Vi måste föreställa oss att kommuner kan vara mer eller mindre skickliga i att handha verksamheterna; styra, administrera, leda, prioritera; allt sådant vackert som politiker och administratörer antas ägna sig åt.

Inom den kommunala mjukservicen har vi administrations-, organisations- arbetslednings- och allmänna driftproblem av sådan svårighet att det uppenbart kan bli stora kostnadsskillnader.

Frågan om varför det är så stora skillnader i kostnader inom exempelvis den öppna åldrings- och handikappomsorgen ("Varför måste Stockholm lägga ut 55 tusen på varje pensionär för att klara äldreomsorgen när Malmö klarar den med 37 tusen, och Helsingborg med 39?") leder oss in på den kommunala inre hanteringen - utrednings- och beslutsförfarandet, arbetsorganisationen, arbetsledarnas roll och kompetens osv. Min erfarenhet och syn är att detta är ett tämligen outvecklat område - ofta finns inte ens medvetenhet om det finns  komplicerade problem.

2. De stora inre skillnaderna

Vi behöver inte ens göra jämförelser mellan olika kommuner för att se att det finns problem när det gäller den inre hanteringen. I en och samma kommun finns i allmänhet oförklarade skillnader i resursförbrukning och serviceutgivande mellan kommundelar, resultatenheter och enskilda serviceenheter.  

Att dessa inre olikheter finns och tolereras är ett andra symptom eller snarare avgörande bevis för att god verksamhetsstyrning är en ovanlighet i kommunerna.

De enda mätningar av de administrativa kostnaderna jag känner till har utförts av Professor Jan-Erik Lane och jag lånar en bit av en av hans tabeller:

1. den absoluta nivån. Kostnaden ligger högre än de flesta kommunala verksamheter. Exempelvis är gymnasiekostnaden i medeltal för landet 2.552 kr per invånare. 
   
2. skillnaden i kostnadsnivå mellan Sverige och Norge. "Överkostnaden" för den största kommungruppen ,1.400 kr per invånare, kan lätt översättas till den egna kommunen eller till vilken kommun som helst. Kommuner med 100 tusen invånare, som vi sysslar mycket med i denna framställning, släpar alltså på administrativa kostnader om 140 miljoner som eventuellt eller rimligtvis borde kunna tas bort.
   
3. I motsats till Norge ökar kostnaden per invånare med ökande storlek på kommunen. Det ser ut som om svenska kommuner inte bara är oförmögna att ta till vara storleksfördelar, deras administration växer fortare än verksamhetskostnaderna. Tja 

Från personalstatistiken kan vi hämta uppgifter om kostnaderna för administrationen, uttryckt i årsarbetare per 1000 invånare.

Under 4 årsarbetare ligger
   Danderyd 3,7, Österåker 3,6, Ljungby 3,9, Mörbylånga 3,9, Kävlinge 3,9, Velinge 2,3, Falkenberg 3,9.

Över 7 årsarbetare ligger
   Oxelösund 7,5, Munkförs 7,6, Norberg 7,7, Orsa 7,0 ksamt 10 norrlandskommuner med toppnoteringen för Arjeplog med 11,3.

De 11 största kommunerna:
   Stockholm 5,5, Uppsala 5,6, Linköping 5,4, Jönköping 4,9, Helsingborg 5,6, Malmö 7,2, Göteborg 6,0, Örebro 6,6, Västerås 5,7, Umeå 5,9.

Jag vet inte hur säkra siffrorna är och vill därför inte göra någon analys eller ens kommentarer till de enskilda kommunsiffrorna. Uppenbart kan interbokföringen här ställa till mycket trassel.

Dock en inte helt ogrundad konkret antydan om problemets natur och storleksordning: Stockholm skulle nog kunna spara en miljard i administrationskostnader - grundläggande genom att ta bort stadsdelsförvaltningarna.

Det handlar alltså inte om småpengar. Om vi räknar runt och säger att en årsarbetare på den här nivån kostar en halv miljon har vi i en kommun med 100.000 invånare en kostnad på 50 miljoner, alltså exempelvis skillnaden mellan Helsingborg och Örebro. I landet blir det 5 miljarder. Osv.

