MEDELTIDENS REGENTER

            1050-1060 Emund den gamle
1060-1066 Stenkil
1067-1070 Hallsten
1079-1110 Inge den äldre
1110-1118 Filip och Inge d.y. (samregerande kungar)
1118-1120 Inge d.y.
mitten av 1120-talet: Ragnvald Knaphövde
1125-1130 Magnus Nilsson
1130-1156 Sverker den äldre
1156-1160 Erik den helige
1160-1161 Magnus Henriksson
1161-1167 Karl Sverkersson
1167-1195 Knut Eriksson
1195-1208 Sverker Karlsson
1208-1216 Erik Knutssonv 1216-1222 Johan Sverkersson
1222-1229 , 1234-1250 Erik Eriksson "läspe och halte"
1229-1234 Knut Långe
1234-1250 Erik Eriksson
1250-1275 Valdemar Birgersson
1275-1290 Magnus Ladulås
1290-1318 Birger Magnusson
1319-1364 Magnus Eriksson
1363-1389 Albrekt av Mecklenburg
1389-1412 Margareta
1396-1439 Erik av Pommern
1439-1440 riksföreståndare: Karl Knutsson Bonde
1441-1448 Kristofer av Bayern
Riksföreståndare: Bengt och Nils Jönssöner Oxenstierna
1448-1457 Karl Knutsson
1457 riksföreståndare: Jöns Bengtsson Oxenstierna och Erik Axelsson Tott
1457-1464 Kristiern I
1464 riksföreståndare: Kettil Karlsson Vasa
1464-1464 Karl Knutsson Bonde
1465 riksföreståndare: Kettil Karlsson Vasa
1465-1466 riksföreståndare: Jöns Bengtsson Oxenstierna
1466-1467 riksföreståndare: Erik Axelsson Tott
1467-1470 Karl Knutsson Bonde
1470-1497 riksföreståndare: Sten Sture d.ä.
1497-1501 Johan (Hans) II
1501-1503 riksföreståndare: Sten Sture d.ä.
1504-1511 riksföreståndare: Svante Nilsson Sture
1512 riksföreståndare: Erik Trolle
1512-1520 riksföreståndare: Sten Sture d.y.



EMUND DEN GAMLE (-1060)

Emund, son till Olov Skötkonung, efterträdde sin halvbror Amund Jakob. Emund fick binamnet "slemme". Äldre Västgötalagens konungalängd förklarar att han fått detta namn "därför att han var sniken och icke god att trotsa i den sak som han ville främjas". Det tilläggs i konungalängden att "han gjorde gräns mellan Sverige och Danmark, såsom säges i Landamärerna". Med dessa avses en gränsläggningstraktat bevarad i handskrifter av bl.a. äldre Västgötalagen.

Här omtalas att Emund Slemme i Uppsala och Sven Estridsson i Danmark lät sex svenska och sex danska män sätta gränsstenar mellan de båda rikena. Anmärkningsvärt är att gränsen går mellan Blekinge och Möre. Blekinge som har varit svenskt sedan omkring år 900 tillhör nu plötslig Danmark. Eftersom Emund var äldre än sin halvbror Anund Jakob bör han varit till åren då han kom till tronen. Han bör alltså ha gjort skäl för sitt binamn "gamle". Det är också naturligt att hans tid på tronen var relativt kort. Emunds ende son hade avlidit före fadern och därmed utgick den gamla kungaätten på manssidan.


STENKIL (-1066)

När den gamla konungaätten utgick med Emund Gamle omkring 1060 bestegs tronen av Stenkil. Enligt Hervasagan var han måg till Emund. Tyvärr får vi inte veta vad hans maka heter. Stenkil har i historien fått ett mycket vackert eftermäle. Västgötarnas gynnsamma omdöme om honom beror främst på att han som västgöte befordrade hembygdens intresse men även hans nit för kristendomen. Adam omtalar att ärkebiskop Adalbert av Bremen förordnade en bremensisk kanik, Adalvard d.y. att missionera i Svealand och att ärkebiskopen i samråd med Stenkil för denne upprättade ett biskopssäte i Sigtuna. Antagligen kom Adalvard till Sigtuna år 1064 och där predikade han med glödande iver och hade stor framgång. Sverige fick alltså sitt första biskopsstift under Stenkil, och bad är mer naturligt än att sätet blev i Sigtuna - vilken stad vi sett Olov Skötkonung skapa som utgångspunkt för missionen i detta område. Vi vet också att Stenkil stått i motsatsförhållande till den norske kungen Harald Hårdråde. Stenkil stödde nämligen Haralds motståndare Håkon Jarl. Av Hervasagan får vi veta att Stenkil "blev sotdöd i Svitjod". Hans död inträffade enligt denna källa ungefär samtidigt som kung Harald hårdrådes, som stupade vid Stamford Bridge i England år 1066 då han försökte erövra landet.


HALLSTEN OCH INGE D.Ä.

Hallsten var en tid under den stora oreda som följde efter Stenkils död konung, men han fördrevs snart. Hur förloppet av tronstridigheterna utvecklade sig vet vi inte. En sak är dock klar - det kristna partiet segrade. Mot slutet av 1070-talet finner vi de kristna Hallsten och Inge d.ä. på tronen. Hervarasagan, i vilken Inge och Hallsten är samkonungar, säger om den förre: "Inge var länge konung och vänsäll och en god kristen; han avskaffade bloten i Svitjod och påbjöd, att allt folk skulle kristnas". Att den kristna tron var svag i svearnas centrum skulle snart visa sig. Några år senare utbröt en stark hednisk reaktion. Under brytningstiden mellan kristendom och hedendom var det särskilt vid tidpunkterna för de vart nionde år infallande riksbloten i Uppsala, som dessa konservativa ställningar gjorde sig hörda. Under 1084 års riksblöt bröt en stor reaktion ut. Vid denna tidpunkt var Hallsten död. Hervarasagan berättar att svearna fann inge gå för långt i sin kristna nit. Svearna hade allt för stor tron på de hedniska gutarna och höll forna seder. Svearna ansåg att kung Inge bröt mot gammal landslag när han försummade riksbloten i Uppsala. På ett ting fick han välja att antingen upprätthålla gammal lag eller avsäga sig kungakronan. Då Inge vägrade att avstå från den rätta tron ropade svearna högt och drev bort honom med stenkastning. Hans svåger Sven blev då kung. Men efter tre år kom Inge tillbaka och dräpte Blot-Sven och tog tillbaka kungakronan. Kristendomen upprättades på nytt. Enligt Hervarasagan styrde Inge riket till dödsdagar och blev sotdöd.


