Ursprunget till gospelmusiken hör samman med det faktum att 20 miljoner afrikaner under nästan 250 år fördes under usla förhållanden till USA för att tjäna som slavar. Den religion som den vite mannen "tvingade på" de svarta slavarna gav både tröst och hopp i deras svåra situation, ett hopp om att bli fria och jämnställda.

Uppkomsten av gospelmusiken hör dels ihop med uppkomsten av ragtime, blues och jazz, och dels med "The great Awakening", väckelserörelsen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, som gav upphov till många svarta pingstkyrkor. Gudstjänster i dessa kyrkor präglades av tungotal, och församlingsmedlemmarna kunde ofta falla i ett transliknande tillstånd och dansa i kyrkgången.

I början av 1900-talet beskrev en besökare den amerikanska gudstjänsten så här: "After the sermon they began to sing merrily, and continued without stopping, one hour, till they became exhaused and breathless, while all time they were clapping hands, shouting and jumping."

Den mest betydande av dessa kyrkor är Church of God in Christ (COGIC) som grundades 1895. Redan från början använde denna församling sånger som var enkla i text, melodi och harmoni – men utfördes med melodisk improvisation och invecklade rytmer. Sångledare var predikanter eller pastorer, och församlingen svarade med sång, handklapp och rop… något som krävde en solist med mycket stark röst. Att sjunga på detta sätt med försångare och församling kallas för "call-and-response".

Gospelmusikens verklige fader är Charles Albert Tindley (1851-1933), en metodistpastor som var påverkad av holiness-församlingarnas musik. Han komponerade och sjöng sånger i sin församling i Philadelphia under många år, och publicerade 1905 "Stand By Me" och "We´ll Understand It Better By and By" (troligtvis de första gospelsånger som publicerats av en svart person). Tindleys sånger vände sig till de fattiga, nedtryckta och ofta outbildade svarta kristna. Mr Tindley reste inte runt och framförde sina sånger, och därmed gjorde han inte det största intrycket. Det gjorde istället den som har kallats "Father of Gospel Music", nämligen Thomas A. Dorsey.

Under 20-talet kunde man dela in den svarta kyrkomusiken i tre former av sånger och uppträdande. För det första "the jubilee singing groups" som sjöng spirituals i en traditionell stil, ofta a capella. För det andra de många sjungande predikanterna och för det tredje gatuevangelisterna som ackompanjerade sig själva till gitarr och sjöng i bluesstil. Det var nu första gången som den svarta religiösa musiken såldes som en kommersiell produkt.

Det vore svårt att helt förstå gospelmusikens betydelse utan att se den mot bakgrunden av depressionen, inom vilken den tog form. Att gospelsångarna möttes med misstro berodde inte bara att de lät som blues, utan också att de var så glada under en tid med så många svårigheter. De som var första med att välkomna Thomas A. Dorsey och hans musik var baptisterna. Han fick komma på deras "National Baptist Convention" och fick ett avtal med musikledarna och kunde börja sälja sin musik. 1931 startade Dorsey och en annan gospelkompositör, Theodore Frye, den första gospelkören i en svart kyrka, Ebenezer Baptist Church. Människor kom från hela Chicago för att höra denna nya revolutionerade musik.

De unga svarta hade helt anammat den nya gospelmusiken. De äldre, och pastorerna, var inte lika förtjusta… även om Dorsey försökte övertyga dem om att "the beat" inte var något nytt i kyrkan utan alltid hade funnits med. Hans musik gjorde succé men själv drabbades han av en personlig tragedi då både hans hustru och deras nyfödda barn avled inom loppet av några dagar. I en vecka var Dorsey fullkomligt förkrossad och otröstlig, men sedan satte han sig vid pianot och började sjunga… "Precious Lord, take my hand", som blev den mest berömda av alla hans sånger.

