Det sägs att de sandiga ökenkaravanerna som tog sig västerut från Persien och Iran förutom sin last med värdefulla kryddor och juveler ibland hade med sig något som var än mer värdefull; en långhårig katt. Dessa katter kallades perser från sitt ursprungsland; men hieroglyfer visar så tidigt som 1684 f Kr bilder på långhåriga katter, och därmed är deras ursprung för alltid ett mysterium.

Att de existerat i Mindre Asien sedan hundratals år är det emellertid inget tvivel om; fynd av reliefer och annat bildmaterial visar långhårskatter. Sannolikt har den långhåriga pälsen uppkommit genom en mutation av den korthåriga, och då man redan tidigare i Mindre Asien intresserade sig för just uppfödning av långhåriga husdjur som t.ex. getter och kaniner, har man otvivelaktigt också företagit en medveten avel med katter som hade längre päls än normalt.

Man vet att de första perserkatterna kom till Frankrike på 1700-talet. De pampiga långpälsade katterna blev naturligt nog särskilt populära vid den praktälskande franske kungens hov. De första långhårskatterna var slanka och högbenta med långt trekantigt ansikte. Ögonen var stora och pälsen var silkig utan överdriven underhull. Rasen kallades angora efter staden Ankara i Turkiet.

Dagens perser härstammar från England och framför allt USA. De perserkatter som man i Sverige och Norden avlade på fram till mitten av åttiotalet kom i huvudsak från England. Därefter är det i stort sett enbart katter från USA som används i avel. I USA har man en betydligt bredare avelsbas än i England, vilket har gjort att man har kommit längre i sin strävan efter den perfekta katten. Deras arbete ligger till grund för perseruppfödarna i Sverige idag, som har fått fram en perser som mycket väl överensstämmer med den rasbeskrivning som finns.

Idealet föreskriver en kraftig, massivt satt byggd katt med korta, grova ben och stora runda tassar. Huvudet ska vara runt och brett med små välpälsade och brett ansatta öron, fylliga kinder, breda käkar och kort vinklad näsa med markerat stop. Ögonen ska vara stora och runda och uttrycket ska vara sött och öppet. Pälsen ska vara lång och mjuk med tät underhull och speciellt yvig runt halsen, en s.k krage.

Den korta svansen ska vara väl buskad eller plymig.

Creme Caramel´s Yeah Yeah (PER sköldpadds-tabby)

Persern finns i över 100 färgvarianter. Alla varianter är dock inte godkända i alla länder och är något som varierar från land till land. Man brukar dela in perserna i olika grupper: solida, colourpoint, chinchilla, vitfläck och mönstrade.

Kattens päls består grovt indelat i tre lager av hårstrån med olika utseende; täckhår som är längst och ger katten dess huvudsakliga färg, mellanpäls och underhull. Perser har extra mycket underhull och mycket litet täckhår som tynger ner pälsen. En tabbyfärgad perser måste ha mer täckhår för att inte pälsmönstret ska gå förlorat.

En välskött perser är en vacker katt. Pälsen är dess speciella kännetecken, tät och lång. Tyvärr kräver den daglig omsorg. Sköter man inte pälsen bildas tovor som i värsta fall måste klippas eller rakas bort.

Man måste vara mycket noga med pälsvården vår och höst, vid pälsfällningen. Ett tips är då att bada och föna katten mycket noga och upprepa badet en vecka senare. Känner man en tova tar man bort den direkt. Om inte katten ställs ut kan man försiktigt klippa bort tovan med en trubbig sax.

Det är viktigt att avelskatterna dels har lättskött päls att avla vidare på, dels tål pälsvård temperamentsmässigt. Lång päls behöver inte betyda arbetskrävande päls.

Elaine´s Miss Snowflake (PER blåvit)

EGENSKAPER

Persern är lätthanterlig, lugn och sällskaplig. Katten är snäll med ett milt jämnt temperament, men ändå lekfull och nyfiket intresserad. Den är tystlåten, pigg och glad men ändå civiliserad, och klättrar sällan i gardiner. Behandlar man den som en prydnadskudde blir den lika opersonlig som en sådan och tappar gnistan, men behandlas den som en levande katt, blir den lika livfull och givande som vilken katt som helst.

Eddore Zue Ellen N.F.S.(PER w62)