Kring valdemartåget finns en mängd legender med ett rikt mått av romantisk tjusning. Legenderna har vävts kring problemet med Gotlands och Visbys nedgång och den fordom så rika öns tilltagande fattigdom. I folkmun blev kung Valdemar den skurk som plundrade ön och stals dess rikedomar. Två sagovarianter är väl kända: Den ena handlar om "Ung-Hanses dotter" som blev kär i kungen och förrådde Visby. Som straff sägs hon ha murats in i det torn i strandmuren som kallas Jungfrutornet.
Den andra sagan handlar om Nils Guldsmed i Visby och hans högfärdiga dotter som häcklas av folket. De hämnas genom att berätta för kung Valdemar om Gotlands omätliga rikedomar och därvid lockar kungen att åka till ön på plundringståg. Till detta kommer berättelsen om Visby brandskaffning.

Valdemar Atterdag återupprättade det danska riket vid mitten av 1300-talet efter att landet under en tjugoårig period varit i händerna på olika gottorpska grevar. Under denna danska svaghetsperiod hade den svenska kungen Magnus Eriksson lagt beslag på de skånska landskapen med de rika marknaderna vid Skanör.

Omkring 1360 var Magnus regim på fallrepet - de svenska stormännen gjorde upprepade uppror och 1364 erövrades landet av de mecklenburgare som kungen redan pantat bort Sverige till. Vid denna tid har de nordtyska hansestäderna en mycket stark ekonomisk ställning i Nordeuropa. Valdemar Atterdag agerade för att återta de skånska landskapen och kom därvid i konflikt med hansestädernas intressen. Den danska politiken blev alltmer hansefientlig när kungen strävade efter att återge danska köpmän och städer en del av den handel som hansan nu kontrollerade.

1360 erövrade Valdemar Skånelandskapen och året därpå intogs Öland, södra Småland och Gotland. Larmet gick i hansestäderna och köpmännen samlades för att planera åtgärder mot den danska maktutvecklingen. Udden i Valdemars politik var alltså riktad mot hansestäderna - och inte mot Sverige. De sydsvenska provinserna och Gotland ockuperades i det läge när resten av Sverige underkastade sig Albrecht av Mecklenburgs välde. Magnus Eriksson flydde 1364 till Norge, hans andra rike.

En lång och intensiv diskussion har förts om innebörden av den danska erövringen av Gotland. Man föreställde sig länge att den danska knektarmén marscherade in genom den raserade valdemarmuren och att Visby brandskattades på sina rikedomar. Därvid har det framstått som obegripligt att stadens köpmän stod och såg på, utan att röra ett finger, medan den gotländska bondearmén massakrerades utanför stadsmurarna. Varför öppnade inte Visby sina murar för den retirerande bondearmén?

Visby hade sedan 1200-talets slut förlorat alltmer av sin ekonomiska ställning till de framgångsrika nordtyska städerna. Alltfler fartyg seglade förbi Gotland och många förmögna köpmän hade flyttat till andra kuststäder vid Östersjön. De krympande marknaderna accentuerade motsättningarna mellan Visby och den gotländska landsbygden. Konfliktstoffet fanns kvar sedan inbördeskriget 1288.

Valdemar Atterdag hade inget skäl att förstöra Visby, lika lite skäl hade han att krossa de skånska städerna. Valdemars politik riktade sig mot den tyska hansans dominans inom handeln och dess organiserade förbund av städer.

Därmed finns det skäl att konstatera en intressegemenskap mellan kung Valdemar och visbyköpmännen. Med danskt stöd skulle Visbys nedgång kunna hejdas och vändas i en ny ekonomisk expansion. En dansk maktutveckling skulle kunna bryta de nordtyska städernas grepp om östersjöhandeln. Med hjälp av dansk militär närvaro på Gotland skulle landsbygdens självständighet kunna brytas och den gotländska handeln äntligen koncentreras till Visby. Stadspolitikens syfte att förbjuda köpenskap och hantverk på landsbygden hade sedan minst femtio år genomförts i både Sverige och Danmark.

Visby stod därför möjligen på kungens sida och staden fick också snabbt sina privilegier bekräftade. Valdemar plundrade sannolikt inte Visby - tvärtom var kungen mån om att stadens kvarvarande rikedom skulle bevaras och kunna spelas ut mot de nordtyska städerna. Valdemar for hårt fram på den gotländska landsbygden - men detta gagnade Visbys intressen. Sett i det här perspektivet var det lätt att förstå varför Visbys portar var stängda när bondearmén stod utanför stadens murar.

