Gutasagan förmedlar en berättelse om kristendomens successiva inträngande hos ett handelsresande folk. På handelsplatser i öst och väst mötte gutarna den nya religionen i olika tappningar, somliga lät döpa sig och tog med sig kristna präster med sig hem.

Den första kyrkan, berättar gutasagan, lät Botair av Akebäck bygga på sin gård. Den brändes dock ned efter ett beslut på alltinget, öns beslutande organ. Men Botair lät bygga ytterligare en kyrka, den här gången i Visby. Den här gången ställde sig Botairs svärfar, Likkair, som var öns mäktigaste storman, på hans sida och tinget beslöt att kyrkan skulle få stå kvar. En kort tid senare lät även Likkair döpa sig och sitt folk och även han lät bygga en kyrka på sin gård i Stenkyrka.

Det finns ingen anledning att tvivla på den här framställningen. Det var vissa av de mäktiga köpmännen / storbönderna som på eget bevåg lät döpa sig själva och sina underlydande. Därefter byggde de en kyrka på sin gård. Därmed fastslår gutasagan att Gotland inte kristnades med våld av någon segrande kung.

Efter kristnandet beslutade gutarna att ansluta sig till Linköpings stift och skickade ett sändebud till biskopen för att sluta avtal med denne. I avtalet ingick att biskopen skulle komma till Gotland vart tredje år för att sköta sina åligganden; inviga kyrkor, göra visitationer och döma i tvister som hörde under kyrkan.

Denna "frivilliga" anslutning från början fick uppenbarligen konsekvenser för Gotlands kyrkliga ställning under hela den katolska tiden (till 1520-talet). I de flesta stift lyckades biskoparna under medeltidens gång öka sin makt och sina inkomster, skaffa egendomar och införa nya böter för olika förseelser. Linköpingsbiskopen lyckades aldrig öka sina befogenheter på Gotland. Man känner till ett par tillfällen då biskopen försökt ändra det gamla avtalet, men då har gotlänningarna vänt sig till påven och fått rätt. Mot denna bakgrund förstår man varför det var så viktigt att understryka Gotlands frivilliga åtagande.

Vid sidan av berättelsen om Gotlands successiva kristnande finns i gutasagan också en alternativ framställning av öns kristnande där den norske helgonkungen Olav Haraldsson spelar en avgörande roll. S:t Olov blir under 1200-talet Gotlands mest frekventa helgon - hans bild finns bevarad i stort antal - och det är till och med möjligt att mer än hälften av de gotländska landsbygdskyrkorna hade ett S:t Olovsaltare.

I gutasagan sägs det att Olav landsteg på Gotland på vägen från Norge till Novgorod. Hans fartyg låg länge i hamnen i Akergarn (S:t Olovsholm i Hellvi). Under uppehållet i Akergarn uppsöktes Olav av den gotländske stormannen Ormica från Hejnum "och många andra mäktiga män" och de hade gåvor med sig till kungen. Det sägs också att vid besöket tog Ormica emot kristendomen enligt den "helige Olavs lära".

En ännu utförligare beskrivning över Olavs besök på Gotland finns hos 1600-talskrönikören Hans Nielssön Strelow. Denna har en lång berättelse om hur Olav kommer till Gotland i syfte att kristna ön och hur kungen först går i land ensam och vandrar runt ön för att kunskapa. Han kommer bl.a. till gården Kyrkebys i Hejnum där han avslöjas, dock utan katastrofalt resultat eftersom husbonden där är kristen. Bonden uppmanar Olav att kristna ön, och kungen låter sin armé gå iland och vid Laikarhed i Lärbo besegra gutarna. Därefter härjar Olavs trupper ön tills bönderna lovar att låta döpa sig. Efter fullgjort värv stannar Olav över vintern på Gotland och låter då bygga en kyrka vid S:t Olovsholm.

Det medeltida religiösa livet präglades, alltsedan kristnandet på 1000- och 1100-talen, av den katolska kyrkan som dominerades av påvar som hade sina säten i Rom och Avignon. Förutom indelningen av länderna i församlingar och stift fanns en rik flora av religiösa ordnar och brödraskap.

Klosterväsendet har mycket gamla anor inom kyrkan. Redan på 300-talet - vid den tiden då kyrkans världsliga organisation tog fast form - uppträdde eremiter som i sin strävan efter fullkomlighet drog sig undan världen genom att t.ex. låta mura in sig i en cell. Ganska snart slog sig eremiterna samman i en gemensam avskildhet från världen. Därmed var grunden lagd för klosterväsendet - den första ordensregeln skrevs redan före mitten av 300-talet i Egypten.

Inom den västliga kyrkan räknas Benedict av Nursia som klosterväsendets skapare - denne författar ordensregler och upprättar det första klostret Monte Cassino, enligt traditionen år 529. Redan Monte Cassino byggs som en sluten klosteranläggning med byggnader på tre sidor och klosterkyrkan på den fjärde. I mitten av anläggningen finns en öppen gård, omgiven av en övertäckt korsgång som bärs upp av pelare.

Benedictinorden fick en hastig spridning i västerlandet och fortlever än idag. Inom orden lades stor vikt vid kroppsarbetet - den dagliga verksamheten var noga indelad i arbete, andakt och vila. Dessutom var medlemmarna skyldiga att stanna kvar i det kloster där man inträtt.

Klostermedlemmarnas flit och asketiska liv skapade regelmässigt förmögna och mäktiga kloster efter hand, varför överdåd och vällevnad bredde ut sig. Efterhand uppstod reformrörelser som krävde en återgång till fattigdom och återhållsamhet. Nya klosterorganisationer skapades och nya klosterregler skrevs. Under nio- och tiohundratalet reformerades benediktinklostren av cluniacenskongregationen och omkring år 1100 utvecklades cisterciensorden.

