Jagande djur är beroende av sina skarpa sinnen för att upptäcka bytesdjuren och en tamkatt har kvar hela den uppfattningsförmåga som gör att tigern kan jaga i djungeln under natten.

Synen

Kattögat är konstruerat på ungefär samma sätt som människoögat, men vissa anpassningar gör att kattdjuren klarar sådant som vi inte kan.

Nattsynen

Det sägs ofta att katter ser i mörkret. Det är fel. I ett fullständigt mörkt rum ser katten inte bättre än du eller jag. Vad den däremot kan göra, är att samla in även de svagaste ljusmängder som finns i omgivningen. Inte ens om natten är helt molnfri saknas det ljus på himlen. Det svaga stjärnljuset och de bleka reflexerna från högt liggande moln finns alltid där och kattögat är byggt för att samla in och använda dessa små ljusmängder.

Det använder en lika listig som logisk metod i form av en "spegel" bakom den högkänsliga näthinnan. Denna spegel består av upp till femton lager av glittrande celler och kallas tapetum lucidum. Svaga ljusstrålar faller in i ögat och träffar och stimulerar de ljusmottagande cellerna (tappar och stavar) i näthinnan. De fortsätter sedan förbi näthinnan, träffar spegeln och reflekteras tillbaka till näthinnan där de träffar stavarna och tapparna en andra gång. Denna "dubbla ljusdos" ökar effekten av ljuset och förbättrar i hög grad kattdjurets nattsyn.

Vi vet att tamkatter kan göra tydliga visuella åtskillnader i en sjättedel av den ljusmängd som människoögat kräver. Men spegeln fungerar naturligtvis inte när det är fullständigt mörkt.

Det är reflexerna från den "lysande hinnan" som får kattögat att lysa karakteristiskt gyllene eller grönt i mörkret. Människoögat lyser inte i mörkret; det röda ljus man ibland ser på färgfotografier är blixtljuset som lyser upp blodkärlen bakom näthinnan.

Synfältet

Kattögat har ytterligare en fördel i att det har ett större synfält än vårt öga. Vårt synfält är ungefär 210 grader, varav 120 grader med stereoseende. Kattdjurets totala synfält är 285 grader, varav 130 grader med stereoseende.

Stereoseendets 130 grader är ytterligare en anpassning till jägarlivet och gör att djuret kan bedöma avstånd och djup med större säkerhet. I praktiken handlar inte avståndsbedömningen enbart om stereoseendet – man kan visa att katter inte har riktigt lika stor förmåga som människor att bedöma avstånd. Människan kompenserar det något mindre stereoskopiska synfältet genom betydligt livligare ögonrörelser, som möjliggörs av den stora vita området kring irisen.

Ögats funktion

Liksom hos andra däggdjur drar kattögat ihop pupillen vid starkt ljus och vidgar den i svagt ljus, men pupillformen varierar mellan olika kattdjursarter. Större vildkatter har brett ovala pupiller, puman har en rund pupill och det är bara medlemmarna av släktet Felis (bland den tamkatten) som har en vertikal pupillspringa. Värdet hos pupillspringan ligger i dess förmåga att sluta pupillen mer effektivt och mer fullständigt. Detta skyddar den mycket känsliga näthinnan. I själva verket sluts pupillen aldrig helt – ett litet hål förblir alltid öppen i vardera änden av springan.

Stavarna i näthinnan är känsliga för svagt ljus och ger katten bra nattsyn. Tapparna ger katten dess upplösningsförmåga. Kattögat innehåller proportionellt sett fler stavar och färre tappar än människoögat. Därför ser det bättre i svagt ljus, men det kan inte urskilja detaljer lika bra som vi.

Katter fokuserar på samma sätt som vi genom att ändra formen på linsen genom små muskler som inte styrs av viljan. Detta, som kallas ackommodation, kan antingen kröka linsen så att föremål på nära håll framträder skarpt, eller platta till den så att skärpan koncentreras på mer avlägsna föremål. Människan och kattdjuren har lika stor fokuseringsförmåga.