Samma år träffade Dorsey sångerskan Willie Mae Ford Smith som blev Dorseys lärjunge nummer två (Sallie Martin var nummer ett). Hon fick arbetet att organisera solistdelen av "The National Convention of Choires and Choruses", och upptäckte många nya förmågor som t.ex. Edna Gallman Cooke. Roberta Martin, var ännu en av "Chicago-pionjärerna". Hon var en berömd sångerska och pianist och bildade The Roberta Martin Singers, som blev en föregångare till de tusentals grupper som skulle följa. Men det mest berömda av Dorseys skyddslingar var Mahalia Jackson.

"Chicago-pionjärernas" insatser under 1930-talet banade väg för den nya gospelmusiken, och efter andra världskriget kom det som man kan kalla gospelmusikens "guldålder". Tusentals grupper bildades, turnerade och spelade in skivor. Det fanns inte en stad eller ett samhälle utan åtminstone några gospelsångare eller –kvartetter som mest sjöng i kyrkan (och fick betalt via kollekten), och som hoppades på att få spela in en skiva. Ett antal skivbolag bildades för att mätta den enorma efterfrågan på gospel och därigenom fick artisterna en chans att sprida sin musik… men genomgående dåligt betalt. Gospelartisterna kan delas in i tre grupper: gospelkvarteter och andra grupper, soloartister, körer.

Redan under 1910-talet fanns det manskvartetter i kyrkorna. De sjöng spirituals och gospelhymner fyrstämmigt och ofta a capella, med en stil som påminde om The Fisk Jubilee Singers, en svart sånggrupp som gjorde stor succé i slutet av 1800-talet.

Efter 1930 började kvartetterna (som kunde bestå av 5-8 medlemmar) att sjunga med ett vokalt och fysiskt manér som de tagit från holiness-församlingarna, och med drag av jazz. Sångarna sjöng refrängen om och om igen och härmade ibland instrument som t.ex. bas. Kända under den här perioden var t.ex. The Golden Gate Quartet.

1945 började "the Sweet Gospel Era" som varade till 1960. Kvartetterna sjöng nu med instrument, ofta två gitarrer, ibland piano. Man sjöng med "täta" harmonier och använde "call-and-response"-tekniken. Kända namn från denna period är t.ex. The Soul Stirrers, The Dixie Hummingbirds och The Swan Silvertones.

Väldigt få av kvartetterna överlevde in på 1960-talet. Den stilen som gällde nu var "hard gospel quartet". Grupperna var dominerade av sina ledare som sjöng mycket starkt och med stor utlevelse. Kända namn var t.ex. The Five Blind Boys of Alabama och The Sensational Nightingales.

Så kallades de gospelartister som lämnade gospelmusiken och gick över till den "världsliga" soulmusiken. Ända sedan Thomas A. Dorsey lämnade blues och spirituals för att göra gospel har den svarta kyrkans musik påverkat den världsliga – och tvärtom. Trots talesättet "när du går med i en svart pingstkyrka slutar du inte att dansa, du byter bara partner" finns det en stor spänning inom det här området.

Kända namn som lämnade gospeln för soulmusiken är Dinah Washington, Sam Cook, Dionne Warwick, gruppen The Staple Singers och framför allt Aretha Franklin.

Den första gospelkören bildades 1931 i Chicago. Sedan dess har körer varit en viktig del av gospeltraditionen. Fram till 1960-talet sjöng man fyrstämmigt. Men 1962 gav The Angelic Choire, ledd av James Cleveland solosångaren en framträdande roll och kören blev bakgrundskör. Många körer följde deras exempel. James Cleveland var ansvarig för flera förändringar, t.ex:

¤uteslutande av basstämman

¤tillägg av bas och trummor

¤utveckling av "vamptekniken

Vissa körer valde att inte följa "The Cleveland style", utan istället använda den gamla, mer "kultiverade" stilen med full kör. Ett exempel är 100-mannakören The Voices Hope från Los Angeles. 1969 fick Edwin Hawkins och Northern Califonia State Youth Choir en världssuccé med "Oh Happy Day" – och inledde därmed en ny era inom gospelmusiken, "contemporary gospelmusic".