Enligt cisterciensernas klosterregel skulle munkarna livnära sig av eget arbete - jordbruk och boskapsskötsel. Även en kvinnlig gren upprättades. Rörelsen fick en hastig spridning och de första munkarna vid Alvastra inkallades 1143 av den svenska kungen Sverker. Samma år upprättades Nydala kloster i Småland. Omkring 1150 anlade munkar från Alvastra Varnhem i Västergötland och 1164 etablerade sig munkar från Nydala i Romakloster på Gotland.

De skandinaviska anläggningarna byggdes efter mönster från de franska "moderklostren" i Citeaux och Clairvaux - cistercinsernas arkitektur visar stor enhetlighet i hela Europa. Grundplanen överensstämmer väl med det allra första klostret i Monte Cassino.

Ett nunnekloster i Vreta grundades redan i början av 1100-talet av kung Inge och hans drottning Helena. På 1160-talet reformerades klostret enligt cisterciensernas ordensregel. Solberga kloster, strax utanför Visbys stadsmurar, grundlades troligen 1246 av nunnor från Vreta. Solberga ägde jordegendomar i Uppland, Södermanland och på Öland.

Redan på 1000-talet uppstod en ny typ av ordnar - de s.k. tiggarordnarna. De tog avstånd från jordägandet och det slutna klosterlivet och verkade istället i de spirande städerna. Deras byggnader benämndes inte kloster utan konvent (ordenshus), de kallades sig inte munkar utan ordensbröder. Bröderna kunde flytta mellan konventen och de ålades att leva på allmosor. De utmärktes främst genom sin lärdom och överlämnade det praktiska arbetet till lekbröder.

De äldsta tiggarordnarna var kartusianer och karmeliter vilka dock fick en begränsad utbredning i Nordeuropa. I början av 1200-talet grundades franciskaner- och dominikanerordnarna och dessa dök redan i slutet av 1220-talet upp i Skandinavien. Omkring 1230 hade bägge ordnarna etablerat sig i Visby; dominikanerna vid S:t Nikolaus och franciskanerna vid S:ta Karin (Katarina).

Vid samma tid 1000-talets slut uppstod även riddarordnarna. Den berömda johanniterorden uppstod när benedictinermunkarna lät beväpna sig och efterhand bildade militära elittrupper som kämpade mot muhammedanerna i korstågen i Palestina. Johanniterna uppnådde snabbt politisk makt och enorma förmögenheter och blev en betydande maktfaktor i medelhavet. 1530 flyttades deras huvudsäte från Rhodos till Malta som en följd av Turkiets expansion.

Johanniterna grundade kloster och sjukhus över hela Europa - deras viktigaste stiftelse i Sverige inrättades i Eskilstuna. Det var just som förvaltare av sjukhus som orden hade uppstått: en krets benediktinermunkar förestod omkring 1070 ett sjukhus i Jerusalem, helgat åt Johannes Döparen. Eftersom sjukhuset och pilgrimerna i Palestina var i behov av väpnat skydd, organiserade munkarna sig som en militär riddarorden.

På samma sätt uppstod även Tempelherreorden, främst av franska korsfarare. Även tempelherrarna samlade snabbt enorma förmögenheter och kunde under 1200-talet bl.a. bedriva lönande bankrörelser över stora delar av Europa. Strax efter år 1300 utmanade tempelherrarna både stadsmakt och kyrka i Frankrike. I denna maktkamp som uppstod krossade orden - dess egendomar konfiskerades och den siste stormästaren brändes 1314 på bål på orden av den segrande franske kungen Filip den sköne.

En tredje riddarorden var Tyska orden som bildades i Palestina på 1190-talet. År 1226 etablerade sig Tyska orden även i Östeuropa i kamp mot de hedniska folken i Ostpreussen och Balticum. En mäktig ordensstat grundades som på 1300-talet behärskade nästan sammanhängande landområden från Oder till Finska viken. Högmästarens huvudstad var Marienburg strax söder om Gdansk. 1398 ockuperades Gotland och ordensstaten nådde därmed sin största utbredning. Strax därefter inträdde en krisperiod. 1408 överlämnades Gotland till det nordiska unionsriket och två år senare led ordensarmén ett förkrossande nederlag mot polackerna vid Tannenberg.

En sista typ av medeltida korporationer som här ska tas upp var de s.k. helgeandshusen. I Mellaneuropa fanns från 1195 en helgeandsorden - en munkorden som drev sjukhus, hittebarnshus, yrkesskolor etc. i sina kloster. Munkarna försörjde sig på allmosor, donationer, jordräntor och avlatsprivilegier. Genom förmånliga avlatsprivilegier flockades botfärdiga pilgrimer vid klosterportarna.

De skandinaviska helgeandshusen var inte knutna till denna munkorden. De var istället ofta knutna till domkapitlet i stiftstäderna. Vissa var mer borgerliga och stod under stadsmagistratens tillsyn. Det första helgeandshuset i Sverige grundades av domprosten Andreas And i Uppsala som till stöd för verksamheten även grundade ett helgeandsgille. Helgeandshus uppstod i de flesta städer - i Danmark fanns ett trettiotal. Det äldsta grundades i Roskilde 1253. Inkomsterna kom - liksom i den mellaneuropeiska helgeandsorden - från allmosor, donationer och jordräntor. Man hade även ålderdomshem för betalande pensionärer.

Namnet helgeandshus bars dock inte av samtliga anläggningar för resande och sjukvård. På många platser i Skandinavien var dessa inrättningar helgade åt S:ta Gertrud, vars kult blomstrade från och med 1400-talets mitt. Helgonet S:ta Gertrud ansågs ömma speciellt för de sjuka, fattiga samt främlingar. I och utanför många städer fanns också barmhärtighetsinrättningar med namn efter S:t Göran - i Danmark S:t Jörgen. Här togs bl.a. de spetälska om hand. Helgeandskapell med Görankapell fanns bl.a. i Åbo, Kalmar och Skänninge.