Först under 1500-talet framträdde det nya ekonomiska systemet tydligt, tack vare bevarade källor. Men det finns goda skäl för antagandet att nya förhållanden genomfördes 1361 - det stämmer väl överens med den nya fattigdomen som hastigt infunnit sig på den gotländska landsbygden. Med militär effektivitet bröts nu landsbygdens gamla självstyre och handel sönder. De danska trupperna påtvingade nu gutarna det köpstadstvång som Visby misslyckats med allt sedan murbygget åttio år tidigare.

Böndernas egen handel förbjöds och dess hantverkare ålades att flytta in till staden. All bondehandel måste ske på stadens torg med köpmännen som mellanhänder. Vinsten av böndernas arbete skulle nu gå till staden genom köpmännens monopol och prissättning. Bönderna kunde inte längre ackumulera eget välstånd. På 1500-talet framgår det tydligt att bönderna vid den tiden är konsekvent skuldsatta till köpmännen. Gotlands bönder blev råvaruleverantörer till staden. En sådan utveckling hade sedan länge pågått i hela Europa.

Inget ekonomiskt överskott skulle längre få finnas kvar på landsbygden. Det sedan ett par århundraden pågående kyrkobyggandet på landsbygden avbröts omkring 1360. Provisoriska murar fogade ihop kyrkobyggnaden i dess befintliga skick - men de avbrutna byggena skulle aldrig komma att återupptas. Bönderna upphörde att bygga stenhus, och ett stort antal silverskatter grävdes ner i jorden.

Gotlands landsbygd hade länge bibehållit ett välstånd som på de flesta andra håll redan försvunnit under tryck av kungamakt, adel, kyrka och köpstäder. Huruvida landsbygdens beskattning höjdes 1361 känner man inte till. Men 1412 hade landsbygden en tiotalt högre skatt att betala än den gamla tributen.

Den danska ockupationen 1361 bör alltså ha gagnat Visby men drabbat landsbygden. Men stadens nedgång gick inte att hejda.

Valdemarkorset påminner om den 27 juli 1361 då en mängd gotlänningar stupade i ett slag mot danskarna utanför Visbys portar.

De stupade begravdes i minst fem massgravar inne på Solberga klosters område, norr och öster om kyrkan. Enligt en samtida uppgift hade 1800 gotlänningar stupat, något som inte motsägs av de mängder skelett som fanns i gravarna. Fem massgravar är kända - tre av dessa grävdes ut i olika etapper från 1905 till 1930.

Begravningen av de stupade hade skett i största hast; gravarna var inte mer än två meter djupa och liken var nerkastade huller om buller med rustningar på sig och i vissa fall penningpung vid sidan. Över liken hade strötts ett lager kalk innan jorden fyllts på. Slagen hade stått mitt i sommaren och brådska med tanke på begravningen var möjlig av nöden med tanke på risken för farsoter.

År 1394 intog de så kallade vitaliebröderna Gotland under ledning av Albrecht Pechatel. Ön hade varit dansk provins sedan erövringen 1361. Några år tidigare, 1389, störtades den mecklenburgska regimen i Sverige under kung Albrecht av det förenade Danmark-Norge. Dess regent var drottning Margareta, Valdemar Atterdags dotter. Mecklenburgarna förmådde behålla de starkt befästa städerna Stockholm och Kalmar och ett långvarigt ställningskrig blockerade ett avgörande. I de mecklenburgska hamnarna Rostock och Wismar utrustades flottor av fartyg som skulle förse de belägrade städerna med proviant och förstärkningar samt även göra haven osäkra för dansk-norsk sjöfart. Dessa fartygs djärva besättningar kallades vitaliebröderna och de blev snart ett svårt problem för de nordiska länderna.

Redan 1391 härjade och brandskattade vitaliebröderna Gotland och tre år senare lade de helt enkelt beslag på ön för att få nya baser för sin flotta. Ett försök av danskarna att invadera Gotland ledde till stillestånd och i realiteten en delning av ön. 1396 återtogs hela Gotland av förstärkta vitalier nu under ledning av kung Albrechts son Erik av Mecklenburg.

Denne lät bland annat anlägga en borg på Varvsholm vid Klintehamn med namnet Landeskron. 1397 dog Erik i pesten. Än idag finns en del av hans gravmonument i Stora kapellet i Visby domkyrka. Makten på Gotland övertogs av en annan mecklenburgsk hertig, Johan, och vitaliehövdingen Sven Sture. Men redan 1398 fördrevs bönderna från Gotland genom en invasion av Tyska Orden, den mäktiga riddarstaten i Balticum.