Rytmen är viktig i gospel och understryks av handklapp på efterslag. De "snabba" sångerna går så gott som uteslutande i 4/4-dels- eller 2/4-delstakt, medan de "långsamma" sångerna ofta går i 6/8 eller ¾-delstakt. "Utan rytm"-sångerna sjungs i recitativstil. Endast några få starka pulsslag spelas av ackompanjören under utförandet. Då får sångaren frihet att improvisera över både tex. och musik. En sång kan också variera i tempo, t.ex. ha en vers "utan tempo" som övergår i en snabbare refräng.

I mitten av 1960-talet blev gospel populärt bland vita och man öppnade till och med "gospelnattklubbar". En som vägrade att spela på nattklubbar var James Cleveland, ett av gospelmusikens viktigaste namn och grundaren till den nya gospelmusiken – contemporary gospel.

1969 var det år som inledde contemporary-epoken. Då slog Edwin Hawkins version av den gamla baptisthymnen "Oh Happy Day" ned som en bomb på världens alla hit-listor. Det var gospelkörernas årtionde, och "the Edwin Hawkins sound" blev stilbildande. Typiska drag i hans stil är:

¤Ett mjukare och mer "kultiverat" sångsätt

¤Instrumentalarrangemang av orkesterdimensioner

¤Användande av ovanliga tonarter (dess, gess, E, H etc.)

Gospel har under åttiotalet blivit en jätteindustri, till hälften underhållning och till hälften evangelisation. Frågan är om det är en slump att gospelns "guldålder" också var den tid då den mest nonchalerades på öppna marknaden… kanske den bästa gospelmusiken växer fram under tider av svårigheter.

Idag är det väldigt vanligt att artister har med en gospelkör på någon låt när de spelar in en skiva. Gospeln har blivit inne helt enkelt. Det är viktigt att komma ihåg att gospelkören hela tiden har funnits i församlingen, och det är där den hör hemma – även om kören har konserter utanför kyrkan också. Kören står ofta längst fram och leder församlingssången. Uppställningen i kören är inte den klassiska med sopran, alt, tenor och bas… I en gospelkör använder man sig av enbart sopran, alt och tenor.

Gospelsolisten är försångare i kören, och man kan säga att förhållandet solist/kör är detsamma som förhållandet mellan predikant och församling. Det handlar mycket om call-and-response. I så gott som alla låtar är det en solist med även om det inte finns en speciell solovers. Solisten improviserar fritt till det som kören sjunger. Även soloverser sjungs mycket fritt. Man lägger till egna ord, förstärkningar och upprepningar. Solisten bestämmer ibland vad kören ska sjunga genom att sjunga före varpå kören härmar, särskilt vanligt i slutet av låtar. Ofta tas låten upp igen, kanske i ett snabbare tempo eller går över i ett slags ad lib-parti. Solisten är då den som "driver på" och ger impulser.

Ofta blir gospellåtarna mycket långa eftersom man upprepar en refräng eller vamp många gånger. Dessutom bygger man upp en intensitet och inlevelse som kan "ta fullkomligt musten ur" kören, för att inte tala om solisten.

Det är inte tal om skönsång i första hand utan om känsla och inlevelse. Den solist som förmår att med sin intensitet "lyfta" hela auditoriet så att alla rycks med anses vara en bra gospelsolist. Är solisten dessutom tekniskt driven och/eller sjunger mycket vackert är det förstås ännu bättre. Kören backar upp solisten med uppmuntrande tillrop.

Sammanfattningsvis kan man säga att framför allt fyra personer har haft stor betydelse för gospelns utveckling. Självklart har vi alla olika åsikter om detta, men jag anser att dessa fyra är värda att få lite extra uppmärksamhet:

Dr. Thomas A. Dorsey

Mahalia Jackson

Rev. James Cleveland

Edwin Hawkins

(Klicka på respektive ikon för att få veta mer)