Kulten av S:t Göran blomstrade från 1400-talets mitt. En kultförbindelse uppstod ibland mellan S:t Göran och S:ta Gertrud - de sjuka och fattigas speciella skyddspatroner. Dessutom fick S:t Göran rollen som symbol för det parti som gick segrande ur de svenska inbördesstriderna 1471. Det är i det sammanhanget man ska se de riddarstatyer med S:t Göran, jungfrun och draken som finns i Storkyrkan i Stockholm (Gamla stan) och som funnits på Visborg (nu Fornsalen). Riksföreståndaren Sten Sture och Ivar Axelsson Thott på Visborg var det segrande partiets ledare.

I Visby finns kyrkoruiner som bär namnet Helge And, S:ta Gertrud och S:t Göran. Den sistnämnda är belägen utanför stadsmuren, ungefär 300 meter norr om Norderport. Det var uppenbart smittoriskerna som var skälet till att S:t Göranstiftelserna anlades utanför bebyggelsen i de medeltida städerna. Strax väster om ruinkyrkan i Visby finns rejäla jordkullar som döljer resterna av de gamla sjukhusbyggnaderna. Hospitalet upphävdes genom ett kungligt dekret 1542 men så sent som vid koleraepidemin på 1850-talet utnyttjades begravningsplatsen.

Generellt var reglerna hårda för köpmän som handlade i främmande länder under medeltiden. Den engelska kungen tillät t.ex. en främmande köpman att vistas en begränsad tid i en hamnstad, därvid förväntades denne sälja sina medhavda varor i parti till stadens egna köpmän. De främmande var förbjudna att idka minuthandel. De fick inte resa inom landet och ej heller besöka landets marknader.

Det var genom speciella kungliga privilegier som köpmän kunde skaffa sig ökade rättigheter. För att uppnå de mest fördelaktiga privilegierna organiserades de sig i gillen. Dessa gillen hade även ett vidare syfte: man organiserade sina resor över haven för att minska risken för privatöverfall och plundringar. Man ägde andelar i varandras handelsvaror för att minska förlusterna vid skeppsbrott och överfall. Gillernas organisation skiljer sig inte nämnvärt från vår tids försäkringsbolag i det avseendet.

Vi känner till instiftelseurkunden för ett danskt köpmanssällskap från 1170-talet - Knutsgillet. Det bevarade brevet är utfärdat av den danske kungen Valdemar I, och de som tar emot privilegierna är de köpmän inom kungens rike som handlar på Gotland. De uppkallade sitt rike efter Knut Lavard, kungens far.

Knutsgillets ledning förlades till den mest centrala platsen för deras verksamhet; staden Ringsted på Själland. Här uppfördes ett gilleshus, eller ett huvudkontor om man så vill. Pengar för gillets omkostnader fick man genom avgifter från medlemmarna själva, å ena sidan en avgift för inträdet och å andra sidan en årlig "gåva". Ringsted var den plats där man förvarade sin kassa och på Gotland behövde man såväl ett gillehus som en handelsgård.

I många danska städer fanns Knutsgillen och vid ett möte 1256 omtalades ombud för 18 städer. Varje stads gillen hade en styrelse och en ordförande som kallades åldersman. Dessa åldersmän träffades ofta, åtminstone varje år, för beslut i olika frågor. Fram till mitten av 1200-talet träffades man i Ringsted, därefter flyttades mötesplatsen till Skanör som var den tidens största marknadsplats.

Knutsgillet bestod alltså av danska köpmän som handlade på Gotland. Likadant var det med de tyska köpmännen som också var organiserade i ett gille - de kallade sig Gotlandsfararsällskapet. Inget visar tydligare Gotlands centrala roll i östersjöhandeln omkring år 1200. Många köpmän fortsatte rimligtvis förbi Gotland till Ryssland och andra länder, men själva formuleringen anger Gotlands och Visbys betydelse.

I Schleswigs stadsrätt från 1200-talets början anges Gotlands roll: En bestämmelse stadgar den tull alla fartyg hade att betala som lämnade Schleswigs hamn - bestämmelsen gällde de köpfarare "som beger sig till Gotland och annorstädes hän utanför Danmark". Köpmän från olika länder som seglade på Östersjön kallade sig helt följdriktigt "Gotlandsfarare". Främmande köpmän sökte sig alltså till Gotland för att handla. Men även de gotländska köpmännen var aktiva på främmande länders marknader. Den gutniska domaroligarkin slöt fördrag med främmande furstar som jämnställd part.

På 1190-talet slöt "den gotländska kusten" ett handelsfördrag med den ryske fursten Jaroslaw, varvid man hänvisade till äldre föredrag och hävdvunnen rätt. Tidigare har omnämnts de fördrag som Avair Strabain, enligt gutasagan, slöt med sveakungen. Mot en tribut på 60 marker silver fick gutarna tullfrihet i sveakungens länder.

Ett välkänt fördrag, kallat Artlenburgfördraget, slöts 1161 mellan gutarna och den sachsiske hertigen Henrik Lejonet. Här gavs gutarna tullfrihet på samma villkor som Henriks egna köpmän inom hela hans hertigdöme, som omfattade norra halvan av Tyskland. Hertigen bad gutarna oftare besöka hans stad Lübeck och inte den äldre handelsstaden Schleswig strax väster därom.

I England hade gotlänningarna utmärkta privilegier: som enda utländska handelsmän fick de resa runt i landet och besöka engelska marknader. I övrigt fick utländska köpmän bara stanna 40 dagar i vissa hamnstäder - gutarna fick stanna året om.