FILIP (-1118)

INGE D.Y. (-1120)

Efter konung Inge den gamle följde enligt Hervarasagan Hallstens söner Filip och Inge d.y. Filip var enligt samma saga gift med den norske kungen Harald Sigurdssons dotter Ingegärd. Filips dödsår känner vi till exakt. Are Frode omtalar i sin bevarade yngre Islendingabok att sveakungen Filip dog samma år som bland annat påven Paschalis II, det vill säga år 1118. Inge d.y. blev förgiftad av ond dryck i Östergötland säger äldre Västgötalagens konungalängd. Det bör ha hänt i Vreta, det kloster som någon av de båda kungarna Inge grundat. Man antar också att bland de skelett som anträffades i det från förra hälften av 1100-talet härrörande kor i Vreta klosterkyrka, vilket 1919 undersökts av professor Erik Lundberg, skulle befinna sig Inge den yngres. Man tror att det är ettdera av de två mansskeletten av väldig längd, ett på 196 cm och ett på inte mindre än 202 cm. Den kolossala längden kunde ju passa på brorssönerna till den sällsynt högväxte Inge d.ä. Inge d.y. har tydligen dött i början av 1120-talet. Med honom utslocknade den Stenkilska ätten på manssidan.


SVERKER D.Ä. (-1156)

Efter Ragnvalds död i Västergötland tog Sverker över konungatiteln. Uppenbart är att konung Sverker genom beräknande giftermålspolitik sökt stärka sin till en början ganska labila ställning. Han gifte sig med Ulvhild, en dotterdotter till Inge d.ä. Hennes mor Margareta Fredskulla hade fött henne i Norge, innan hon ingick sitt äktenskap med konung Nils av Danmark. Efter Margaretas död gifte sig Nils med den unge styvdottern som emellertid flydde från honom. Sverkers och Ulvhilds namn är knutna till grundandet av vårt äldsta cistercienkloster. Detta upprättades år 1143 i Alvastra vid Ormbergs fot på ett område som Ulvhild fått i morgongåva av sin man. År 1153 ville ärkebiskopen skilja på Norge och Sverige som hade hört till samma ärkebiskopsdöme. Inga problem yppade sig i Norge men i Sverige lyckades det påvliga sändebudet inte åstadkomma en liknande lösning på det kyrkomöte som samlades i Linköping år 1153. Enligt Saxo berodde detta på att svear och götar inte kommit överens om vilken stad och person som vore värdig detta ämbete. Vid denna tid råkade Sverker i krig med Danmark. Emellertid lyckades smålänningarna framgångsrikt avslå den danske konungen Svens angrepp och tack vare sitt nära samarbete med sin styvson, den danske tronpredenten Knut Magnusson, kunde Sverker vända konflikten därhän att Knut blev erkänd som dansk konung 1154. Troligen blev Sverker bragd om livet av sina egna hirdmän på väg till julottan år 1156.


ERIK DEN HELIGE (-1159)

Den tolfte av de kungar i västgötarnas gamla konungalängd bär namnet Erik. Om honom säger man: I en olycklig stund blev han hastigt avdagatagen. Han gjorde ständigt goda gärningar medan han levde, och Gud gav honom god lön därför. Nu är hans själ i ro med Gud och hans helgon, och hans ben vila i Uppsala och har därför sett och uppenbarat många fagra järntecken. Legenden om Erik säger att han var av såväl kunglig som av förnäma hövdingars ätt. Vidare påstår legenden att Erik då tronen var ledig enhälligt hade valts till konung vid Uppsala av landets förnäma män och av folket. Han ska ha regerat i tio år och fört korståg mot finnarna tillsammans med Uppsalabiskopen Henrik. Eriklegendens höjdpunkt är skildringen av kungens martyrdöd. Den danske prinsen Magnus Henriksson planlade med en svensk hövding och andra medhjälpare en sammansvärjning mot Erik. Då Erik den 18 maj uppehöll i Östra Aros och lyssnade på mässan i Trefaldighetskyrkan trängde Magnus in i staden. Erik gick ut ur kyrkan och upptog kampen. Han tillfogades många svåra sår, föll till marken och halshöggs. Kung Sverker mördades julen 1156. Till sveakung kan Erik ha valts år 1157. Följaktligen kan han inte ha regerat i tio år för hans baneman och efterträdare dog redan är 1161. Om vi antar att Erik varit jarl redan under Sverkers tid får vi kanske en förklaring till en annan, ofta betvivlad uppgift i legenden: nämligen hans korståg mot de hedniska finnarna tillsammans med Uppsalabiskopen Henrik. Någon anledning att tvivla på hans död finns knappast. Magnus Henriksson, som troligen var son till Inge den äldres sondotter Ingrid Ragnvaldsdotter, ansåg sig som ättling till Stenkilsätten ha bättre rätt till kronan. Om dödsplatsen behöver vi heller inte tvivla om. Det har konstaterats att den senare domkyrkan i Uppsala, dåtidens östra Aros, förgåtts av en äldre kyrka. Eriks ben, som alltsedan 1100-tlaets slut varit ärkebiskopssätets förnämsta reliker och som förvaras i ett kostbart silverskrin, visar spår ab talrika svärdshugg på underbenen. Dessutom är en halskota genomhuggen. Erik Jedvardsson blev alltså som S:t Erik vår mest käre medeltidskung.


KARL SVERKERSSON (-1167)

Karl Sverkersson är den förste kung vars namn och sigill förekommer på ett bevarat pergamentbrev. Här betecknar han sig som svearnas konung och tillika götarnas högsta jarl. Kung Karl upprättade ett svenskt ärkebiskopsdöme med säte i Uppsala. Härigenom blev den svenska kyrkan nästan helt lösgjord från sitt hittillsvarande beroende av de danska ärkebiskoparna i Lund. Att denna stora kyrkopolitiska framgång kunde hemföras var främst den forne Alvastramunken Stefans förtjänst. Tillsammans med jarlen Ulf utsändes han i särskild beskickning till påven och blev därvid invigd till Svea rikes första ärkebiskop. År 1163 hade Karl ingått äktenskap med en dansk stormansdotter, som tillhörde den mäktige Hvideätten som var nära besläktad med det danska konungahuset. Det förunnades dock inte Karl att styra riket. Våren 1167, då han uppehöll sig på kungaborgen Visingsö, blev han överfallen av Erik Jedvardssons son Knut och dog.


