! Det förvarar jag i midjebältet tillsammans med videokameran. Nu börjar en febril rekonstruktion av morgonen. Har jag filmat tidigare och tappat passet eller vad? När vi checkade ut från tältplatsen fick jag tillbaka det, det är jag säker på. Så småning om börjar minnet klarna. Hur vad det nu när han skulle skriva mitt namn på räkningen, tog han då inte tillbaka passet? Jag slänger mig på cykeln och far tillbaka. Nu går det undan mätaren pendlar mellan 26-30 km/h. Ilskan gör att adrenalinet rinner till. Framme vid receptionen ser jag inte till någon, det är siesta nu. Till slut får jag tag på en som vet var ägarens mörkhyade svåger håller till. Hon bultar på dörren till en campingstuga och ut kommer han något sömndrucken. Nä säger han här finns inget pass. Jag insisterar på att få titta i receptionen. Inget pass! Jag ger mig inte utan river i hans papper på hyllan under disken. Där under räkningsblocket har han lagt mitt passt. "You are right sir Its here!" säger han och skrattar godmodigt. Jag å min sida har inte svårt att hålla mig för skratt. Elakheter som att bomullsplockning etc. vore ett lämpligt yrke för honom tänks men uttalas natuligtvis inte. Efter ett nytt tempolopp tillbaka till hustrun är ilskan över. Jag kan dock livligt föreställa mig vad som hänt om jag inte redan på den första halvmilen upptäckt att passet var borta. Från hustrun får jag ingen som helst förståelse när jag berättar vad som hänt. Är man så klantig att man inte kan hålla reda på passet får man skylla sig själv och några andra "tröstande" ord i samma visa får jag höra. Det är nära att jag blir förbannad igen. Nu sätter vi kurs på Bellagio som skall vara den vackraste platsen runt hela Comosjön. Den ligger på en stor udde som egentligen delar sjön som i två ben. Dit kan det inte vara mer än ca: 2-3 mil. Vägen bör också vara glest trafikerad då den bara tillåter trafik för bilar under 6 ton.
Härifrån och fram till Bellagio är den trevligaste cykelsträckan hittills. Fantastisk utsikt över den smala sjön. Mycket skugga tack vare att berget reser sig nästan rätt upp från vägen. Tänk att en dag som börjat så illa kan sluta så skönt. När vi kommer till Bellagio fattar vi genast tycke för staden. Här vill vi bo en natt. Campingplatserna ligger långt utanför så vi söker efter ett hotell. På turistbyrån får vi ett tips på ett hotell nere vid hamnen. Allt är perfekt men de kan inte förvara våra cyklar någonstans. De måste stå på gatan. Det går bara inte. Då tipsar hon oss att fråga på hotell Roma som ligger i gränden ovanför. Där får vi, för 98 000 Lire, ett stort rum med egen balkong och med en fantastisk utsikt över både staden och sjön .
Vilken dag!
Etapp 8 52 km Tillbaka till kartan Onsdagen den 30 juni. På morgonen promenerar vi runt i Bellagio. Här finns trånga pittoreska gränder och en magnifik strandpromenad. Stora villor påminner om en svunnen storhetstid runt sekelskiftet. En villa i Italien är närmast att jämföra med en herrgård eller ett slott i Sverige. I en souvenierbutik hittar jag en Michelinkarta över trakten. Den är helt överlägsen den vi har, här finns alla tunnlar ordentligt utmärkta. Den gamla förpassas direkt till soporna.