Danmark upplevde under 1100-talets senare del och 1200-talets början en stormaktsperiod. Riket hade enats under kung Valdemar I och expanderade längs den nordtyska kusten där slaviska och tyska furstar och städer blev skattskyldiga under den danske kungen. T.ex. Lübeck var dansk stad från 1200 till 1225 och hade under denna tid sitt första uppsving. Danmark expanderade också i Balticum där Estland blev ett danskt län och Tallin anlades omkring 1200. Samtidigt med den danska erövringen skaffade sig det gotländska Roma kloster sina godsegendomar i Estland.

Längre söderut i Balticum, i Rigatrakten kring Duna, gjorde sig tyskt inflytande gällande - dock ej från det danska Lübeck utan vid den här tiden från ärkebiskopsdömet Bremen. Ärkebiskoparna av Riga, komna från Bremen, organiserade en armé av korsriddare vars uppgift var att få kontroll över handelsvägarna in i Ryssland och kristna de hedniska balterna. Av det område dessa riddarordnar fick kontroll över skapades så småningom den Tyska ordensstaten.

Gotland spelade en betydande roll vid dessa konflikter i Balticum. Just vid denna tid framträdde Visby som köpmansstad jämsides med landsbygdens organisationer. I Visby samlades trupper och flottor av korsriddare för vidare transport till Balticum, och i Visby skaffades förnödenheter. Bakom denna aktiva expansionspolitik låg en ökande betydelse för den ryska handeln på Europa. Samtidigt får man inte underskatta missionens betydelse - bakom korståg och massdop i Balticum låg ekonomiska intressen i kyrklig organisation och tiondeindrivning.

I en serie påvebrev år 1229 till gutarna förbjöds dessa att sälja vapen och skepp, hästar och livsmedel till de hedniska och rysk-ortodoxa folken i Balticum och kring Finska viken under pågående korståg. Påvekyrkan var djupt iblandad i kriget i Balticum - man hade till och med planer på att skapa en påvestyrd stat vid Östersjöns östra kust.

Påvebreven visar handeln karaktär: gutarna levererade alla varor som folken kring Östersjön behövde. Varorna fanns att köpa på Gotland. Förbudet 1229 avsåg krigsförnödenheter som gutarna - liksom alla goda handelsmän - självfallet sålde till bägge motståndarna i konflikten.

Efter hand som handeln utvecklades och ökade volymmässigt växte Visby fram på den övriga landsbygdens bekostnad. En stadsbildningsprocess pågick i hela Europa vid denna tid. Istället för årliga marknader på olika platser blev staden en ständig marknad där de främmande köpmännen kunde anlägga handelsgårdar och packhus. De allt lastdrygare och djupgående fartygen krävde hamnanläggningar. Visby växer fram vid den tidpunkt då Gotland börjar förlora sin dominerande ställning inom östersjöhandeln.

Från 1200-talets början expanderade Lübeck och slog ut den tidigare handelsstaden Schleswig i Sönderjylland. Lübecks framväxt berodde på en rad omständigheter. Strax före 1200 stängde sandbankar genomfarten i Limfjorden genom norra Jylland, vilket innebar att allt mer trafik från Östersjön till Nordsjön kom att gå över den smala landtungan mellan Lübeck och Hamburg. Omfarten kring Jyllands norra udde var en farlig segelled på grund av besvärliga strömmar. I Lübecks hamn lastades varorna om från fartyg till hästforor för transport över näset till Oldesloe vid Elbe.

Strax söder om Lübeck upptäcktes rika saltgruvor vid Luneburg. Saltet var som enda konserveringsmedel för en mängd färskvaror av stor strategisk och ekonomisk betydelse. Bland annat det rika sillfisket i Öresund krävde enorma mängder salt. Genom luneburggruvorna fick Lübeck rik tillgång till den tidens mest oundgängliga handelsvara.

Lübeck var också den stad där korstågsflottorna samlades för vidare transport till Visby och därefter Balticum. Lubecks uppsving började omkring 1200 och 1255 ingick man förbund med Hamburg om gemensamt uppträdande. Därefter samlades efter hand de nordtyska städerna med gemensamma ekonomiska intressen i ett stadsförbund - den vendiska hansan - med Lübeck som ledande stad.

1280 gick den tyska delen av staden Visby med i det Lübeckdominerande förbundet och två år senare Riga, en stad med nära anknytning till Visby. Vid denna tid, 1281, samordnade sig de tyska städerna även i England i en gemensam handelsorganisation. Lübeck hade nu tagit över ledningen av östersjöhandeln. 1288, i samband med ett inbördeskrig på Gotland, gick den gotländska delen av Visby med i stadsförbundet. 1293 överflyttades ledningen, kassan och den speciella domstolen för novgorodfararna från Visby till Lübeck.

De vendiska städerna försökte monopolisera handeln: från 1284 finns en brevväxling mellan Lübeck och de flandriska städerna Kampen och Zwolle som visar att man gemensamt hindrade gotlänningar att segla ut i Nordsjön och friser och flamländare att segla till Gotland. Den hanseatiska blockaden av Gotlands gamla handelsförbindelser västerut ger säkerligen en del av förklaringen till att de lubeckledda städerna lyckades ta över dominansen inom östersjöhandeln från Gotland och Visby.

Dessutom vet vi att det, före 1280-talets maktförskjutning, var obligatoriskt för alla fartyg som korsade Östersjön att gå in till Visby. År 1286 passerade nämligen en tysk kogg förbi Visby utan att gå in till staden och lämna tillbörlig deklaration, trots att rådmän och fogde från Visby rott ut till fartyget och förbjudit det att segla vidare. Ett brev skickades till Lübeck dit fartyget varit på väg med krav på bestraffning. Brevet undertecknades av Gotlands domare samt hela menighet och Visbys rådmän och borgare.