KNUT ERIKSSON (-1196)

Knut vann Sverige med svärd säger västgötarnas konungalängd, och den tillägger att han hade mycket arbete att utföra innan han fick ro i Sverige. Hans regering synes också ha varit mycket orosfylld. Till en början var jarlen Guttom hans stöd med denne undanträngdes från sitt ämbete av stormannen Birger Brosa. Enligt de få uppgifter vi har om Knut har hans regeringstid varit betydelsefull i många avseenden. Sverige kom då i närmare kontakt med Tyskland och England. Vid 1170-talets mitt avslöts en traktat med hertig Henrik, lejonet av Sachsen, varigenom ett vidgat handelsutbyte med den blomstrande staden Lübeck möjliggjordes. Omkring tio år senare för man förhandlingar, vid det engelska hovet, för att befrämja handeln i staden Lödöse. Ett annat tecken på ekonomiskt uppsving är att präglingen av silvermynt nu återupptogs efter att ha legat nere i närmare ett sekel. Östersjöns hedniska folk anföll de svenska kustområdena vilket gjorde att kung Knut och hans jarl började befästa flera viktiga sjöleder med fasta försvarstorn. Till exempel har de äldsta partierna av Stockholm och Kalmars senare riksborgar uppförts under dessa farofyllda tider. Knut Eriksson dog år 1196.


SVERKER KARLSSON (1165-1210)

Till Knut Erikssons efterträdare valdes ingen av hans söner utan istället Karl Sverkerssons landsflyktige son Sverker. Man antar att Knuts söner inte hade uppnått rätt ålder för att krönas och att man hellre enades om en tronpretendent som uppnått trettioårsåldern och vars anspråk stöddes av det mäktiga danska kungahuset. Av allt att döma innebar Sverkers kungaval en kompromisslösning, avsedd att bespara riket ett nytt förödande inbördeskrig. Sverker hade ingen son och det ligger därför nära till hands att anta att han förklarat sig villig att acceptera en av Knut Erikssons söner som tronföljare. År 1201 födde drottning Ingegärd en son som döptes till Johan. Sedan jarlen Birger Brosa följande år gått bort, verkar Sverker ha upphöjt sin lilla arvinge till morfaderns efterträdare som sveajarl. Som sin späde sons förmyndare skulle Sverker komma förvalta dennes stora län under en lång tid framåt. Det uppstod nu en brytning mellan Sverker och Knut Erikssons fyra söner som nu flydde till sina släktingar i Norge. Härifrån gjorde de ett väpnat infall i Västergötland som blodigt tillbakaslogs vid Älgarås år 1205. På platsen stupade inte mindre än tre av kungasönerna. Bara den äldste av brödraskaran, Erik, räddade sig tillbaka till Norge. Ett år senare upprepade Erik Knutsson försöket och den här gången lyckades han betydligt bättre. Sverker var tvungen att fly till Danmark för att be sina släktingar om hjälp. Han var nu gift med den danska stormansdottern Benedicta av Hvideätten. Den avgörande striden utkämpades vid Lena i Västergötland år 1208 och där tog Erik hem den avgörande segern. Efter detta nederlag fick Sverker jämte ärkebiskop Valerius på nytt en fristad i Danmark och Erik Knutsson lät nu hylla sig som svearnas konung. Tack vare sin kyrkovänliga politik blev Sverker tillförsäkrad om påvestolens mäktiga stöd. Densamma tvekade inte att kraftigt uppmana de svenska biskoparna att understödja den fördrivne konungens anspråk att återfå sin krona. Vid Gestrilen (en ort som troligen låg i sydvästra Uppland) utkämpades sommaren 1210 en blodig strid. Här stupade Sverker Karlsson.


ERIK KNUTSSON (-1216)

Erik kröntes till konung år 1210 efter slaget vid Gestrilen där Sverker Karlsson stupade. Eriks kröning är den första kända kröningen i vår historia. Sannolikt ägde den rum i Uppsala domkyrka. Erik gifte sig med den danska prinsessan Rikissa, konung Valdemar II:s syster. Hans kungadöme syntes nu vara säkrat. Varken det danska kungahuset eller påvestolen hade numera intresse att stödja Sverkerdynastins tronanspråk. Erik Knutsson fick inte länge förbli på maktens tinnar. Redan år 1216 dog han på grund av sjukdom på Visingsö och gravsattes bland sina anförvanter i Varnhems klosterkyrka.


JOHAN SVERKERSSON (-1222)

Eriks plötsliga död hade gjort tronföljdsfrågan åter aktuell. Några månader efter hans död födde drottning Rikissa en son som fick namnet Erik. Det bjöd emellertid stormännen emot att hylla ett spädbarn som kung och det föll sig naturligare att Sverkers son Johan bekläddes med den höga värdigheten. Nu förändrade sig förhållandet med Danmark på nytt. Valdemar II ansåg sig kallad att förfäkta sin systersons, den späde Erik Erikssons intressen. Hans korståg mot Estland år 1219 var en direkt utmaning mot Sverige. Därför igångsatte man ett svenskt korståg till västra Estland. Allt gick bra till en början och kung Johan återvände snart med en del av sin härsmakt. På hösten kom katastrofen - Ösels krigiska ester anföll en i borgen Leal lägrad svensk härstyrka som nedgjordes nästan till sista man. Johan Sverkerssons regering blev inte lång och mycket hann han väl inte uträtta. Redan år 1222 dog han sotdöden på Visingsö och barnlös slöt han sin ryktbara ätt.


ERIK ERIKSSON (-1250)

Vid Johan Sverkerssons död år 1222 var den sexårige Erik, son till Erik Knutsson, den enda tronpretendenten. Han blev redan som åttaåring högtidligen krönt. Vid hans sida fungerade ett förmyndarråd där biskop Bengt av Skara var den ledande personen. Efter biskop Bengts död 1228 verkade en splittring uppstå inom riket. Knut, som enligt en äldre traditionsuppgift tillhörde folkungarnas ätt, verkade ha rest upprorsfanan. Hösten 1229 drabbade de kungatrogna och folkungarna samman vid Ostra i Södermanland. Segern tillföll rebellerna varför den unge kung Erik fick söka fristad i sin moders danska hemland. Erik borde ha kommit tillbaka efter Knuts död år 1234. Erik Eriksson var föga kunglig i sitt uppträdande och sitt senare tilltalsnamn "läspe och halte" fick han nog inte utan grund. Säkerligen grämde det många andra kungsämnen att Erik satt på tronen, och de borde också ha märkt att Birger Magnusson skapade sig en maktställning som var jämförlig med den som jarlen Ulf intog. År 1244 hade Erik Eriksson firat bröllop i Östra Aros kungsgård med Katarina. Äktenskapet blev emellertid barnlöst och allt tydde på att någon av Birgers och Ingeborg Eriksdotters söner skulle komma att efterträda den bräcklige morbroder på tronen. Det var därför förståeligt att Knuts son Holmger år 1247 igångsatte ett uppror. Den uppländska bondehär som Holmger samlat blev emellertid slagen vid Sparrsätra nära Enköping. Birger som hade blivit sveajarl efter Ulfs död 1248 var skoningslös i sin hämnd. Holmger fick sluta sitt liv på stupstocken och de besegrade bönderna fick betala dyrt med nya skattebördor. År 1250 slutade Erik Eriksson sin skuggtillvaro och hans gemål Katarina drog sig tillbaka till Gudhems nunnekloster där hon avled två år senare.