Motivet för ordensstaten att invadera Gotland var att få bort vitaliebröderna från sina stödjepunkter eftersom dessa lamslog all fredlig handel i Östersjön. Borgarna vid Klintehamn och Slitehamn raserades och Orden beredde sig på ett framtida innehav av ön.

Efter ett misslyckat försök till invasion på Gotland 1403 inträdde ett nytt stillestånd mellan den nordiska unionsstaten och Tyska Orden. 1408 överlämnades Gotland till unionsriket mot ekonomisk ersättning. Ordens intresse av att nu sälja Gotland hängde samman med krigshot från Polen-Litauen. Redan 1396 hade Margareta låtit utse sin unge släkting Erik av Pommern till nordisk unionskung.

Under Erik av Pommerns tid byggdes den äldsta delen av Visborgs slott. Redan vitaliebröderna hade besatt två torn i Visby stadsmur för att skydda sin flottbas som var belägen i den nuvarande inre hamnen. Ordensstaten påbörjade antagligen det slottsbygge som Erik skulle fullfölja. Visbyköpmännens hamn låg fortfarande i den nuvarande Almedalen.

Sjömuren avslutades i söder med ett kraftigt marktorn som gick under namnet Segeltornet. Därefter anslöt landmuren som gick vinkelrätt upp mot nuvarande Skansporten. Inne i staden - vid detta hörn - anlades en fyrkantig borganläggning vars två yttre sidor bestod av stadsmuren. Ett kraftigt torn byggdes i det fjärde hörnet inåt staden (Blacken) och där var slottsherrens sovgemak beläget. Även inåt staden omgavs slottet med en vallgrav. Den yttre, södra vallgraven finns fortfarande kvar i Pallisaderna.

Under perioden från 1464 till 1487 innehades Gotland av Ivar Axelsson Thott. Denne lät fördubbla slottets storlek genom en ny mur inåt staden, den så kallade Långa linjen, vars hörn i sydöst var Mynttorget vid nuvarande Skansport.

Från sin flottbas i Visby avsåg uppenbarligen Erik av Pommern att hålla ett vakande öga på östersjöhandeln. Visborg ansågs också vara en av de starkaste befästningarna vid Östersjön. När kung Erik 1436 avsattes från de nordiska unionsrikena flyttade han till Visborg. I ytterligare 13 år, till 1449, satt Erik kvar som Gotlands herre och med sin kaparflotta var han fortfarande en viktig politisk och militär maktfaktor.

1448 gör den nyblivne svenske kungen Karl Knutsson Bonde ett misslyckat försök att erövra Gotland. Resultatet av förvecklingarna blev att den gamle ex-kungen Erik överlämnade Gotland och Visborg till den danske stormannen Olov Axelsson Thott som blev öns nya herre.

Gotland har sedan mycket lång tid stått i tributförhållande till sveakungen. I gutasagan berättas om Avair Strabain från Alva som reste till svearnas kung för att sluta förbund - då bestämdes den årliga tributen till 60 mark silver mot att gutarna tullfritt och utan restriktioner fick handla inom alla sveakungens provinser.

Kontakten mellan svearna och Gotland måste ha mycket hög ålder. I den så kallade Wulfstans reseberättelse från 800-talet omtalas att öarna Öland och Gotland tillhörde sveakungens välde.

Några århundraden senare, kanske under 1100-talet, utökades tributen med en "ledningsförpliktelse". Det innebar att gutarna lovade utrusta sju krigsskepp i svearnas krigsflotta under korståg mot hedniska folk. Om gutarna inte ville deltaga skulle kungen istället uppbära en penningavgift som fastställdes till 40 mark penningar per skepp, dvs. 280 mark penningar.

År 1285 lyckades Magnus Ladulås få gutarna att acceptera att denna avgift årligen skulle betalas i form av skatt. , oberoende av eventuella krigståg. I samma urkund bekräftades också gotlänningarnas gamla handelsprivilegier som gav full frihet att driva köpenskap i Sverige - utom under missväxtsår när exportförbud för livsmedel utfärdats.