Här framgår Visbys makt i all sin glans - dock visar incidensen 1286 att stadens ställning höll på att undermineras. Just vid denna tid lämnade många köpmän Visby och bosatte sig i stället i t.ex. Stockholm, Tallin, Riga och Gdansk. Tillsammans med blockaden mot gutarnas handel i Västeuropa - samt Visbys inträde i hanseförbundet - visar dessa händelser att Visby successivt höll på att förlora sin starka ställning.

Därmed kan konstateras att Visbys högkonjunktur var kort men intensiv. Vid 1200-talets början förlorade den gotländska landsbygden successivt sin dominerade ställning och handeln koncentrerades till Visby. Den utvecklingen kan ses som ett led i en europeisk stadsbildningsprocess. En intensiv byggnadsverksamhet i Visby kännetecknade 1200-talet. Vid århundradets slut startade Visbys långa nedgångsperiod. I detta sammanhang kan man sätta in det så kallade slaget på Röcklingebacke i Lärbo 1313 - då den svenske kung Birger Magnusson skulle ha besegrats av gotlänningarna.

I början av 1300-talet uppstår konflikter mellan Lübeck-hansan och den danske kungen Erik Menved. Denne var närmast lierad med den svenske kung Birger, som periodvis närmast kan betecknas som dansk lydkung. Danmark sökte spärra hansestädernas handel på Ryssland samtidigt som Birger ger visbyköpmännen rätt till fri seglats på Neva och andra delar av Ryssland. Genom att spärra de nordtyska städernas handel och samtidigt stödja Visby hoppas Erik Menved och Birger kunna rikta ett dråpslag mot hanseförbundet. Ur Visbys perspektiv framstod möjligheten att återta den gamla ställningen om de vendiska städerna drabbades av ett dråpslag som lockade.

I samband med dessa handelspolitiska händelser gick Visby och Gotland med på att betala en ungefär dubbelt så hög tribut till kung Birger som tidigare. Kungen hade ett eget hus i Visby och befann sig tydligen ofta i staden. Efter nederlaget mot hertigarnas armé 1318 flyr Birger till Visby. Birgers och Erik Menveds politik misslyckades och den vendiska hansan kunde befästa sin dominerande ställning inom östersjöhandeln. Den gotländska tributen sänks åter till det gamla beloppet av den nya svenska regimen, ledd av drotsen Mats Kättilmundsson.

Den första stadsliknande bebyggelsen i Visby får sökas ungefär ett tusen år tillbaka i tiden. Staden uppstod, sannolikt redan på 900-talet, kring den goda och skyddande hamn som på den tiden fanns i nuvarande Almedalen. Vid nuvarande Kallbadshuset låg en rad öar och rev och infarten till hamnbassängen var en relativt smal inseglingsränna strax söder om Kruttornet.

Under medeltidens lopp grundades den gamla hamnen upp; dels genom landhöjning (knappt 2,5 meter på 1000 år) och dels genom de barlaster som ständigt dumpades överbord från fartygen. Vid 1400-talets slut tvingades man flytta ut till den nuvarande hamnanläggningen - vilket då var slottets hamn.

Visby var också tidigt ett viktigt fiskeläger med givande fiskevatten i havet utanför. Den del av Visby som ligger vid Kruttornet och vid Botaniska trädgården har sedan gammalt kallats Gajlroten. "Gajl" betyder fiskrens. Fisket var ett oerhört viktigt näringsfång i äldre tider - fiskeprodukter från exempelvis Öresund och Västnorge var en viktig handelsvara som exporterades till hela Europa.

Arkeologiska undersökningar under senare år i Visby innerstad visar på fast bebyggelse åtminstone sedan 1000-talet. Marken, som här var vattensjuk, hade dränerats med hjälp av träflis och dräneringsrör av urholkade trästammar. Ett annat säkert tecken på Visbys uråldriga betydelse är att flera gamla tings- och sockengränser möttes just vid Visby. Detsamma känns igen från t.ex. Uppsala och Linköping.

Det är idag svårt att tänka sig att Strandgatan verkligen låg vid stranden - men en blick på gatan övertygar om att så var fallet. På Strandgatans västra sida var öppen strand där man från början drog upp vikingaskeppen. Senare anlades här kaj och bryggor. På 1200-talet byggdes stadsmuren rakt över hamnområdet med ett stort antal portar som ledde ut till kaj och bryggor.

På andra sidan Strandgatan växte köpmansstaden upp. En obruten rad av packhus anlades med gavel mot gatan. Packhusen var varumagasin med portar i gaveln - och högst upp en hissbom. Tre av dessa magasinshus från 1200-talet finns bevarade: Gamla Apoteket, Liljehornska huset samt Ragu:s hus. Det Liljehornska huset är inte mindre än nio våningar högt. Man räknar med att det har funnits mer än 20 sådana hus sida vid sida längs Strandgatan. Mellan vartannat hus gick en smal gränd.

De varor som förvarades i dessa packhus var knappast avsedda att säljas på Gotland och de var inte heller gotländska produkter. Visby var en transitohamn där varor från öst och väst samlades i väntan på köpare som skulle föra dem vidare åt ett annat håll. Järn från Sverige, vax, hudar och honung från Ryssland och Finland till exempel väntade på en västeuropeisk köpman som kanske lämnade textilvaror, salt eller vin istället.

Köpmännen var en internationell yrkeskår utan alla nationalitetsband. En köpman sände söner och övriga släktingar till andra städer för att förestå filialer. I en sådan betydande handelsstad som Visby samlades köpmän från många länder: svenska fastlandet, Ryssland, Danmark och inte minst Tyskland.

Dessa främmande köpmän var organiserade i gillen. Ett antal köpmänsorganisationer anlade handelsgårdar och kyrkor i Visby. Ett antal av Visbys kyrkor, t.ex. nuvarande domkyrkan S:ta Maria, var ursprungligen köpmanskyrkor.

