På stadens huvudgata innanför sjömurens skyddande hägn är det ingen som bryr sig om den svartklädda gestalten. Där finns annat att tänka på. Handel och köpenskap är viktigare än allt annat. De höga trappgavelhusen av sten bildar en effektfull kuliss till det myller av människor som rör sig på gatan.

Människornas sorl blandas med tupparna galande, grisars grymtande och lamms bräkande. Smeder hamrar glödgat järn till vassa knivar och saxar, skomakare syr ihop skinnbitar till enkla fotbeklädnader, tunnbindare slår band runt sina tunnor. En bardskärare rakar skägget och klipper håret av folk. Frågar man honom kanske han också kan bistå med åderlåtning för att förebygga sjukdomar och med salvor av olika slag för sårläkning.

Månglare bjuder med höga rop ut vad de har att sälja: krukor, korvar, höns, kryddor, örter, fisk, honung, kött, ägg och lamm. Krukmakare drejar krukor och händiga kvinnor spinner garn av ull.

Riks köpmän i praktfulla dräkter och vackra huvudbonader vandrar långsamt fram längs gatan. Kanske passar de på att diskutera viktiga affärer. Kvinnorna är klädda i böljande långklänningar med glittrande broderier. På huvudet har de ok. Gifta som de är får de inte vandra runt på gatorna med utslaget hår.

I vimlet syns också munkar, en och annan präst samt åtskilliga tiggare. De utslagna är en börda för staden. De är klädda i smutsiga kläder och sträcker då och då fram en lika smutsig hand för att be de bättre lottade om en slant. Som en skarp kontrast uppträder en grupp gycklare i färggranna kläder och lustiga huvor. De både roar och oroar med sina tillrop och akrobatiska konster. På ett ställe hörs musik på fiddla, flöjt, säckpipa och trummor. Det är vaganterna som spelar upp. Tonerna från instrumenten lockar några flanörer att tråda en enkel ringdans. Lite längre fram på gatan förundras alla över en eldslukares märkliga artisteri.

Livet i staden går med andra ord sin gilla gång. Ändå är det oro i luften. Vad gör Döden i staden? Och gycklarna, vad vill de säga? Roa dig så länge du kan, tids nog…? Och där har sedan länge gått ett rykte om annalkande faror.

Plötsligt står han också utanför muren, den danske kungen Valdemar Atterdag. Under stort vapenbrak, skrik, jämmer och strömmar av gutniskt blod har han besegrat de tappert kämpande gutabönderna. Nu bultar hans krigare på stadsporten i söder. Visbys borgare har inget val. Vad spelar det förresten för roll vem som är deras kung? Huvudsaken är att de får fortsätta med sin handel som förut och inte behöver betala mer i skatt. De öppnar porten och överlämnar stadens nycklar till Valdemar.

Men staden får betala dyrt för att den gav upp så lätt. På torget placerar kungen tre stora ölkar som ska fyllas med silver och guld före solnedgången - staden brandskattas. De som gör motstånd släpas brutalt fram till kungens tribun, halskedjor och armband slits hårdhänt av och slängs ned i tunnorna av hänsynslösa danska knektar. Tunnorna fylls och Valdemar är nöjd.

Men dramat är ingalunda slut. När danskarna väl givit sig av från Gotland med de rövade skatterna grips en ung kvinna av stadens myndigheter. Hon anklagas för att ha hjälpt Valdemar att komma in i staden och döms nu till ett rysligt straff: att levande muras in i ett av tornen, Jungfrutornet, i stadsmuren. Förgäves vädjar hon om nåd, och när solen sänker sig i havet verkställs domen under stort tumult. En ljusklädd ande svävar förbi ut mot havet där Döden och Djävulen väntar. Visbyborna har fått sin hämnd.

Sedan sommaren 1984 återvänder Gotland och Visby en vecka varje år till anno 1361. På landsbygden hålls fester och föredrag med anknytning till detta händelserika år. I Visby ändrar staden skepnad. Strandgatan blir åter centrum för en tid och fylls av medeltidsklädda människor och deras sysslor. Valdemar Atterdag våldgästar än en gång staden, precis som det skildras i berättelser och sägner.

Att uppleva medeltiden - den gotländska storhetstiden - är heller ingen svårighet på Gotland. På landsbygden finns omkring nittio kyrkor, flera stenhus, prästgårdar och kastaler från perioden bevarade. I Visby gör ringmuren, kyrkoruinerna, de smala gatorna och gränderna och de trappgavelförsedda packhusen att medeltiden känns mycket påtaglig.

Medeltidsveckan går av stapeln vecka 32 varje år (år 2001: 5-12 augusti) och den får man inte missa. För att läsa mer om medeltidsveckan tycker jag att ni ska gå in på den officiella hemsidan: www.medeltidsveckan.com