KNUT LÅNGE (-1234)

Knut långe blev kung efter att ha segrat över kung Erik under slaget vid Ostra i Sörmland. Man vet bara att han borde ha blivit krönt och att han lät prägla mynt. Det uppges att Knut dog år 1234.


VALDEMAR BIRGERSSON (1239-1302)

Vid den barnlöse Erik Erikssons länge motsedda bortgång vintern 1250 var det jarlsonen Valdemar Birgersson de svenska stormännen valde. Den unge kungen blev år 1251 krönt i Linköpings domkyrka vid en ålder av endast 12 år. De ratade tronpretendenterna Filip Knutsson och Filip Magnusson samlade ihop en här blandad av norrmän och tyska legoknektar. Snart befann sig det oroliga Uppsverige åter i fullt uppror. Men de rebelliska tillfogades på nytt ett blodigt nederlag av Birger Jarl, denna gång vid Herrvadsbro i Västmanland. Åter vidtogs det en blodig hämnd. Flera av upprorsmakarna, liksom deras tyska soldater, fick vandra till stupstocken. Det dröjde länge innan Valdemar själständigt fick styra riket. Den mäktiga jarlen och tillika fader till Valdemar styrde indirekt riket fram till sin död år 1266. Omkring 1273 uppstod en ödesdiger söndring inom dynastin. Missämjans grund borde ha varit att Valdemar undanhållit sin broder Erik dennes fädernearv. Magnus var i detta avseende bättre lottad. Han var redan under faderns levnadstid upphöjt till hertig och tilldelats ett större län. Den tredje brodern Bengt hade valt det andliga kallet och väntade på att få intaga Linköpings biktstol. Nu sökte Erik stöd för den mäktige stormannen Johan Filipsson vilket ledde att Valdemar satte dom bägge i fängsligt förvar. Erik flydde emellertid till Norge och påkallade kung Magnus laga böters medling i konflikten. Den norske kungen lyckades åstadkomma en tillfällig förlikning men var snart tvungen att ge upp sin roll som skiljedomare. Konflikten hade nu förvärrats av att Magnus hade tagit Eriks parti. I sin nöd sökte Valdemar kyrkans stöd. Valdemar erkände påven som sin överherre och sitt rike skattskyldigt under denne. Magnus och Erik fick av den danske kungen mot betalning en mindre ryttarhär. 1275 bröt de med hjälp av danskarna in i Västergötland där de kunde räkna med mäktiga anhängare. När Valdemar skyndade från svealand genom Tivedens gränsskog led han ett förkrossande nederlag vid Hova i juni 1275. De svenska biskoparna vägrade enligt påvlig instruktion att erkänna en upprorsman som kung. På grund av detta blev Valdemar åter frigiven. Han betraktade sig fortfarande som rikets laglige konung även om hans myndighet nu endast inskränkte sig till södra Västergötland. Genom skicklig politik och vittgående eftergifter för kyrkans krav och önskemål lyckades Magnus att omvända de svenska biskoparna till sin förmån. Den 24 maj 1276 kröntes Magnus. Nu lyckades Valdemar att övertala den danske kungen att aktivt stödja hans krav. Inom kort var ett dansk-svenskt gränskrig i full gång. År 1277 bildades ett fördrag, enligt vilket Valdemar fick hela Götaland mot det att han avsade sig kungavärdigheten och erkände Magnus som sin överherre. Förlikningen blev kortvarig. Valdemar var mer eller mindre inblandad i det allvarliga stormansupproret som så när hade störtat Magnus från tronen. På grund av detta fråntogs Valdemar sina underhållsländer och avtvingades en förnyad tronavsägelse. Han vistades sedan nio år i Danmark. Åren 1284-1285 innehade Valdemar Malmö. Därifrån började han utveckla en oroväckande politiskt verksamhet. Magnus fick nu rätt att sätta honom i fängelse, varvid åberopades att han var otillräknelig och att han hade väckt anstöt genom sitt lättsinniga leverne. År 1288 insattes Valdemar på Nyköpingshus. Under sitt återstående liv var Valdemar sedan statsfånge. Han dog år 1302.


MAGNUS LADULÅS (1240-1290)

Magnus, den andre sonen i Birger Magnussons äktenskap med Ingeborg Eriksdotter, torde ha fötts omkring år 1240. Vid omkring femtom års ålder blev han av sin far jarlen tilldelad den nyinrättade titeln Svea Hertig. Hertig Magnus var nu alltså den högste i riket näst sin broder kung Valdemar. Efter Magnus seger vid Hova 1275 hade Magnus sammankallat ett möte i Uppsala där han hyllades som konung. De här samlade biskoparna vägrade emellertid att sanktionera kungavalet. Först sedan Magnus på ett kyrkmöte i Tälje stadsfäst att de kyrkliga godsen skulle vara befriande från alla skatter till kronan blev han våren 1276 krönt i Uppsala. Magnus ställning var föga säker under de följande åren. Jag har tidigare (under Valdemar) skildrat hur den danske kungen tog sig an Valdemars sak, och hur ett årslångt krig framtvingade förlikning, där Magnus överlät södra delen av sitt rike till sin broder. Under denna konflikt hade Magnus sökt stöd hos nordtyska städer och furstar. Bland annat ingick han ett förbund med greve Gerhard av Holstein, vars dotter han senare äktade år 1276. Samtidigt började han att ta tyska och danska adelsmän i sin tjänst, vilket väckte en allt större irritation och avund bland de inhemska stormännen. På nytt framträdde en farlig stormannaopposition nu under ledning av hans forna anhängare Johan och Birger Filipssöner. De bemäktigade sig 1278 borgen i Skara där greve Gerhard av Holstein tillfångatogs, och igångsatte sedan en belägring av Jönköping. Magnus lyckades, troligen med hjälp av kyrkan nå en förlikning. På en stor herredag, i hans palats på Adelsö våren 1280, vidtogs nu viktiga förhandlingar. Här medgav kungen att stormännen och deras underlydande blev befriade från all skatt till kronan. Det motiverades med att stormännen på kungens befallning förband sig att ställa sina väpnande ryttarföljen till hans förfogande. Samtidigt beslöt man att stormännen inte fick våldgästa den värnlösa allmogen längre. Efter Adelsömötet kände sig Magnus tillräckligt säker i sadeln för att kväsa upprorsmakarna. Bland annat blev Filipssönerna halshuggna och deras anhängare fick dryga böter. För att avvärja eventuella statskuppförsök fastslogs att ingen storman okallad fick infinna sig på kungens herredagar. De som blev kallade fick endast komma med ett begränsat ryttarfölje. I eftervärldens minne framstod Magnus Birgersson som böndernas gode beskyddare, som genom att stävja stormännens övergrepp satte lås för deras lador - härvid hans senare tilltalsnamn Ladulås. Sedan kungen år 1290 slutat sina dagar på Visingsö, bars hans lik av den sörjande allmogen till Stockholm. Här gravsattes han i gråbrödraklostrets kyrka, våra dagars Riddarholmskyrka. Han är den första av våra monarker som har fått sitt sista vilorum i det minnesrika templet.


