Ordet medeltid betyder "en tid som ligger mellan två andra tider". Uttrycket tillkom på 1500-talet. Några italienska vetenskapsmän tyckte sig se en stillastående tid utan utveckling och framsteg i de århundraden som låg mellan antiken, den lysande period i konsten då Grekland och Rom var ledande inom konst och kultur, och den antika pånyttfödelsens, renässansens början. De kallade denna tid för "den mörka medeltiden". Deras tyckande var länge allmänt accepterat av historikerna, men idag försöker många forskare istället ge en mer nyanserad bild av tidsskedet.
När medeltiden började och när den slutade är svårt att bestämma exakt. På det europeiska fastlandet brukar man vanligen räkna år 476 som dess början och 1453 som dess slut. Under det förstnämnda året upphörde det västromerska riket att existera, och under det sistnämnda erövrade turkarna Konstantinopel. Från detta stora kulturcentrum strömmade då en mängd lärda till Italien, dit de tog med sig praktiskt taget hela det grekiska antika arvet. Denna händelse blev en viktigt utgångspunkt för den italienska renässansen. Det var då som människorna åter började intressera sig för antikens kultur och fick en ny syn på människans möjligheter.
I större delen av Europa var medeltiden knappast någon mörk tid. Den var snarare färgstark. Nya riken och städer grundlades. En allt mer internationell handel utvecklades med centra i Venedig, Genua, Brügge, Gent och Lübeck. I Östersjöområdet dominerade en sammanslutning av städer, Hanseförbundet, den lönande köpenskapen. Penningväsen och banker förankrades i den europeiska gemenskapen.
Vetenskap och kultur fördes framåt genom universitet och kloster. Det skrivna ordet blev allt viktigare, poesi och prosa blomstrade. Konstnärer började måla tavlor och pryda kyrkornas väggar och valv; arkitekter och skickliga hantverkare byggde storslagna katedraler; musik- och gudstjänstliv blev viktiga ingredienser i medeltidsmänniskans liv.
Kyrkan växte fram till en betydelsefull politisk och ekonomisk faktor. Det ledde tidvis till strider ned den världsliga överhögheten, kejsaren, under honom fanns kungar, småfurstar och adelsmän. I pyramidens botten kämpade borgare, bönder, pigor, drängar och trälar för tillvaron. Kungarna delade ut landområden till sina trogna, och länsherrarna fick stora rättigheter mot att de ställde upp för kungen och lovade honom obrottslig trohet. Allt detta tog sig uttryck ibland annat riddarväsendet.
Flera gånger under medeltiden hemsöktes Europa av social oro, bland annat med bondeuppror som följd. Vid mitten av 1300-talet drabbades dessutom världsdelen av klimatförsämring, pest (digerdöden) och en omfattande jordbrukskris. Tillsammans medverkade allt detta till att befolkningen minskade och att många gårdar övergavs.
Många nya uppfinningar såg dagens ljus, och vid övergången till den nya tiden blev världen större genom geografiska upptäckter. Vattenkraften började användas till sågar och kvarnar, krutet revolutionerade krigsföringen, och boktryckarkonsten gjorde att olika skrifter kunde mångdubblas och spridas till allt fler.
DEN NORDISKA MEDELTIDEN brukar man räkna från omkring 1050, då kristendomen var accepterad av de flesta nordbor, till omkring 1525 då den lutherska reformationen inleddes. I Sverige anges ibland år 1521 som slutår. Då tog Gustav Vasa makten i landet.
I den europeiska utvecklingen följde också Norden med. För denna del av världen innebar medeltiden ett uppsving. Norden kom nu att upptas i den europeiska kulturgemenskapen med alla dess beståndsdelar.
Danmark, som var Nordens ledande stat under medeltiden, hade enats under en kung redan under 900-talet, och någon gång under 1000-talet blev också Sverige ett något så när enat rike. Riksenheten var dock svag. De olika landskapen hade fortfarande en stark ställning. Lokala stormannasläkter framträdde runt om i landet, men basen i samhället var ändå bönderna. I Danmark blev dessa helt beroende av adelsmännen genom skyldigheten att göra dryga dagsverken.
Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän tillhörde ännu Danmark, men det svenska området utvidgades i Norrland och Finland. Omkring 1100 hade kristendomen slutgiltigt fått fotfäste, kristna seder och bruk spred sig, kyrkor började byggas, och präster och biskopar blev allt mer betydelsefulla i samhället.
I Sverige kämpade olika stormannasläkter om kungamakten. Ibland var striden hård också mellan de kungliga sönerna. Ändå stärktes kungamakten, som sökte stöd i det feodala samhället. Kungen valdes på svearnas ting vid Mora stenar i Uppland och red sedan sin eriksgata för att bli godkänd av de olika landskapen. Till Gotland gick aldrig denna kungliga rundresa, men gotlänningarna fick inte heller vara med vid kungavalen.
Lagstiftning, skatteväsen och förvaltning organiserades. Handels expanderade, inte minst tack vare mängden av tyska invandrare. Skrån och gillen stärkte samhörigheten mellan städernas invånare. Järnframställning och koppar från Falu gruva gav styrka i landets ekonomi.
Birger Jarl stiftade fridslagar, och Magnus Eriksson genomförde en lagstiftning som omfattade hela riket. Birgitta Birgersdotter, den heliga Birgitta, började få visioner och fick genom sina många skrifter stor politisk makt. Under 1400-talet hölls det första riksmötet, ursprunget till vår riksdag.
Den nordiska medeltidens slutskede kallas unionstiden. Sveriges, Danmarks och Norges öden länkades samman genom Kalmar-unionen. Den tillkom i en tid då det var vanligt att bilda föreningar mellan stater, men det främsta syftet var nog att försöka hejda Hansans expansion. Länderna styrdes av olika unionskungar som sökte stöd hos olika stormän.
I dessa politiska orostider befann sig Gotland ofta i blickpunkten. Ön blev en bricka i spelet om den politiska makten i Norden. Danmark utnyttjade sin maktställning, och i Sverige kämpade först Engelbrekt och sedan Sten Sture mot danska fogdar och dansk överhöghet. Efter ett kort befrielsekrig valde svenskarna 1521 Gustav Eriksson Vasa till riksföreståndare och två år senare till kung.