Egentligen vet man oerhört lite om Visbys medeltida kyrkor. De står som stumma minnesmärken och berättar ytterst lite om sin forna funktion. Man känner till 17 kyrkor från det medeltida Visby - kanske har det funnits flera. Kanske stämmer inte ens de namn som används idag.

I början av 1970-talet upptäcktes grunderna av Ryska kyrkan vars plats man tidigare varit osäker på. På 1960-talet fann man på liknande sätt grunderna av S:t Mikaels kyrka på södra Klinten. Trots att den revs så sent som på 1700-talet var man osäker på kyrkans exakta placering. Kyrkan S:T Jakob är känd till namnet från gamla handlingar, men var den legat är okänt. På en karta från 1580-talet står namnet S:t Jakob på den kyrkoruin som idag benämns Helge And. På den kartan låg Helgeandshuset på andra sidan gatan, närmare nuvarande domkyrkan.

Vid reformationen omkring 1530 - Gotland var då en dansk provins - utvaldes den tyska köpmanskyrkan S:ta Maria till stadskyrka (numera domkyrka). Helge And blev hospitalkyrka och sjukhuset (hospitalet) övertog de övriga kyrkornas jordegendomar för att finansiera sin verksamhet. Övriga kyrkor övergavs. Skälet till att S:ta Maria utvaldes till stadskyrka är osäkert. Det var på intet sätt den största kyrkan. Ruinerna efter S:t Per / S:t Hans visar att den (dubbelkyrkan) varit ungefär dubbelt så stor som S:ta Maria.

Det är inte bara tidens tand som skapat de ruiner vi ser idag - de övergivna kyrkorna var nämligen lovliga stenbrott för visbyborna. T.ex. landshövding Grönhagen uppmanade på 1700-talet visbyborna att bygga sig rejäla stenhus med material från de talrika ruinerna istället för de "tarvliga" trähus de bodde i.

Orsaken till att så många hus från medeltiden finns kvar idag är helt enkelt att Visby sjönk ned i en så beklämmande fattigdom - från medeltidens slut och ända fram på 1800-talet - att nästan inget nytt kom att byggas. För 300 år sedan måste Visby ha gett intryck av en sönderbombad stad där folk levde vidare i riskojor i skuggan av magnifika ruiner.

Varför fanns det då så många kyrkor i det medeltida Visby? Först och främst var Visby indelat i fyra rotar, dvs. församlingar. Alltså bör minst fyra kyrkor ha varit församlingskyrkor.

Visborgs slotts kyrka var ett kapell inne i slottsanläggningen. Genom slottets raserande vid 1600-talts slut har varje spår av kyrkan försvunnit. S:t Görans kyrka norr om staden var en hospitalskyrka. Här fanns alltså ett medeltida sjukhus med tillhörande kyrka. Här vårdades knappast vem som helst utan sannolikt bara de som hade råd att betala för sig - till exempel korsfarare som i Mellersta östen dragit på sig spetälska. Av sjukhuset återstår idag en ännu outgrävd ruinkulle. Den tvåskeppiga kyrkan härstammar från 1200-talet.

S:ta Gertruds kyrka (vid Smedjegatan) byggdes vid 1400-talets slut av den mäktige länsherren Ivar Axelsson Thott och hans hustru Magdalena Bonde, kung Karl Knutssons dotter. Deras vapen finns i portalens tympanon tillsammans med en bild av helgonet S:ta Gertrud.

Kyrkan Helge And (Heliga Andes kyrka) vid Norra Kyrkogatan tillhörde ett helgeandshus. Sådana fanns i alla medeltida städer samt andra orter längs vägarna. De var först och främst härbärgen och betjänade bl.a. pilgrimer.

S:t Jakobs kyrka omtalas redan i början av 1200-talet och tillhörde troligen den mäktige ärkebiskopen av Riga och/eller den köpmansorganisation som stod honom nära. Var kyrkan låg är okänt; möjligtvis var det den kyrkoruin som idag går under namnet Helge And.

Öster om staden (förbi nuvarande Gutavallen) låg Solberga kloster. Det var ett nunnekloster som tillhörde cistercienserorden. Här har rests ett träkors som står på klosterkyrkans plats - söder därom skymtar stengrunder från klosterbyggnaderna. Klostret tycks ha övergivits vid 1300-talets slut; därefter omtalas det att nunnorna bodde inne i Visby vid S:t Jakobs kyrka som därmed förändrats från att tidigare ha varit köpmanskyrka. Solbergaklostret grävdes ut 1905-1909 och 1928-1929 i samband med undersökningen av de massgravar från 1361 som anlades på klostrets kyrkogård. Mann fann att kyrkan varit korsformad i överensstämmelse med Vreta kloster vid Linköping varifrån nunnorna kommit.

S:t Nikolaus (vid Smedjegatan) och S:ta Karin (vid Stora Torget) var klosterkyrkor som tillhörde dominikaner- respektive franciskanermunkar. De var två konkurrerande tiggarordnar som vid 1200-talets början spred sig som löpeldar över hela Europa. Omkring 1230 kan de antas ha kommit till Visby.

Tiggarmunkarna hade fastställda ritningar för hur deras kyrkor skulle se ut. Eftersom Nikolaikyrkans ursprungliga utseende inte alls stämmer överens med dominikanernas normalkyrka har man dragit slutsatsen att de införskaffat en tidigare befintlig kyrka. Kyrkan om- och tillbyggdes kraftigt under 1300-talet och fick omkring 1400 den utsträckning den har idag. Den sist byggda delen var det resliga korutsprånget i öster som daterats till omkring 1400. Kyrkan är den bäst bevarade av Visbys ruinkyrkor.