BIRGER MAGNUSSON (1280-1321)

Vid Magnus Ladulås död 1290 var tronföljden ordnad sedan länge. Hans äldsta son Birger hade redan valts till kung. Birger var vid Magnus död endast tio år gammal och kunde därmed inte regera riket varför Magnus hade föreskrivit att ett riksråd skulle se till att allt fungerade fram till Birgers myndighetsdag. Den man som fick mest makt under den tiden var Torgil Knutsson, en rik och mäktig västgötsk storman. Som politiker visade han stor prov på självständighet och initiativkraft. 1295 uppnådde Birger myndig ålder vilket inte innebar någon regimförändring. Torgils försök att inskränkta kyrkans skatteprivilegier och framkallade 1303 en öppen konflikt mellan kungen och biskopen. En långvarig kraftmätning mellan stat och kyrka lyckades man bara att undgå genom att störta Torgil från makten. Birgers bröder Erik och Valdemar hade trätt i kontrakt med den kyrkliga oppositionen mot Torgil. Torgil tvekade inte att kväsa de oppositionella hertigarna. 1304 beslöt Erik och Valdemar att fly ur riket till Norge. Birger och hans marsalk Torgil syntes stå som segrare i denna kraftmätning. Snart hade Birger försonat sig både med sina söner och med biskoparna. Erik försökte nu att övertala Birger om nödvändigheten av att Torgil störtades från makten. Regimskiftet verkställdes genom en kupp. Kung Birger och hertigarna infann sig plötsligt i december 1305 på Torgils gård Lena. Marsken fängslades och fördes till Stockholm där han dömdes för majestätsförbrytelse och halshöggs. Hertig Erik hade nått sitt första mål. 1306 överfölls kung Birger och hans gemål Märta på gården Håtuna och fördes bort som fångar till Nyköpingshus. "Håntunalekens" omedelbara följd blev att Erik Menved skyndade till sin fångade svågers hjälp. Inför det militära trycket från Danmark beslöt hertig Erik att frige Birger våren 1308 mot att denne förbehållslöst godtogs Eriks beslut om rikets blivande delning. Knappt hade kungen återvunnit frihet förrän han flydde till Danmark och fortsatte kampen därifrån. På ett nordiskt fredsmöte i Helsingborg 1310 avvecklades det växlingsrika brödrakriget. Här fick kung Birger bara behålla en mindre del av sitt rike. I huvudsak Södermanland, Närke, Östergötland och större delen av Småland, Gotland och Norrland. Gentemot de samspelta hertigarna blev Birger nu ohjälpligt underlägsen under de sju år som följde på Helsingborgsfreden. Hertig Eriks politiska framgångar grämde kungaparet. Kungen inbjöd därför sina bröder på Nyköpingshus under julhelgen 1317. Hertigarna infann sig och blev fängslade. Nyköpings gästabud fick helt andra följder än vad Birger hade beräknat. Hertigarnas anhängare satte sig till motvärn under Matts Kettilmundssons ledning. Medan striderna rasade i götalandskapen hade Birger lämnat Nyköpingshus, vars befälhavare hade fått befallningen att inte släppa hertigarna levande ur fängelset. I själva verket hade de i hemlighet blivit dödade 1318. Kungens fiender hade nu fått vetskap om hertigarnas död och de krävde hämnd. Några av Birgers mest förtrogna män blev avrättade hösten 1318. Birger hade nu flytt till Gotland men inte ens där kände han sig säker. Matts Kettilmundsson förberedde ett härtåg till ön men kungen hann fly till Danmark. Sitt svenska rike hade han nu helt förlorat och midsommaren 1319 blev hertig Eriks son Magnus hyllad som dess kung. Följande år drabbades Birger av det sista hårda slaget. Hans enda son, tronföljaren junker Magnus, dömdes till döden för att ha fört in en utländsk här in i riket. Birger överlevde sin son med blott ett år och begravdes 1321 i Ringstedts kyrka.


MAGNUS ERIKSSON (1315-1377)