Nu inser vi också att tiden inte räcker till för Lago Maggiore den nästa sjön på programmet. Vårt cyklande längs Saale tog för mycket tid. Vad skall vi göra? Efter lite diskuterande hit och dit kommer vi fram till att det bästa vore att ta tåget till antingen Bergamo eller Brescia och sedan cykla tillbaka till bilen. Vi far till station. Framför informationen är det en lång kö, Längst fram står två amerikanska damer. Ingen kan undgå att höra vad de säger. Dom frågar på allt, tågförbindelser till flera länder. Efter "30 minuter" är kön i uppror, även jag. Efter ytterligare 15 minuter är även han som lämnar ut upplysningar irriterad. Två gånger påpekar han att rökning är förbjudet, vilket kärringarna struntar i, de blåser röken nonchalant åt sidan. När dom äntligen ger sig står jag bakom dem. Alla andra har blivit tvungna att springa till olika tåg. När det blir min tur har tydligen tågen tagit slut. Nästan alla förbindelser till de städer jag provar med går över Milano med tågbyte där. Ett av de andra tågen hade passat oss precis men det hade avgått för några minuter sedan. Om inte kärringarna stått här i över 40 minuter hade vi varit på väg nu. Den enda återstående förbindelsen med cyklar verkar vara att åka till Milano och sedan till Bergamo. Det verkar inte vara vettigt. Dit kan vi inte komma förrän sent på kvällen. Men hustrun bestämmer. Jag tänker inte tillbringa en natt i Como säger hon på det där sättet som är orubbligt. Inga invändningar hjälper. Vi löser biljetter och får reda på att vi har c:a en kvart på oss att byta tåg i Milano. Till Milano är det väl knappt fyra mil. Tågresan skall ta femtio minuter. Tåget rullar snällt iväg. Efter mer än en halvtimme är vi inte ens halvvägs till Milano. När vårt tåg till Bergamo avgår utan oss, har vi inte ens kommit inom synhåll till Milano. På fyra mil lyckas tåget bli bra över 30 minuter försenat vilket måste vara något av ett rekord även för italienska förhållanden. Till råga på allt går tåget inte till centralstation utan till stationen San Giovanni, utanför centrum. Vi skulle alltså på 15 minuter behövt ta oss härifrån till centralstationen som ligger flera kilometer bort. Vi kräver pengarna tillbaka för biljetterna till Bergamo. Biljettföreståndaren (som talar engelska) vägrar envist. Nu får han veta vad vi tycker om detta, italienska järnvägar, bemötandet osv. Det blir tydligen för mycket för honom, han stänger luckan, släcker lyset och går sin väg. Det finns inget annat att göra för oss än att börja leta efter hotell. När vi skall dra ut cyklarna ur vänthallen har hustruns cykel fått punktering. Gissa var? Bak förstås. Nu får jag ställa mig och laga en punka i mörkret. Slangen har en centimeterlång reva. Förmodligen från rulltrappan upp från perrongen. Kvarteret här utanför stationen är dessutom minst sagt skumt. Några punkare betraktar oss lite halvintereserat men kommer tydligen till den slutsatsen att det inte lönar sig att råna några fattiga cykelluffare. Till slut får jag till det, men det behövs en ny slang så fort som möjligt. Nu börjar vi leta hotell. De två första var alla fullbokade. Nästa var ett lyxhotell. Vid ett rödljus frågar jag en kvinnlig cyklist till råds. Vilken tur, hon känner till ett bra medelklasshotell bara några hundra meter härifrån. Hon cyklar med oss och visar vägen. Äntligen! Det finns ett rum i den renoverade delen säger portiern artigt trots mitt nu rätt miserabla utseende. Det kostar 195 000 lire. Efter att ha sett min solbränna blekna bort säger han fort, " ni kan få det till extra pris, bara 150 000 lire" ( c:a. 700 kronor). Tur att han prutade själv, vårt förhandlingsläge var absolut lika med noll. Vi checkar in. Hur kan en dag som började så fint sluta så här?
Etapp 9 83 km Tillbaka till kartanTorsdagen den 30 juni. Vi måste komma iväg tidigt på morgonen. Diverse fördröjningar på hotellet försinkar vår avfärd till stationen ( läs hustruns kärlek till att dra sig på morgonen). Cykelturen till stationen tar även den lite tid. Trots noggrann vägbeskrivning är det svårt att hitta, men så ser jag äntligen den magnifika stationsbyggnaden. Framför informationen är det en lång kö som sakta ringlar sig fram. Hustrun ställer sig i kön, hon är bättre än jag på att få sin vilja fram när det gäller pengar. Biljetterna från igår skall vi bara ha tillbaka pengarna för. Att åka till Bergamo nu, när vi ändå är i Milano är inte att tänka på. Härifrån måste det gå tåg direkt till Gardasjön. På en tavla ser jag plötsligt att det går ett tåg till Verona om några minuter. Skynda på skriker jag åt henne "Tåg mot Venedig med stopp i Verona är det som gäller! Till slut är hon framme vid luckan. Efter ett tag kommer hon springandes. Cykelbiljetterna måste lösas i en annan lucka flämtar hon och slänger sig in i den kön. Där står redan mycket folk. Strunta i cykelbiljetterna skriker jag, tåget går om fem minuter. Hustrun står kvar, hon vill absolut byta ut de cykelbiljetter vi inte använt. Hon ger inte gärna ut pengar i onödan om man så uttrycker det. Jag åker upp med min cykel i den långa rulltrappan. Låser, far ner igen för att hämta den andra cykeln. Kön är kvar men både hustrun och cykeln är borta. Full panik! Jag springer upp för den långa trappan och där står hon bredvid min cykel. Hur hon kom helskinnad upp för den branta rulltrappan med cykeln och allt förstår jag inte. Det är ju rusningstid nu och mängder av folk trängs överallt. Nu är det två minuter kvar till avgång. Springandes längs perrongen når vi sista vagnen på tåget. Upp och in med cyklarna i korridorren. Visslan ljuder och tåget rullar puktligt iväg. Det var nära ögat. Nu återstår det att se vad konduktören tycker om vår placeringen av cyklarna. Jodå det finns ett utrymme just i sista vagnen för tågets serveringsvagn. Där få vi efter en liten reprimand ställa dem . När vi lugnat ner oss börjar vi studera biljetterna. På cykelbiljetterna till Bergamo står inte mycket mer än priset. När konduktören kommer tillbaka, lämnar vi fräckt fram dem tillsammans med de andra biljetterna. Han kollar lite förstrött på dem klipper och så är det klart.
