1. Svenska kommunförbundet

När man läser dessa Kommunförbundets förklaringar och slutsatser, vad skillnaderna bestäms av, beror på eller påverkas av, som man normalt läser offentliga framställningar, dvs tämligen slappt, reagerar man kanske inte. Det låter som det brukar, inte särskilt upplyftande som prosa men vederhäftigt och förnuftigt.

Texten döljer faktiskt mer av verkligheten än den förklarar. Man vill utåt ge en oantastlig bild från kommunvärlden. Förklaringarna är välvilliga, man tar upp sådant som ställer kommunerna i god dager: i kommunvärlden råder olika förhållanden men den kommunala hanteringen karakteriseras av förnuft, god planering och prioritering. Exempelvis saknas det närmast självklara skälet att kommunerna kan vara olika skickliga i att prioritera och administrera. Det borde heller inte vara orimligt att åtminstone antyda att statsbidragens utformning kan ha inneburit att en del kommuner haft större resurser att förbruka. 

De olika förklaringarna relateras inte till varandra och de är av mycket skilda slag. Exempelvis är skillnader i servicens omfattning och kvalitet något som finns i verkligheten och direkt avgörande för kostnadsnivåerna (och förstås av omedelbar betydelse för servicekonsumenterna). Att kommunerna kan ha olika ambitionsnivåer är ett antagande på en helt annan nivå, ytterst handlar det om vad kommunalpolitikerna har för idéer i huvudet.

Mycket i kommentarerna är självklarheter som att en kommun med många barn har högre utgifter för barnomsorgen och skolan. En del är helt enkelt felaktigt, till exempel sista stycket ovan: Hjälpbehovet per pensionärsindivid kan statistiskt inte skilja sig särskilt mycket mellan olika kommuner. (Om jämförelserna mellan kommungrupperna se 821. )

Det ser faktiskt inte ut som om Kommunförbundet överhuvudtaget uppfattar de stora kostnadsskillnaderna som ett problem.  

2. Den kommunala självstyrelsen och den lokala demokratin 

På en teoretisk, allmän nivå går det att föra en argumentering som innebär att de stora skillnaderna inte utgör något problem; de är tvärtom naturliga, ofrånkomliga, rent av önskvärda. De är nämligen en konsekvens av den kommunala självstyrelsen och den lokala demokratin. Medborgarna och deras valda ombud prioriterar olika och verksamheterna "anpassas till de lokala förhållandena". 

Ingen förnekar att vi har och ska ha kommunal självstyrelse men vi behöver ändå förklaringar och försvar för mycket stora skillnader. Den kommunala självstyrelsen må till någon del avse vad som ska göras men när de gäller de stora nationella serviceverksamheterna ska det mest handla om hur. 

Den ytterst grundlagsgivna ordningen, med starkt stöd hos folket, är att det inte får bli (mycket) stora skillnader i välfärden för medborgarna i konungariket. Staten har ansvar för detta. Inte heller borde staten förhålla sig passiv om kommunerna hushållar dåligt, ger överservice, gör av med pengar på interna aktiviteter mm. Det är till större delen de svenska skattebetalarna som genom utjämningssystem och statsbidrag betalar kalaset, inte kommunmedlemmarna.

Den andra stora frågan är om de skillnader vi kan avläsa faktiskt är resultatet av medvetna lokala servicebestämningar - den kommunala självstyrelsen i praktisk funktion - eller om det finns andra, mindre ädla orsaker.

Direktören vid Svenska Kommunförbundet Gunnar Wettergren redovisar i en kommentar till 1995 års bokslutsstatistik en idyllisk syn:

Wettergren ser inget problematiskt i de stora skillnaderna. Snarast utgör de något positivt, kommunerna prövar och lär av varandra. Det är något oklart om han menar att så fungerar det idag, eller om det mera är ett förhoppning om hur det kan komma att bli.

"Myllret och mångfalden" har vi haft länge, den "kloka anpassningen" måste vi ifrågasätta. Skillnader 10 -20 % är försvarbara, rimliga, ofrånkomliga, 50 orimliga. Alldeles oavsett vad de beror på. 

3. Serviceskillnader i verkligheten? 

Vad finns det för verklighet bakom de starkt fluktuerande kostnadsnivåerna? Motsvarar kostnadsdifferenserna också skillnader i den utgående servicen eller är det mera fråga om rationellt skötta verksamheter kontra resursslöseri? 

Några svar finns knappast; det finns inga vetenskapliga eller vanliga kunskaper. De politiska och administrativa texterna, både på statlig och kommunal nivå, innehåller också regelmässigt krav på att mätningsmetoder utvecklas. "Vi måste bli bättre på att mäta vad vi får för pengarna" brukar det heta. 

Självklart måste vi anta att bakom stora kostnadsskillnader ligger någon grad eller form av serviceskillnader. Det vore ju förskräckligt annars. Men det är ett antagande, det finns inga mätningar, knappast ens erkända metoder för att göra sådana. Och frågan är då vad för slag av serviceskillnader och hur mycket?

De goda konkreta frågorna är av typen: 

Vad får pensionärerna i Stockholm, Umeå och Uppsala som inte förunnas deras generationskamrater i Malmö, Helsingborg och Västerås? Eller grövre: 

Varför duger den äldreomsorg som ges åt skåningar inte också i resten av landet? Frågorna kan ställas också inom de andra verksamheterna.

Intressant i sammanhanget vore att studera de programmatiska lågskattekommunerna, till exempel Täby och Vellinge. Hur ser servicen ut där? Eller en kommun som Haninge som (enligt egen uppgift) på ett par år sänkt sina kostnader med 25%. Har servicen försämrats, hur och i vilket grad? 