Efter dramat på Nyköpingshus, där fadern och farsbrodern blev mördade blev den tvåårige Magnus den som stod närmast till både Norges och Sveriges krona. Efter brödramordet hade kung Birger drivits i landsflykt. Det svenska riket var kungalöst. I maj 1319 nåddes den svenska stormannaregeringen av budskapet om att kung Håkan hade dött och att den lila prinsen var Norges arvskonung. Magnus måste väljas till Sveriges konung. I annat fall riskerade man att han fördes till sitt norska rike. Emedan gossekungen nu även skulle bestiga den svenska tronen blev det nödvändigt att omedelbart träffa en överenskommelse om förhållandet mellan Sverige och Norge under den långa omyndighetstiden. Hans svenska rike styrdes med fast hand av drotsen Knut Jonsson och i Norge fungerade Erling Vidkunsson som riksföreståndare. Magnus myndighetsförklaring 1331 innebar att han själv skulle styra sina båda riken. Lunds ärkebiskop och de styrande svenska riksråden anordnade ett uppror mot det försvagade danska riket. Kuppen lyckades och 1332 blev unge konung Magnus i Kalmar hyllad som Skånes "rätte herre och furste". 1335 gifte sig Magnus med den nederländske grevedottern Blanche av Namur. Följande år kröntes han i Stockholm under stora festligheter. Magnus maktställning vilade emellertid på en svag grund. Förr eller senare skulle Danmark resa sig ut förfallet och återkräva den förlorade skånska riksdelen. Den tiden kom sedan danakungen Valdemar Atterdag övertagit styrelsen av sitt stympade fädernerike. Danakungen bidade lugnt sin tid i medvetandet om att Magnus maktställning i Norden förr eller senare skulle vackla. Utvecklingen gick också i den riktningen. På grund av de ständigt ökade skuldbördorna hade Magnus tvingats pantsätta skatteinkomster från stora delar av riket och uppta lån av kyrkan. Snart stod han i den situationen att han endast genom en radikal indragning av frälsemännens skatteprivilegier kunde återställa jämvikt i rikets finanser. Detta skulle innebära en utmaning mot en mäktig aristokrati som hade sitt inflytelserika och temperamentsfulla språkrör i Birgitta Birgersdotter, senare känd som den helige Birgitta. Birgitta hade fått budskap om att Magnus hade gjort riddaren Bent Algotsson till sin allsmäktige rådgivare. Han blev hertig av Finland och Halland samt ståthållare i Skåne. Bent Algotsson tvekade inte att hårdhänt beröva stormannaklassen och kyrkan dess privilegier. Snart anslöt sig den unga tonföljaren Erik till de stormannakretsar som ville störta Bengt från maktens tinnar. 1356 igångsatte Erik sitt uppror och bemäktigade sig Skåne och Halland. Bent Algotsson flydde ut landet. Kung Magnus såg sig nödsakad att anmoda den i politiska förhandlingar erfaren Albrekt av Mecklenburg om att medla fred med den rebelliske sonen. Det blev en uppgörelse på för fadern mycket förödmjukande villkor. Erik skulle hädanefter såsom kung härska över Skåne och Halland samt större delen av Götaland och Finland. Magnus ställning var nu ytterst beträngd i såväl politiskt som ekonomiskt avseende. Magnus tog nu kontakt med den danske kungen Valdemar, som också lovade honom väpnat stöd i kampen mot Erik. Villkoret var att Skåne skulle pantförskrivas till Valdemar. Den föga genomtänkta planen korsades emellertid av Erik som fördrev den i Skåne landstigna danska hjälphären. Det återstod nu bara för Magnus att på nytt söka försoning med Erik. Läget blev emellertid helt förändrat sedan kung Erik sommaren 1359 dog av en förhärjande farsot. Magnus blev nu åter ensam herre över Sverige och Skåne. Stormännen tvingade Magnus att avbryta alla förbindelser med den danske kungen Valdemar. Följden härav blev uppenbar följande år då Valdemar landsteg i Skåne som snabbt erövrades. Året därpå, 1361, riktade den danske kungen ett blixtanfall mot Gotland och erövrade Visby. På nytt stod en brytning mellan stormännen och kung Magnus. Stormännen vände sig nu till Magnus andra son Håkan som sedan 1353 var kung i Norge och erbjöd honom den svenska kronan. Håkan lät sätta Magnus i fängelse och mottog den svenska kronan. Brytningen mellan far och son blev kortvarig och Håkan gifte sig med dottern till den nu så hatade danska kungen Valdemar. Följden blev att flera av stormännen flydde ur riket och erbjöd Magnus systerson prins Albrekt av Mecklenburg att bestiga Sveriges tron. Den mecklenburgska flottan anlände till Stockholm hösten 1363 och de upproriska herrarna hyllade Albrekt som kung vid Mora stenar. Magnus och Håkan hade nu bara Västsverige och Finland. Magnus och Håkan ryckte in i Uppland. Vid Enköping tillfogades de emellertid ett svårt nederlag och Magnus blev tillfångatagen. Håkan sökte nu hjälp hos sin danske svärfar Valdemar. Valdemar såg en chans att utvidga sitt rike. Betecknande för danakungens slughet var att han träffade en hemlig överenskommelse med mecklenburgarna om att dra sig ur kriget mot att han kompenserades med en del sydliga svenska gränsområden. Valdemar fick emellertid annat att tänka på då han 1368 anfölls av de tyska hansestädernas sjömakt. Efter kännbara nederlag tvingades Danmark att sluta ett vapenstillestånd på hårda villkor. Håkan fick acceptera en uppgörelse med prins Albrekt av Mecklenburg år 1371. Magnus frigavs mot en större lösensumma ur sitt fängelse i Stockholm och fick behålla Västergötland, Dalsland och Värmland. Han återvände till Norge där han kom att fungera som samregent med sin son Håkan. En bister decemberdag 1377 förliste Magnus konungaskepp under en resa längs kusten.


ALBREKT AV MECKLENBURG (-1412)

1363 anlände de svenska riksråden till mecklenburgska hovet och meddelade att de uppsagt Magnus och Håkan tro och lydnad. På hösten samma år avseglade en mecklenburgsk flotta norrut. En vinterdag 1364 utropades Albrekt till svearnas kung vid Mora sten. De första åren styrde Albrekts far och de svenska rådsherrarna riket. De avsatta regenterna, Magnus och Håkans första försök att återta Sverige år 1365 blev visserligen tillbakaslaget, men kung Håkan räknade med aktivt bistånd från sin danske svärfar, Kung Valdemar. Hertig Albrekt lyckades avvärja det danska hotet genom att som bundsförvant ansluta sig till de danska hansestäderna i deras krig mot danakungen. Då hansan år 1369 slöt fred med danskarna fick Albrekt ensam fortsätta kriget mot de nordiska grannrikena. Det spirande missnöjet med de mecklenburgska inkräktarna utmynnade i det stora upproret 1371. Kung Albrekt fick nu söka hjälp hos sin fader i Mecklenburg. Situationen var förtvivlad då Håkan stod utanför Stockholms portar. Rådsherrarna Bo Jonsson och Karl Ulfsson lyckades förmå Håkans anhängare att gå med på en kompromiss. En kungaförsäkring avtvingades Albrekt där han lovade att helt följa sina inhemska rådsherrars anvisningar och att utse nya medlemmar till riksrådet bara efter deras förslag. Alla rikets borgar och län skulle överlämnas till riksrådet och endast förlänas till svenskar. I realitet hade det svenska riket blivit delat sedan riksråden 1371 fått till stånd en fred med kung Håkan. Håkan fick hela Skarastiftet och i den övriga delen av riket härskade efter 1374 den mäktige drotsen Bo Jonsson. Av Albrekts rike återstod snart endast Stockholm och ett fåtal kungsgårdar. Sommaren 1386 mottog Albrekt budskapet om att den mäktige drotsen avlidit. Hans mål var nu att indriva Bo Jonssons förläningar. Drotsen hade emellertid varit smart nog att i sitt testamente bestämma, att förvaltningen av hans län och största delen av hans privata rikedom skulle utövas av ett tiomannasråd vars medlemmar skulle vara av svensk börd. Vintern 1388 samlades testamentsexekutorerna på fästet Dalsborg i Dalsland som då innehades av änkedrottning Margareta. Här beslöt man att erkänna henne som "Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde". Nyåret 1389 landsteg kung Albrekt med en tysk här i Kalmar och ryckte in i Västergötland där fienden belägrade hans borg Axvall. Hans här blev förintad och Albrekt hamnade i fångenskap på Lindholmens slott i Skåne. Nu förde man långdragna förhandlingar om villkoren för Albrekts frigivande. Han hade ju fortfarande makten i Stockholm. Med hjälp av internationella sjörövarband lamslog de mecklenburgska krigarna nästan all handel i de nordiska farvattnen. De plundrade, ödelade städer och uppförde borgar vid Norrlands och Finlands kuster samt på Gotland. Först 1395 återfick den kunglige fången friheten mot löfte att betala en stor lösensumma, som skulle garanteras av hansestäderna, vilka i gengäld fick Stockholm i pant. Albrekt återvände till sitt hertigdöme vilket dock inte innebar att han gav upp tanken på att hävda sina intressen i Sverige. Albrekt avled 1412 och begravdes i Doberans domkyrka.