Gotlänningarnas skatteåtagande uppgick därmed till ungefär 90 mark silver eller 840 mark penningar. Detta var på intet sätt någon tryckande beskattning. En försiktig jämförelse har visat att skatteuttaget i mälarlandskapen vid den tiden var ungefär 5-6 gånger högre. De gotländska bönderna fortsatte att idka handel och bland annat kyrkobyggandet pågick för fullt - ett ekonomiskt överskott fanns alltså kvar som kunde utnyttjas till egna investeringar. Den svenske kungen hade inte heller politisk kontroll över ön: här fanns ingen kunglig fogde, inga soldater och ingen kunglig borg. Gotlands beskattning byggde fortfarande på ett frivilligt åtagande. I ersättning för tributen åtnjöt gutarna rätt att handla utan tull och restriktioner i den svenske kungens länder. Dessa rättigheter måste ha varit värdefulla för gotlänningarna även om det är svårt för oss idag att uppskatta privilegiernas ekonomiska värde. Till detta kom att gotlänningarna kunde påräkna svenskt militärt stöd i händelse av fientliga anfall.

Vid 1400-talets början skulle dessa förhållanden drastiskt förändras. 1412 ingicks ett skatteavtal mellan Erik av Pommern och den gotländska domaroligarkin med landsdomaren i spetsen. Skattskyldigheten fastställdes nu till 9000 mark penningar samt omfattande naturleveranser och dagsverksskyldighet vid Visborgs slottsbygge. Visbys skatt fastställdes till 150 engelska nobles vilket ungefärligen motsvarde hela den ursprungliga gotländska tributen.

Denna beskattning innebar, enligt en ungefärlig beräkning, en tiodubbling av 1285 års skatt och en arton gånger högre skatt n den ursprungliga tributen till sveakungen - i reda pengar. Därtill kom naturaleveranserna och dagsverken - åtta dagar per gård och år.

Skatteavtalet 1412 var ett avtal mellan unionskungen och de gotländska domarna. Dessa påtog sig att själva fördela, driva in och leverera den skatt man kommit överens om. Hur skatten fördelades bönderna emellan intresserade knappast kungens fogde, så länge de begärda kvantiteterna flöt in

De gotländska domarna bevarade själva sin skattefrihet på sina gårdar och uppbar själva vissa skattepersedlar av de övriga bönderna. Dessutom ålades de övriga bönderna att utföra dagsverksskyldigheter även hos domarna. I realiteten stod det domarna fritt att fördela skatten på de övriga bönderna som de själva fann för gott. Därmed kunde domaroligarkin bevara, och till och med förstärka, sin starka position i det gotländska bondesamhället. Det skattesystem som infördes 1412 upphävdes inte förrän ett gott stycke in på 1600-talet.

I och med skatteavtalet vet man säkert att Gotland äntligen fått ett skatteåtagande som jämställer ön med övriga provinser i Skandinavien. Under senmedeltiden fastslogs konsekvent böndernas skyldighet att prestera årliga dagsverken vid sidan av ordinarie och extraordinarie skatter. När slottsförvaltningen inte kunde tillgodogöra sig dagsverken avlöstes skyldigheten i stället i naturaprodukter eller penningbelopp. Slottsherren på Visborg blev en ny dominerande maktfaktor på Gotland och i Visby.

Genom skatteavtalet 1412 bekräftades de gotländska tingsdomarnas exklusiva ställning på ön. I hela Norden hade en skattefri adelsklass vuxit fram i samklang med en statsmakt som bekräftades dess privilegier. Adelns och kyrkans gods avsöndrades därvid från bondesamhället som en egen kategori där kungen avstod från att ställa skattekrav. De gotländska domarna hade däremot en fot kvar i bondesamhället genom ansvaret för den kollektiva skatten. Därmed hade systemet en inbyggd spärr mot domargårdarnas expansion och exploateringen av övriga bänder. En utarmning av övriga bönder skulle leda till att skattekravet drabbade tingsdomarna själva.

I maj 1525 gick en armé från Lübeck i land på Gotland. Visby vägrade att ge sig och staden stormades den 13 maj. I Visbys norra landmur - strax ovanför sjömuren - finns ett nedrasat murparti som kallas Lubeckerbräschen. Man har antagit att det var här som Lubecks armé bröt igenom och stormade in i staden. Visborg kunde däremot inte intas, och Lübeckarna inledde en långvarig belägring.

Visby utsattes under denna erövring för en omfattande förstörelse enligt flera uppgifter. Norra stadsdelen, som idag är botanisk trädgård samt grönområdena norr därom, brändes. Stadens rådhus samt vissa av dess kyrkor kan ha plundrats och bränts. Visby saknar sina dokumentarkiv från medeltiden - en rimlig förklaring till detta kan vara att de utsatts för en systematisk förstörelse vid den följande lubeckska ockupationen.