Jag vill upprepa vad jag sagt ovan att detta är viktigt, att det inte finns mätningar (som jag sett) och att den allmänna ambitionen tycks vara att gömma administrationskostnaderna. Det finns förstås inga som helst möjligheter att vi skulle få något reformarbete som på allvar skulle förändra detta tillstånd.

Jag tror snarast att de nya formerna har ökat de administrativa kostnaderna, att vi har haft och fortfarande har en tämligen okontrollerad byråkratisk utveckling.

Det är de nya systemens förespråkare som har bevisbördan och de borde faktiskt på makronivå kunna visa resultaten - dvs att kommuner som infört de nya systemen också får lägre kostnader eller bättre service. 

Detta bör också gälla om privatisering av produktionsenheter även om inte särskilt många kommuner har nått en sådan andel att det kan ge utslag.

6. Val av verksamhetsformer 

Ett val som åtminstone i teorin och i någon mån även i verkligheten kan finnas är det mellan  öppen åldringsvård och särskilt boende. Problemet här är att den i verkligheten intressanta skillnaden går mellan sådant boende som har karaktär av institution - sjukhem, ålderdomshem; inrättningar där man kan klara stora vårdbehov och där det krävs hög personaltäthet. Servicehus liknar mera vanligt boende. Statistiken ger oss inte det som är viktigt i verkligheten utan använder den i lagstiftningen givna ideologiskt präglade indelningen. 

Vi har också ett val och möjliga kostnadsskillnader mellan familjedaghem eller institutionellt dagis. Familjedaghem är något billigare men åtminstone om vi håller oss till de större kommunerna är skillnaderna i andel av respektive form inte så stora att de ger utslag. 

Att skicka gymnasieelever till andra kommuner eller driva eget gymnasium torde för de mindre kommunerna vara ett avgörande med - som det synes - ibland vådliga konsekvenser. Statistiken redovisar alltså kostnaden för hemkommunen oavsett var eleverna går. Skillnaderna i gymnasiekostnader brukar förklaras med att eleverna väljer olika dyra program. Men jag vill föreslå utan att ha kontrollerat verkligheten att åtminstone en del av de höga kostnader som särskilt mindre kommuner visar beror på att de driver egna gymnasier. Här har vi då någonting som verkligen syns och det är lätt att kontrollera. 
 

Skillnader i lokalkostnader kan bero på att lokalerna faktiskt är dyrare av något skäl, exempelvis att de är större, har byggts vid en annan tid, upphandlingen har skötts illa eller de kan bero på redovisningstekniska skillnader: olika metoder för beräkning av kapitalkostnader och olika principer vid intern hyressättning. 

Stor uppmärksamhet har detta väckt inom skolområdet där till och med en föreställning spritt sig att marknadsprisssättning av interna hyror har bestulit skolan på resurser för undervisning. "Marknadshyran tar skolans pengar" (DN 25/97) Enligt DN skulle förlusten vara 864 miljoner i 246 kommuner. Det är inte särskilt mycket i perspektivet av grundskolans totalkostnad 54 miljarder.

Även om kommunerna manipulerat med internhyrorna har förstås ändå en reell verksamhetsprioritering gjorts - fastighets"intäkterna" har använts någon annanstans. (Vi kan tyvärr inte utesluta att även de lokala politikerna lurats att tro att man genom marknadsprissättning av hyror gjort någon slags vinst.)

Hela denna cirkus med internhyror är meningslös och olycklig. Kommunerna bör överväga att helt sluta med att föra ut lokalkostnader på enskilda skolor, barnstugor osv. Den offentliga statistiken bör lämpligen befrias från lokalkostnader eller de ska särredovisas. 

Så sker inom äldreomsorgen och barnomsorgen och i de två tabellerna nedan har en redovisning av lokalkostnaderna kombinerats med verksamhetsformer - särskilt boende respektive familjedaghem - vilka borde ge utslag på lokalkostnaderna. 

Stockholm har en mycket hög lokalkostnad inom barnomsorgen och mätt utan lokalkostnader är faktiskt Göteborgs barnomsorg dyrare. Vi bör observera att den generella bilden med de stora individuella kostnadsskillnaderna inte förändras.

Inledning, innehåll  

Hem