Nikolai klosterbyggnader låg norr om kyrkan och är idag helt försvunna. Man ser spår av utskjutande vinkelbyggnader och atrium i kyrkans norra yttervägg. Det berättas att klosterbyggnaderna raserades av Lübeckarna vid erövringen 1525.

I Nikolaus var den välkände Petrus de Dacia prior (föreståndare) vid 1200-talets slut. Han efterlämnade en brevväxling med den västtyska beginersystern Kristina von Stommeln. Dessa brev ligger till grund för Ruinspelen som uppförts i ruinen varje sommar sedan 1929. Dessa bevarade brev har också gett Petrus namnet "Sveriges förste författare".

S:ta Karin har ofta ansetts vara Visbys vackraste ruin - valvens smäckra resning visar på en avancerad gotisk stil. Kyrkan byggdes ursprungligen enskeppig och en del va den äldsta kyrkan finns kvar längst i väster mot S:ta Katarinagatan. Under hela 1300-talet pågick en omfattande om- och tillbyggnad som skapade den nuvarande treskeppiga kyrkan. 1412 invigdes kordelen med det korutsprång som visar stora likheter med S:t Nikolai. Valven i S:ta Karin byggdes i tegel - något unikt i Visby vars samtliga byggnadsverk i övrigt skapats i kalksten.

Klosterbyggnaderna kan man fortfarande få en god uppfattning om söder om kyrkan mot Klosterbrunnsgatan. Den västra längan finns kvar i något förändrat skick. Den restaurerades under 1970-talet och används nu sommartid som utställningslokal.

Tiggarmunkarna var högt lärda och i synnerhet skriv-, läs- och räknekunniga. I en tid då blott ett fåtal hade dessa färdigheter åkte munkarna runt i landet och skrev dokument, testamenten och läste brev åt dem som behövde sådana tjänster (mest adelsmän men även kungar); självfallet mot en skälig avgift. Även köpmän behövde hjälp med att skriva brev och räkna kassan. Munkarna hade till och med delat in Sverige i områden där de själva hade monopol på dessa sysslor. Dessa munkar - som byggde S:ta Karin och S:t Nikolaus - var sannerligen inte vad vi menar med tiggare.

S:t Clemens kyrka är en av de bäst undersökta i Visby och dess byggnadshistoria är relativt väl utbredd. Vid 1100-talts mitt fanns här en ordinär romansk landsbygdskyrka med kor och absid, långhus och torn. Därefter vidtog ett intensivt ombyggnadsskede - fyra olika grundmurar finns utanför varandra som en svit ryska dockor. Den nuvarande kyrkobyggnaden tillkom strax efter 1200-talets mitt.

Vid utgrävningarna i Clemens har man funnit många gravar och gravstenar från 1100-talet och de har typiskt gutniska namn. Man har därför dragit slutsatsen att kyrkan tidigt varit församlingskyrka.

Inne i Botanisiska trädgården ser man resterna av kyrkan S:t Olovs torn under ett mäktigt parti murgröna. S:t Olov var ursprungligen en stor treskeppig kyrka - delar av kyrkans grund döljs idag under en gata. Kyrkan raserades så sent som på 1700-talet när en köpman byggde sig ett hus ett kvarter därifrån.

Vid S:t Hansgatan nordväst om Stora Torget ligger två ruinkyrkor strax efter varandra - de har därför kallats "syskonkyrkorna". Drotten, den nordligaste av de två, är av ordinär gotländsk kyrkotyp med torn, treskeppigt långhus samt kor med absid. Anläggningen dateras till 1200-talets mitt. Tornet har två trappuppgångar i norra och södra muren. Första övervåningen har sannolikt varit kapell - det är öppet mot kyrkorummet genom en bågöppning. En likartad konstruktion finns i domkyrkan.

S:t Lars, den andra syskonkyrkan, är till utseendet helt unikt på Gotland. Det är en korskyrka av den typ man finner i Ryssland. Korskyrkan bildar "långhus" och i öster finns ett kor med absid av vanlig typ. Kordelen ser ålderdomlig ut och har getts en datering mycket tidigt på 1200-talet.

Korskyrkan har fyra kraftigare pelare i korsarmarnas skärningspunkter. De bar från början ett centraltorn som av allt att döma har rasat i samband med en eldsvåda. Därefter byggdes det nya tornet över västra korsarmen så att kyrkan till det yttre kom att likna en ordinär gotländsk kyrka med västtorn. Kyrkan har ett utvecklat system av murgångar och trappor - inte minst till barnens glädje. Man kan ta sig runt hela korskyrkan inne i väggarna - på många ställen öppnar sig gången med arkader eller gluggar mot kyrkorummet.

Om Drotten och S:t Lars kallas syskonkyrkor kan man mycket väl ge S:t Hans och S:t Per namnet tvillingkyrkor. Pers nordvägg har bildat sydvägg åt S:t Hans. Vid besök i S:t Hans konditoris uteservering befinner man sig inne i de sorgliga resterna av S:t Hans - Visbys största ruinkyrka.

S:t Per ligger längst i söder och är kanske Visbys äldsta kyrka. I gutasagan sägs det om Botair från Akebäck att han byggde Visbys första kyrka på den plats där "nu Sanct Peter ligger". S:t Pers äldsta del var en tornlös romansk absidkyrka av ordinär gotländsk 1100-talstyp. Under 1200-talet fick kyrkan torn i väster och blev tvåskeppig genom utbyggnad söderut.

Norr därom ligger S:t Hans. De bägge kyrkorna har gemensam vägg och en ännu bevarad magnifik portal för genomgång. Omkring 1300 stod S:t Hans färdig som en fyraskeppig hallkyrka och ett torn ovanpå långhusets västligaste del. Vid det laget såg Perskyrkan snarast ut som ett kapell i den stora anläggningen - jämförbar med domkyrkans Stora kapell. De gravstenar man funnit, mestadels från 1300-talet, visar att de begravda till stor del varit köpmän invandrade från Tyskland.