Gotlands länsherre Sören Norby stödde in i det sista den avsatte unionskungen Christian II. Det svenska upproret under Gustav Vasa hade inletts redan 1521. Christians nationalistiska handelspolitik framkallade krig med hansestäderna 1522 och kort därefter gjorde den danska högadeln uppror. Kungen flydde 1523 till Nederländerna, hans borgerliga regering bröt samman och högadeln under hans farbror, hertig Frederik av Slesvig-Holstein tog makten i Danmark. Successivt kapitulerade även Finland och Norge för segrarna och endast Gotland återstod.

Våren 1525 hade Lübeckarna inlett en total handelsblockad mot Gotland för att tvinga bort Norby. I detta läge gjorde denne ett sista djärvt försök att undgå nederlag och invaderade med sin gotländska armé Skåne. De skånska bönderna gjorde uppror och våren 1525 kontrollerade Norby stora delar av provinsen.

Den danska högadeln och dess yrkesarmé skulle dock snart ta hem spelet. Lubecks flotta förstörde Norbys fartyg. I ett slag vid Lund förlorade han sina yrkessoldater och vid orten Brunketofta massakrerades det skånska bondeuppbådet. Instängd i Landskrona fick Norby budet att Lübeckarna erövrat Gotland.

I detta läge sprack alliansen mellan kung Fredrik och Lübeck. Norby förlänades med Sölvesborg och Lyckå slott samt Blekinge och Lister på livstid mot att han överlämnade Visborg och Gotland till Danmark. I början av november 1525 kom Norby med en dansk flotta till Visby och et fortfarande ointagna slottet överlämnade sig till danskarna.

Danmarks övertagande av Visborg innebar ett klart nederlag för Lübeck. Efter förhandlingar tvingades hansestaden att lämna Gotland och fick istället Bornholm som pant i femtio år. Kung Fredriks regim övertog 1526 ett utarmat Visby. Från den tidpunkten börjar klagomål uppträda, främst från den gotländska allmogens sida, att visbyköpmännen är utarmade och saknar såväl fartyg och varor som kapital.

Vad danskarna fick 1526 var kanske främst det fortfarande ointagliga slottet Visborg - den flottbas som gav Danmark en strategiskt utmärkt position i Östersjöns mitt.

Visby hade många gånger under de oroliga 1300- och 1400-talen intagits av anfallande arméer, men hade aldrig tidigare undgått någon omfattande förstörelse. Varken Valdemar Atterdag, vitaliebröderna eller Tyska Orden hade anledning att förstöra den stad som man tvärtom ville ha blomstrande under sin egen kontroll. Men Lübeck saknade av naturliga skäl detta intresse - tvärtom hade man objektivt intresse av Visbys undergång.

Lubecks ledarställning inom östersjöhandeln hotades i grunden under 1500-talets första decennier. Stadens handelsomfång krympte på grund av holländsk och engelsk konkurrens samtidigt som Gdansk och den övriga städerna längs den baltiska kusten alltmer knöt direkta förbindelser med Västeuropa. Direkttrafiken mellan Nederländerna och Gdansk blev alltmer östersjöhandelns huvudfåra - de nederländska skeppen seglade runt Jylland och Lübeck hamnade alltmer i bakvattnet.

När Christian II enat Norden knöt han stadiga kontakter med Nederländerna och började prospektera ett nordiskt handelskompani som skulle innebära ett dråpslag mot de vendiska städernas privilegierade handel inom unionsriket och ta över transitohandeln mellan Ryssland och Västeuropa. Lübeck kämpade för sin existens som handelsmetropol när man startade krig mot Christian II och finansiellt stödde upprorsrörelser i både Sverige och Danmark. Men Lubecks desperata läge framträder ännu tydligare när staden i grevefejden 1533-1535 söker erövra Öresunds stränder för att stänga ute holländare och engelsmän från östersjöområdet.

Visbys blomstring hade aldrig gagnat Lübeck - tvärtom hade Visby ständigt uppträtt som en besvärlig konkurrent. Visby hade ständigt kunnat blomstra i allians med territorialfurstar som motarbetat det hanseatiska inflytandet och i hägnet av sjörövande länsherrar som saboterat den hanseatiska handeln. När nu Lubecks handel hotades av den nederländska expansionen och de nya "merkantilistiska" furstestaterna så låg det i stadens intresse att skydda sin krympande marknad genom att förstöra den ständigt besvärlige konkurrenten. Förstörelsen av Visby låg i linje med krossandet av Christian II:s unionsmonarki och de fåfänga försöken att spärra ut holländarna från Östersjön.

Så blev Lubecks erövring 1525 det definitiva slutet på Visbys medeltida storhetstid. Endast tio år senare förlorar Lübeck definitivt sin ställning som handelsmetropol i Östersjön genom nederlaget i grevefejden.