4. Ambitionerna

Kommunförbundet talar om skilda ambitionsnivåer. Frågan är då hur man tar reda på detta, hur man mäter själva ambitionerna. Vi får inte föra cirkelresonemang och av höga kostnader dra några slutsatser om vare sig kvalitet eller ambitioner. 

Ambitioner är något som primärt finns hos människor men i det här sammanhanget borde de på något vis avspegla sig i offentliga texter. Jag har under årens och decenniernas lopp sett åtskilligt av program, budgetar, handlingsplaner, målbeskrivningar (av 1:a, 2:a och 3:e graden), politiska utspel, valprogram - den sammantagna textvolymen är förfärande - utan att jag någonsin sett texter av sådan konkretion att det varit möjligt att dra några slutsatser om hur verkligheten ska förändras. Alla ser likadana ut, de upprepar de sedvanliga fraserna - de ideologiskt accepterade, ofta med ursprung i de professionella kulturerna. 

Kommunerna är en politisk värld och det finns föreställningar om att de partipolitiska majoriteterna spelar (stor) roll och att socialdemokratin är mera ambitiös när det gäller offentlig service. Av de kommuner som förekommer i denna uppsats var 1997 de flesta socialdemokratiskt styrda men de skiljer sig inte på något vis från den allmänna bilden.

Och frågan är vad som kan finnas av ideologi och ambitioner hos en rörelse som ger så skilda resultat i verkligheten? Den konkreta frågan här är exempelvis: Har (hade) socialdemokraterna i Stockholm verkligen så mycket högre ambitioner inom äldreomsorgen än vännerna i Helsingborg eller kamraterna i Malmö ? (I Helsingborg var 1997 partiets äldreomsorgsexpert Britta Rundström kommunalråd och Malmö regerade (och regerar) Ilmar Reepalu, nuvarande ordföranden i Kommunförbundet.) 

Men kriserna!   I nu otaliga reportage i TV, radio och tidningar har vård- och skolkriserna presenterats. Uppenbart har sjukhem och skolor här och där misskötts, förhållandena har varit oacceptabla. Den lokala verklighet som presenterats har varit sann. (Även om det också förekommit fejkningar i TV-reportage.) 

Men ett misskött sjukhem betyder inte att kommunens äldreomsorg är undermålig eller att kommunen har ont om pengar. Det kan ha varit fel på personaldimensioneringen på den aktuella enheten eller arbetsledningen kan ha varit inkompetent. Vi kan ha högre administrativa nivåer som inte klarar av att hantera problemen på fältet. Vi kan ha en politisk nämnd som inte förstått sitt ansvar. 

I själva verket framgår ofta redan av reportagen att sådana inre missförhållanden funnits.

Från det enskilda vårdbiträdet upp till de ansvariga politikerna är det en lång väg, under vilken mycket kan hända och mycket kan underlåtas. 

Hur många misskötta sjukhem som helst betyder framför allt inte att vi har en nationell äldreomsorgskris. Vi hör ju bara talas om det som inte fungerar, det som avviker, De flesta kommuner har inte upplevt några skandaler. Hälsan tiger still. Det är heller inte så att kommunerna som drabbats av skandaler utmärks av låga kostnadsnivåer. 

Ett grundförhållande när det gäller kristänkandet är att det handlar om verksamheter där människor gör saker för och med andra människor. Vård, omsorg, undervisning har en oändlighetskaraktär. Det går alltid att göra mer och göra bättre och det är naturligt att personalen kan känna sig frustrerad. Lika naturligt är det att formulera detta som ett behov av mer personal. Det finns också professionella och ideologiska föreställningar om hur det ska vara som förstärker detta tillstånd. Behoven och ambitionerna har inga gränser. 

Opinionsbildningen påverkas av de starka organiserade intressena. Särskilt aktivt har Lärarnas riksförbund varit med annonser, enkäter, utspel, lobbyverksamhet. Även utan direkta kampanjer utgör kommunerna och verksamhetsföreträdarna en mycket stark maktfaktor i det svenska samhället. 

Kriser har vi måhända men de är grundläggande inte ekonomiska. Jag har varit verksam nära eller inom den kommunala mjukservicen sedan slutet på 60-talet och det har alltid rått kris. 

Må det också tillåtas det amatörfilosofiska eller amatörpsykologiska påståendet att "kriser" är något som finns hos människor. De utgör upplevelser, de finns inte i verkligheten utanför. 
 

Och förstås: Det kan i vart fall inte handla om samma (slag av) kris i högkostnadskommunen som i den med låg kostnadsnivå.

Ett sätt att närma sig verkligheten är att helt enkelt ta ett steg tillbaka och använda sunt förnuft. Vi har alltså kostnadsskillnader mellan kommunerna på 50% och mer i alla de fyra verksamheterna. Vi vågar följande direkta påståenden:

• Det är omöjligt att tänka sig att det hos befolkningen skulle finnas stora, för vetenskapen och offentligheten okända, skillnader i hälsotillstånd, sociala förhållanden och kulturella beteendemönster - överhuvudtaget strukturella förhållanden - som så starkt skulle påverka behov och efterfrågan och som följer kommungränserna. 
  
• Inte heller kan kommunernas driftförutsättningar inom de aktuella verksamhetsområdena skilja sig så särskilt mycket (även om vintern är lång, klimatet hårt och avstånden långa i Norrlands inland). Om det fanns stora sådana skillnader skulle de synas.