MARGARETA (1353-1412)

Margareta föddes 1353 och var dotter till Valdemar Atterdag och hans gemål Helvig av Schleswig. Redan som sexåring förlovades hon med den norske kungen Håkan Magnusson och fyra år därefter gifte dom sig i Köpenhamn. När Valdemar Atterdag, kung av Danmark, dog 1375 fick Margareta sin son Olav vald till kung 1376. Olav blev även Norges kung 1380 efter det att kung Håkan avlidit. Kung Olav hade inte längre någon glädje av sina riken då han dog 1387. Vid sonens likbegängelse i Lund 1387 lyckades Margareta genomföra att hon blev hyllad som det danska rikets härskarinna. Februari samma år antog även Norge henne som drottning. Inte nog med det - utvecklingen i Sverige möjliggjorde för drottning Margareta att även vinna tronen i detta land. Margareta besegrade Albrekt vid Falköping och tog honom till fånga. Hon fick formellt kontrollen över Sverige 1389 bortsett från Stockholm. Först 1395 genom en överenskommelse med hansestäderna släpptes Albrekt och ytterligare tre år senare fick Margareta kontroll över Stockholm. 1396 valdes hennes fosterson Erik till Sveriges konung. Den 17 juni kröntes Erik och den 13 juli tecknades två handlingar av för nordisk historia djupt ingripande betydelse. Då tillkom nämligen det ryktbara unionsdokument, varigenom Nordens riken förklarades förenade och villkor fastställdes för samlevanden dem emellan - den så kallade Kalmarunionen. Målmedvetet har Margareta sökt återförena Danmarks södra gränsprovins, det Schleswigåska hertigdömet, med den danska kronan. 1410 bröt emellertid en holsteinsk riddarhär in i Schleswig och tillfogade danskarna ett nederlag. Att det väldiga nordiska unionsriket hade påfallande svaga militära resurser framgår av att Margareta nöjde sig med att ingå ett vapenstillestånd med holsteinarna. Att med eld och svärd låta det lilla tyska gränslandet få umgälla fredsbrottet var hon tydligen ur stånd till. Drottning Margareta avled den 28 oktober 1412 i Flensborg.


ERIK AV POMMERN (1381-1459)

Erik föddes 1381 som en son till Margaretas systerdotter Maria av Mecklenburg och Vartislav VII av Pommern-Stolp. Egentligen hette han Bogislav men antog ett gammalt kunganamn vid adopteringen. Han valdes till kung 1396 och hyllades samma år vid Uppsala enligt lagens bud. Han kröntes i Kalmar 1397 och 1406 ingick han äktenskap med prinsessan Filippa av England. När Margareta dog 1412 blev Erik ensam regent över Nordens riken. För att gynna städerna vid Öresund motarbetade han hanseaterna på de viktiga skånska fiskeplatserna. Faran härav syntes större därigenom att Lübeck och de hanseatiska grannstäderna började känna konkurrensen från holländska sjöfarare och köpmän. Under sex år rasade ett krig mellan Erik och hansan. Då stillestånd äntligen ingicks 1432 stod det klart att kungen över Nordens tre riken inte lyckades besegra Lübeck och dess förbundna. Vid 1430-talets början uppstod ett starkt missnöje inom det svenska folket med kung Eriks regering vilket ledde till öppen revolt 1434 och fem år senare till kungens avsättning. Klagomålen mot kung Erik var ordnade ståndsvis. Kung Erik hade lagt sig i biskopsvalen, han hade delat ut svenska län till främlingar och han hade betungat borgerskapet med tullar samt bönderna med hårda fogdar och ökat skattetryck. Bergslagshövdingen Engelbrekts inledda självständighetsaktionen fortsatt, om än efter andra linjer än dem folkhövdingen hade tänkt sig. Karl Knutsson, några höga prelater och frälsemän utövade en samregering. 1438 valdes Karl Knutsson till riksföreståndare men det blev allt tydligare att han endast med stor svårighet kunde samverka med de ledande prelaterna och frälsemännen. Majoriteten av dessa hade nu gett upp Eriks sak och gemensamt med det danska riksrådet beslutat sig för att kalla Kristoffer av Bayern att inta sin morbroder, kung Eriks plats som unionskung. 1449 försökte kung Erik förgäves att återta sitt gamla rike. Istället fick han nöja sig med att bli herre över Gotland. Därifrån bedrev hans kapare ett hänsynslöst sjöröveri på östersjön. Först när den nye danske kungen Kristian I tog Gotland i besittning år 1449 slutade Erik med sitt "sjöröveri". Erik återvände till sitt hemland Pommern där han dog år 1459.


KRISTOFFER AV BAYERN

Orsaken till at den bayerske furstesonen kallades till kung över Nordens tre riken var hans börd. Fadern, hertig Johan, var gift med Katarina, en syster till den avsatte unionskungen Erik av Pommern. Kristofer blev hyllad som dansk kung redan 1440 medan han först följande år erkändes i Norge och Sverige. Kristofer var tvungen, för att komma år kronan, att ge Sveriges riksföreståndare Karl Knutsson hela Finland som förläning. Kristofer kröntes 1441 i Sverige. Den norska kröningen ägde rum 1442 och den danska kröningen följande år. Kristofer blev snabbt medveten om att hans kungadöme helt vilade på samarbetet med de tre rikenas rådsherrar. Kristofer av Bayern hann inte uträtta särskilt mycket då han under resa till Sverige insjuknade i Helsingborg. Han avled under nyåret 1448.


KARL KNUTSSON (1408-1470)