Genom utgrävningar under 1980-talet har S:t Hans grundmurar kunnat fastställas. Man fann också grunden till en ålderdomlig 1100-tals kyrka.

Vid Norra Kyrkogatan - norr om domkyrkan - är ruinkyrkan Helge And belägen. Helgeandshuset i Visby omnämndes första gången 1299 och kan inte vara så värst mycket äldre - dessa härbärgen växte fram i Norden efter 1200-talets mitt. Själva ruinen är däremot äldre och dateras till 1200-talets andra fjärdedel. Kyrkan kan ha byggts i annat syfte för att sedan övertas av helgeandsstiftelsen.

Kyrkan har ett kor med inbyggd absid och ett märkligt åttkantigt "långhus" i två våningar. Alla åtta sidorna har från början varit försedda med spetsiga gavlar högst upp. Kyrkan har haft ett stort antal sidoaltare och sidokapell. I den tjocka muren på bägge sidor om den halvrunda absiden finns sammanlagt sex små rum som sannolikt varit små sidokapell. Oktogonen visar stora likheter med Lärbo kyrktorn på norra Gotland.

Många hypoteser har framkastats för att förklara kyrkans speciella utseende. Man har talat om en furstekyrka av tysk och baltisk typ där fursten hade ett våningsplan för sig och inte blandade sig med folket. En annan förklaring har kopplat utseendet till funktionen som sjukhuskyrka - folk med smittsamma sjukdomar kunde följa mässorna från avskildhet i övre våningen. Ett tredje förslag är att oktogonen är en speciell dopkyrka (baptisterium) där dopfunten stått mitt i bottengången.

På de bevarade murtrapporna kan man bege sig upp på ruinens gräsbevuxna tak. Därifrån har man en hänförande utsikt över staden och havet.

När man stiger in i Ryska gården från Stora torget möts man av en borgerlig miljö från 1600- och 1700-talen. Denna bebyggelse har uppförts ovanpå det medeltida kvarter som inrymde en rysk handelsgård med tillhörande kyrka. Kyrkans grundmurar återfanns vid utgrävning i kvarteret 1971 - de är bevarade till 120 cm höjd. Kyrkan är liten och ålderdomlig. Sannolikt gränsade denna ryska handelsgård till den tyska kring domkyrkan S:ta Maria.

S:ta Maria var, som nämnts, de tyska köpmännens kyrka. Den äldsta kyrkan på platsen började byggas under 1100-talets senare del. Mellan 1225 och 1200-talets mitt gavs den sin nuvarande utformning. Först byggdes kordelen ut och därefter fick långhuset sitt nuvarande utseende. De två östtornen byggdes också vid denna tid.

När man stiger in i domkyrkan från söder kommer man först in i det s.k. Stora kapellet som daterats till omkring 1300. Kapellets ytterfasad skapades vid en stor restaurering omkring 1900 i nygotisk stil. I långhusets sydvägg finns en liten utbyggnad som kallas Köpmanskoret. Troligen bekostades det vid 1300-talets mitt av sönerna till den 1342 avrättade visbyborgmästaren Herman Swerting.

Vid samma tid förhöjdes också midskeppets murar och man fick den väldiga lagerlokalen på kyrkans vind. Vindsrummet är 14 meter högt och därmed lika högt i tak som själva kyrkorummet. I gaveln mot Klinten sitter fortfarande en gammal hissbom kvar.

Kyrkan har haft flera altare under seklernas lopp - det nuvarande införskaffades vid restaureringen 1900 och är ett engelskt arbete i nygotisk stil. I södra sidoskeppet står ett altare med en vacker altartavla i sandsten. Det är ett arbete från de stenhuggarverkstäder i Burgsvik på södra Gotland som under 1600-talet hade sin glansperiod. Altaret skänktes 1682 till kyrkan.

I norra sidoskeppet står dopfunten från 1200-talet, en av kyrkans få medeltida inventarier. På väggen finns en 1200-talsstaty på en konsol - den föreställer den återuppståndna Kristus.

Predikstolen är daterad till 1684 och är ett mästerverk i fint träsnideri med änglaansikten och druvklasar i typisk barockstil. På korets norra vägg hänger en minnestavla från 1566 över borgmästaren i Lübeck, Bartholomeus von Tinnapfel. På den målade ytan ser man fartyg som går under i storm och det var just i en kraftig storm som Tinnapfel - och delar av den danskklubska flottan - gick under utanför Visby hamn. Det uppges att 15 fartyg som låg för nära utanför stranden krossades mot klipporna och minst 6000 man lär ha omkommit i vågorna.

Ett flertal epitafier (minnestavlor) finns uppsatta på kyrkans väggar. Det finns också, i köpmanskoret, en minnestavla över de omkomna när passagerarfartyget Hansa torperades 1944 mellan Gotland och svenska fastlandet.

Under 1980-talets första hälft genomgick domkyrkan en genomgripande restaurering. Bland mera påtagliga förändringar kan nämnas att det Swertingska (Stora) kapellet helt har avskilts från det större kyrkorummet för att ostört kunna användas vid mindre förrättningar och gudstjänster. Av samma skäl har kyrkans entré flyttats från södra sidan till tornportalen i väster. Dessutom har kyrkan i sin helhet försetts med nya fönster i färgat glas.

S:ta Maria tjänade från 1225 som de tyska köpmännens församlingskyrka - dock utan att ha en territoriell församlingskyrka i staden. Det var det stora antalet inflyttade tyskar som motiverade bildandet av en ex-territoriell församling.

Visbys medeltida kyrkor är väl undersökta och deras byggnadshistoria har kartlagts. När det däremot gäller deras användning och funktion har mycket dolts i mörker - främst genom bristen på bevarade källor.