För mellan sextiofem och sjuttio miljoner år sedan bevittnades slutet på dinosauriernas stora era av en ny och rätt obetydlig sorts djur, som ingen skulle ha tilltrott någon större chans till framgång i utvecklingen. Dessa djur var de första däggdjuren: små, trädklättrande, långnosade, insektsätande och inte särkilt intelligenta. Medan årtusendena gick valde dessa djur olika utvecklingsvägar. En del blev växtätare, medan andra föredrog att koncentrera sig på kött från andra djur. Det var dessa köttätande däggdjur som blev kattens äldsta förfäder.

De första köttätande däggdjuren, de sk. urrovdjuren eller creodonterna, hade lång kropp, korta ben och kloförsedda fötter. Deras hjärnor var mycket små, men djuren var tillräckligt utvecklade för att ha 44 tänder att döda och tugga med. Urrovdjuren utvecklade ett helt spektrum av predatorer, varav en del blev så stora som en varg eller ett lejon. Deras relativa låga intelligens ledde emellertid till en gradvis nedgång som för tio miljoner år sedan slutade med att creodonterna dog ut helt och hållet. Innan dess hade en av deras former gett upphov till ett nytt slags djur, familjen Miacidae, som trots att de var små och skygga skogsdjur hade en viktig egenskap: de hade en betydligt större hjärna. Med tiden kom alla de moderna köttätarna, bland annat hunddjuren Canidae (hundar, vargar och rävar) och sibetdjuren Viverridae (mungoer, genetter och civetter), att utvecklas ur Miacidae. Det är troligt att kattfamiljen kommer från den forntida civettarten.

För fyrtio miljoner år sedan gjorde ett djur som kallas Proailurus entré. Det var till hälften katt. Det hade långa ben och svans, men till skillnad från de äkta moderna katterna var det hälgångare. För tjugofem miljoner år sedan framträdde den första nästan äkta tamkatten, som rörde sig likt en tågångare. Denna varelse, Pseudoailurus, hade en tanduppsättning som en äkta katt med genomborrande hörntänder.

Så småningom, för omkring tolv miljoner år sedan, började de första äkta katterna smyga omkring på jorden och deras fossila lämningar visar att det snart fanns ett brett urval av kattdjur. Toscanalejonet, som var mindre än det nutida lejonet och kanske närmare besläktat med leoparden, härjade i norra Italien och mellersta Europa tillsammans med lodjur och jättegeparder. Jättetigrar levde i Kina och jättejaguarer strövade genom Nordamerikas skogar. Men det fanns också mindre arter av vildkatter, som pallaskatten och Martellis vildkatt. Den senare är utdöd, men pallaskatten finns fortfarande kvar i delar av Asien.

Martellis vildkatt fanns över hela Europa och delar av Mellanöstern. Den försvann för något mindre än en miljon år sedan, men man kan våga påstå att den var den direkta föregångaren till de moderna små vildkatterna från vilka tamkatten senare skulle utvecklas. Bland dess efterföljare fanns Felis silvestris, som tassade in i bilden för mellan sex- och niohundratusen år sedan. Den spred sig över hela Europa, Asien och Afrika och gav upphov till tre huvudtyper: den europeiska vildkatten Felis silvestris, den afrikanske vildkatten Felis silvestris libyca och den asiatiska ökenkatten Felis silvestris ornata. Det är från den afrikanska vildkatten, kanske med bidrag från den asiatiska stäppkatten, som tamkatten principiellt anses härstamma.

Domesticeringen

Liksom så många andra viktiga hållpunkter i människans civilisation, tycks domesticeringen av katten ha sitt ursprung i Mellanöstern. Ben efter den afrikanske vildkatten har påträffats i avfallshögar efter forntida grottmänniskor. Jagade dessa människor katt för att äta den, eller födde de kanske upp och tämjde kattungar för att ha som sällskap och för att hålla skadedjuren som hotade de surt förvärvade spannmålslagren under kontroll? Det finns bevis för att den jagande människan beundrade vildkatternas jaktförmåga och började dyrka de varelser som de så gärna skulle vilja ha liknat i jaktskicklighet.

I det gamla Egypten dyrkades katterna och man sörjde djupt när de dog. Katter balsamerades och fördes till kattguden Basts tempel. Ett stort antal av dessa mumier finns kvar än idag och gör det möjligt för den nutida forskaren att identifiera den första arten av tamkatten som Felis libyca.

Från Egypten tog feniciska handelsmän med sig katter till Italien och därifrån spred de sig långsamt över Europa. På 900-talet f.Kr. hade tamkatterna kommit till England, även om den då fortfarande var mycket sällsynt. De första kolonisterna tog i sin tur med sig katten till Nya världen.

Långhårskatterna kan troligen spåra sitt ursprung till länder som ligger ännu längre österut. Det är sannolikt att de nutida långhåren är avkomlingar till vildkatter från Iran och Afghanistan, vildkatter som i sin tur kan ha utvecklats ur den långhåriga pallaskatten från Centralasien.

Det har funnits tamkatter i minst femtusen år, men tanken att selektivt avla katter och åstadkomma rasrena djur fick inte fotfäste förrän så sent som i mitten av 1800-talet. Detta står i skarp kontrast till tamhunden, som har underkastats selektiv avel i århundraden för att kunna klara en lång rad varierande uppgifter.