Då Kristofer av Bayern avlidit år 1448 tog Karl Knutsson, efter en maktkamp med herrarna av Oxenstiernasläkten, över kungatiteln. Han valdes 1448 i Stockholm. Karl föddes 1408 och tillhörde på båda sidorna Sveriges förnämsta ätter. Vid förlikningen med Erik av Pommern blev Karl överraskande nog utsedd till rikets marsk av kungen. Då svenskarna följande år återupptog kriget mot Erik framstod Karl Knutsson som det oppositionella frälsets ledare och försökte skjuta Engelbrekt åt sidan vid valet av rikshövitsman. Allmogehärens tryck framtvingade en kompromiss. Marsken och folkhjälten skulle båda stå i spetsen för rikets styrelse. På nytt hade det varit Engelbrekt och Erik Puke som lett de framgångsrika krigsoperationerna medan Karl Knutsson hållit sig i bakgrunden. Så hade Engelbrekt år 1436 fallit offer för ett svekfullt mord. Marsken inhöstade kallt vinsterna av detsamma och underlät att bestraffa mördaren Magnus Bengtsson. Karl Knutssons politik störtade landet in i inbördeskrig. I spetsen för den uppviglade allmogen ställde sig den mördade folkhjältens vapenbroder Erik Puke. Karl Knutsson kallade Puke till ett möte och lät fängsla honom trots utlovad fri lejd och skickade honom till stupstocken. Nu hade äntligen det danska riksrådet beslutat sig för att kasta den förbrukade unionskungen Erik av Pommern över bord och välja hans systerson Kristofer av Bayern. I detta läge fann Karl Knutsson ingen annan utväg än att rädda det som räddas kunde. Utan strid gav han vika för Kristofer mot att han fick behålla Finland. Efter Karls tillträde till den svenska tronen ville han ha mer. Han tog upp kampen med den nye danske kungen Kristiern I om Norge och Gotland. Men efter ett möte i Halmstad 1450 blev det klart att både Norge och Gotland skulle tillfalla Kristiern I. Den öppna brytningen mellan de båda kungarna kunde nu inte undgås. Kriget mellan dem var nu i full gång under åren 1451-1453 samt 1455-1457. Under krigets påfrestningar blev missnöjet mot den redan illa omtyckte Karl allt större. 1457 reste ärkebiskop Jöns Bengtsson upprorsfanan mot honom. Karl flydde snabbt till Danzig och senare till Preussen. Det dröjde inte länge förrän Kristiern I hyllades som svensk kung. 1464 förändrades Karls situation som flykting i Preussen. Kristiern som bland annat på grund av kostnader i samband med förvärvet av Schleswig-Holstein pålade det svenska folkets dryga skatter, mötte en stark opposition i Sverige både hos de högre och hos de lägre samhällsgrupperna. 1464 fick Karl återta den svenska tronen bara för att träda tillbaka 1465. Det var emellertid tydligt att Karl, sedan han på nytt 1467 bestigit Sveriges tron, endast var ett namn, bakom vilken stod en maktägande stormannakoalition. Karl Knutsson avled på Stockholms slott i maj 1470.


KRISTIERN I (1426-1481)

Kristiern I föddes 1426 som son till greve Didrik av Oldenburg. Efter Kristofers död 1448 hade det danska riksrådet erbjudit kronan till greve Adolf av Holstein. Denne avböjde men föreslog istället sin systerson och arvtagare Kristiern. Under de första femton åren av Kristierns konungatid syntes allt gå honom väl. Han förmådde den gamle Erik av Pommern att överlämna Gotland. I tävlan med Karl Knutsson lyckades han komma i besittning av Norge, till vars kung han kröntes i Trondheim 1450. 1457 utbröt ett svenskt stormannauppror och den segrande ärkebiskopen Jöns Bengtsson kallade den danske kungen att ta det svenska riket i besittning. År 1460 blev han vald till hertig av Holstein och av Schleswig sedan arvonkeln Adolf hade dött. Övertagandet av Schleswig-Holstein kom att underminera Kristierns finansiella ställning. Han hade nämligen flera medarvingar som reste väldiga penningkrav då de skulle utlösas. Skuldförbindelserna kunde bara infrias genom lån. Lånen ledde till ökade skattebördor i Nordens tre riken vilket ledde till hans fall i Sverige. 1467 trädde Karl Knutsson åter in so Sveriges kung även om den riktiga makten nu låg hos stormännen. Efter Karls död 1470 försökte Kristiern I att återta kronan men led ett stort nederlag på Brunkebergsåsen i Stockholm mot Sten och Nils Stures trupper 1471. 1479 upprättade Kristiern I, med hjälp av påvestaden Rom, ett universitet i Köpenhamn. 1481 begravdes Kristiern I i Roskilde domkyrka.


JOHAN II (-1513)

Johan var son till Kristiern I och Dorotea. Han gifte sig 1478 med Kristina av Sachsen. Johan kröntes först till dansk och norsk kung innan han efter visst motstånd av Sten Sture 1483 avslöt en unionell uppgörelse, den såkallade Kalmar-recess. Recessen var ett allvarligt menat förslag att återupprätta Margaretas unionsstat i Norden. De tre rikena skulle bilda en verklig förbundsstat, där monarkens maktbefogenheter inskränktes av att de aristokratiska riksråden vakade över varje lands rättigheter. Under kungens frånvaro skulle dess styrelse handhavas av fyra rådsherrar, två andliga och två världsliga. Johan ville bli av med Sveriges riksföreståndare Sten Sture. Han avslutade en överenskommelse med S:t Petersburgs storfurste Ivan III att de gemensamt skulle bekämpa den svenske riksföreståndaren. Sedan 1495 befann sig nu Sverige i krig med Ryssland. En brytning hade uppstått mellan riksföreståndaren och hans högadliga underbefälhavare på den finska krigsskådeplatsen. På ett rådsmöte i Stockholm avsattes Sten Sture. Hans vägran att finna sig i beslutet ledde till ett inbördeskrig. Nu var det dags för Johan att slå till. Medan Sten Sture kämpade mot unionsvänliga biskopar invaderade en dansk här Sverige. Snart var riksföreståndaren belägrad i Stockholm. Efter förmedlande i Klara kloster kom man överens om att Johan skulle erkännas som svensk kung och samtidigt skulle Sten Sture tilldelas en större förläning. Johan blev nu krönt i Stockholms stadskyrka den 26 november 1497. Strax därpå erkände man kungens äldste son Kristiern till Sveriges tronföljare. En ny farlig opposition började framträda i Sverige. Då Johan 1501 höll ett rådsmöte i Stockholm framträdde ett ryskt sändebud som öppet påvisade att Johan var medskyldig till kriget i Finland. Upproret med Sten Sture och Svante Nilsson i spetsen spred sig som en löpeld genom Sverige. Kung Johan var vid detta tillfället i Danmark. Man anföll också södra Norge men här lyckades Johan förhindra att även det riket föll honom ur händerna. 1503 dog Sten Sture och man valde skyndsamt Svante Nilsson till hans efterträdare. Alltjämt fortgick ett svensk-danskt gränskrig. Våren 1504 ingick man vapenvila. 1505 infann sig Johan på utsatt tid med sin flotta i Kalmar för att träffa riksföreståndaren Svante Nilsson. Då vapenvilan utlöpte och inga svenska underhandlare hade infunnit sig sammankallade Johan sina danska och norska rådsherrar och lät döma Svante Nilsson, sju svenska rådsherrar och den redan döde Sten Sture för majestätsbrott. Sverige utmattades av gränskrig och handelsblockader. Man slöt 1508 ett vapenstillestånd som följande år ledde till fred. Sverige lovade Johan att betala ett årligt underhåll från sitt svenska rike. Johan II dog vintern 1513.