Färgseende

Beundrar katten i tysthet dina nya lavendelfärgade gardiner eller biter den ihop tänderna vid första anblicken av tonåringens färgsprakande t-shirt? Med andra ord: ser katter färger? Deras ögon innehåller tappar av minst två och möjligen tre olika slag och man vet att tapparna spelar stor roll för färgseendet.

Forskarna tror att kattdjuren visserligen kan uppfatta färger, men att dessa inte har någon som helst betydelse för dem – ögat ser färgerna, men hjärnan tolkar dem inte. Denna nästan filosofiska skillnad mellan att se och att uppfatta är viktig – man har kunnat visa att det går att lära katter att förstå färger, dock med viss svårighet. Allmänt sett använder sig emellertid katterna inte av färguppfattningen – den är inte en viktig del av deras normala liv och spelar ingen roll vid jakten på exempelvis möss.

Luktsinnet

Lukten är ett annat mycket viktigt sinne hos många kattdjur. Katten har omkring nitton miljoner specialiserade "luktnervändar" i slemhinnan som klär nosens insida, jämfört med de bara fem miljonerna hos människan. Å andra sidan anses tigern mer eller mindre sakna luktsinne – vilket är förvånande hos ett djur som är känt för sin utomordentliga jaktförmåga.

Katten är speciellt känslig för lukter som innehåller kväveföreningar. Det gör att djuret kan undvika föda som börjar bli dålig eller ruttna.

Kattmyntan, Nepeta catarina, har som namnet antyder en för katten särskilt tilltagande doft. Anledningen till att katten dras till denna trädgårdsväxt, där den gärna rullar sig och ålar sig extatiskt, är att den råkar innehålla en eterisk olja som kemiskt är nära besläktad med ett ämne som den löpande katthonan avger med urinen. För katten är kattmyntan en mycket eggande växt. Den vildväxande vänderroten kan ge samma reaktion.

Flemande

Många djur, bland annat en del kattarter, åstadkommer en lustigt läpprullande och nosrynkande grimas som kallas flemande. Man tror att detta beteende gör att vissa dofter kommer i närmare kontakt med ett organ som man inte vet så mycket om, men som ligger framtill i muntaket och består av en liten säck som är klädd med receptorceller påminnande om luktreceptorerna i nosen.

Detta organ, Jacobsons organ, tycks ha att göra med både lukten och smaken. Det finns rudimentärt och utan funktion också hos människan. Hos kattdjuren fungerar det, men hos tamkatten är det endast svagt utvecklat. Som mest utvecklat finns det hos ormar, där det analyserar "luktmolekyler", som tas in i munnen med tungan. Hos kattdjuren tycks Jacobsons organ främst användas i samband med sexuella dofter.

Smaken

Som vi alla vet brukar katter vara petiga med maten. Medan hundar glatt stoppar i sig den mänskliga födan och gärna tar emot en eller annan kaka eller karamell, tycks katter i allmänhet inte ha smak för sött. Men som rena köttägare har de ingen anledning att tycka om socker. Många katter kan inte smälta socker och får diarré om de äter för mycket av det. Det faktum att de inte har smak för sött är kanske ett naturligt sätt att undvika socker. Anledningen till denna skillnad mellan hund- och kattdjur är att hundarna har "sockerreceptorer" i munnens smaklökar, medan katterna inte har det. Medan tungan och hjärnan finns hos hundar nervförbindelser som kan överföra "söta budskap". Förr trodde man att kattdjur inte hade några sådana förbindelser. Numera vet man att det finns vissa "sockernerver" hos tamkatterna, och att deras antal tycks öka.

Dagsgamla kattungar har väl utvecklat smaksinne, men som hos människor minskar smakkänsligheten med tiden. Precis som när våra smaklökar påverkas av en svår förkylning kan en katt med luftvägsinfektion tillfälligt förlora smaksinnet och därmed aptiten.

Hörseln

Hörseln är kattdjurens näst viktigaste sinne. Vardera ytterörat har trettio små muskler, jämfört med sex hos människan, och katten kan på ett mycket exakt sätt vrida öronen för att lokalisera olika ljud. Katten vrider öronen mycket snabbare än hunden.