Så snart vi passerarat porten i ringmuren kommer vi in på torget Bra, där arenan ligger. Arenan har imponerande mått. Den rymmer c:a 20 000 åskådare och är på sina ställen nästan 30 meter hög. Här hålls musikaliska festeroch närmast på programet står Aida. Från arenan strålar gatorna ut i nästan solfjäderform och nästan alla går fram till floden Adige. Floden gör här nämligen en riktig u-sväng och omsluter praktiskt taget det centrala Verona. Hela åtta broar ser dock till att man inte hamnar i någon återvändsgränd. Den mest berömda bron heter Ponte Scaligero (1300-talet) som återinvigdes 1951. (Tyskarna sprängde nämligern alla broarna vid reträtten 1945.) Som ni märker har många byggnadsverk fått sina namn efter Scaligerfurstarna (della Scala dynastin) som regerade i staden i över hundra år på 1200-talet. Verona är också en populär stad för diktare, författare, musiker och konstnärer. Shakespiers Romeo och Julia utspelar sig här. Staden är också vår vän Catullus födelsestad. Men ödet vill tydligen att jag skall minnas något annat än kultur idag. Stående i arkaden vid "Scala della Ragione" (kanske Romeo och Julias trappa), hörs ett litet sprött klingande från hustruns cykel. Utan anledning brister en eker i bakhjulet och naturligtvis på den sidan där kedjehjulet och ekerskyddet sitter. Om Romeo och Julia hört vad jag sa under den dryga timme det tog att reparera cykeln, hade de inte behövt varken giftbägare eller kniv. Det kan jag försäkra er om. Dessutom passar hustrun på att noga turista i denna fantastiska stad i stället för att torka svetten ur pannan min, vilket inte gör saken bättre. Hur jag än försöker får jag inte hjulet rakt, det skevar så mycket att bromsarna måste vara losskopplade. Det får duga så, det är ju vår sista cykeldag. Reparationen ägde förresten rum i en av arkaderna runt torget Piazza dei Signori, även kallat Piazza Dante då Dante står staty där. Jag tyckter att Dante fixerar mig hela tiden med stel blick Kanske tänker han på när han skrev stycket "Inferno" i Divina Commedia, när han ser mina vedermödor.
Vilken utförslöpa det blir ner till Gardasjön. Väl nere tar vi första chansen att bada. Det är ljuvligt. Vi får nya krafter. Hustrun säger att utan badet hade hon aldrig orkat fram den här varma dagen. Det blir nämligen en lång cykling. Efter några timmar börjar vi tro att vi missat vår campingplats. Det börjar liknar vår första bergspass. Bakom nästa krök ligger den. Men icke! Till slut kommer vi fram. Klockan är nu närmare tio på kvällen och skymningen har redan lagt sig. Ägarparet till tältplatsen tittar storögt på oss där vi dyker upp i mörkret. Hustrun avdelas som historieberättare medan jag sköter tältresning och andra små praktiska göromål. Finns det en skönare känsla än att veta att man nått fram till målet, samtidigt som det stora vemodet börjar infinna sig. Det är slutcyklat nu, åtminstone för den här gången. Författare Crister Sjöblom 1999.
E-mail: crister.sjoblom@swipnet.se
|