Ytterörat är inte bara en tratt som samlar ljudvågorna och leder dem till trumhinnan. Det ör oregelbundet och asymmetriskt format. Tillsammans med öronrörelserna ger detta variation i kvaliteten på det mottagna ljudet, vilket gör att katten med stor precision kan lokalisera ljudkällan. Katten kan med ungefär 75% säkerhet skilja mellan två olika ljud som skiljs åt av bara fem grader.

Omfång

Vid höga frekvenser är kattens hörsel mycket skarpare än vår. Katter kan uppfatta upp till två oktaver högre ljud än vi och detta är en halv oktav mer än den bästa hunden klarar. I det högfrekventa området, där man kan vänta sig att hitta ljuden som produceras av de små bytesdjuren, är katten särskilt känslig. Den har stor förmåga att skilja mellan olika frekvenser i detta område och kan uppfatta en femtedel till en tiondel av skillnaden mellan två noter. De stora ekokamrarna i skallen fyller en viktig funktion genom att de förstärker ljudet som skall analyseras av örat och hjärnan.

De flesta katter lär sig utan träning att känna igen ljud som åstadkoms av den mänskliga rösten. De reagerar på sina namn, rop om att maten är färdig och så vidare, men de kan aldrig lära sig lika många ord som en hund.

Nedsatt hörsel

Som hos människan blir kattens hörsel sämre med åren. Känsligheten för högfrekventa ljud minskar ganska snabbt och börjar ofta gå ned redan i treårsåldern. När katten blivit fyra och ett halvt år märker man oftast en markant nedsättning.

Senilitet och olika sjukdomar kan leda till att katten blir helt döv. Öroninfektioner och vaxproppar reagerar oftast bra på snabb veterinärbehandling. Vita katter, framför allt blåögda sådana, har en tendens till dövhet som beror på en gen som får innerörats strukturer att skrumpna. Denna dövhet går inte att behandla. Rent allmänt tycks katter klara sig utmärkt även om de är döva.

Känselsinnet är högt utvecklat hos våra älskade katter. Däremot är man inte riktigt på det klara med funktionerna hos kattens morrhår. Uppenbarligen har de någonting med känseln att göra och om man avlägsnar morrhåren blir katten märkbart störd en tid framöver. Påståendet att kattens morrhår sticker ut lika långt åt sidorna som katten är bred, för att de därigenom skulle hjälpa djuret att bedöma om det kan ta sig fram utan att beröra någonting, eller ge ljud ifrån sig när de jagar, stämmer inte.

Men i mörker fungerar kattens morrhår som ytterst känsliga och snabba antenner. Katten använder dem för att identifiera föremål som den inte kan se. Vissa forskare tror att katten kan böja en del eller alla morrhåren nedåt när den hoppar eller skuttar fram över marken nattetid.

Katter är mycket känsliga för vibrationer. I likhet med en del andra djurarter kan de ge en tidig varning för jordskalv. Det förekom ett stort antal rapporter om egendomligt beteende hos huskatterna under 10-15 minuter före stora jordbävningskatastrofer under 1960-talet. Det verkar som om djuren kan känna de allra första skalven, som människor inte kan uppfatta. Bönderna på Etnas sluttningar håller katter som ska varna dem för annalkande utbrott.

Denna extrema vibrationskänslighet bär troligen ansvaret för den vitt utbredda tron att katter har förmåga till utomsinnlig perception och att de kan uppfatta "vibrationer" som de fem normala sinnena inte känner. I själva verket är det omöjligt att avgöra om katter är "psykiska" i den meningen, men det är lätt att gissa sig till varför de har fått det ryktet om sig.

Känsligheten hos kattens sinnen gör att djuret kan reagera på företeelser som den relativt "trubbiga" människan inte uppfattar. Detta faktum, tillsammans med kattens "allvetande" ansiktsuttryck, har utan tvekan spelat stor roll i uppkomsten av tron att katten besitter övernaturliga dimensioner och kommunicerar med egendomliga krafter – en tro som än idag är vida utbredd.