De stora skillnaderna mellan kommunerna när det gäller verksamheternas kostnadsnivåer är det helt avgörande förhållandet i den kommunala ekonomin, den svenska samhällsekonomin och tillståndet inom mjukserviceområdet.

I 811. har jag försökt beskriva detta med användande av bokslutsstatistiken för 1997. Här nedan ungefär samma för år 2000.

Måtten är samma som i 811. med undantag för äldre- och handikappomsorgen där numera äldreomsorgen redovisas för sig och omsorgen om funktionshindrade för sig.

Jag översätter de skilda kostnadsnivåerna till riksnivå - dvs vad kostnaden i hela landet skulle bli om alla kommuner låg på den aktuella nivån.

Syftet är att för det första visa på hur betydelsefulla skillnaderna inom varje sektor är och därmed att det inte finns någon enkel sanning om de nationella servicekriserna - om det nu öht är rimligt att tala om sådana. För det andra vill jag summera de olika sektorerna för att ge en sammanfattande bild av det "kommunala problemet".

Den riktiga bilden av verkligheten är alltså den av skillnader i motsats till medeltalens prydliga men enkla och falska bild. Att verksamheter kan bedrivas och service utges på så olika kostnadsnivåer är förhållande som i sig utsäger att vi har stora problem. Och problem som knappast diskuteras i "Vårdens", "skolans" "omsorgens" och "resursbristens" Sverige.

Den offentliga statistiken från Kommunförbundet, SCB, skolverket och socialstyrelsen bör kritiseras för att den inte redovisar eller framhäver de stora skillnaderna. Det är, när verkligheten ser ut som den gör, knappast god statistisk sed.

I stället används som komplement till riksmedeltalen en indelning i olika slag av kommuner och det ger då intrycket att denna indelning återspeglar skillnader mellan kommunerna som är viktiga, som förklarar kostnadsskillnaderna. Därmed ger man också intrycket att skillnaderna inte beror på hur de enskilda kommunerna beter sig utan att det är objektiva strukturella förhållanden som styr.

I Stockholm sitter regering, riksdag, kommunförbund ämbetsverk intresseorganisationer med flera och ska om än inte göra saker så åtminstone propagera, prata och skriva. De behöver en (1) sanning, en bild, en entydig verklighet att hantera. En verklighet som består av olikheter är otjänlig för dessa behov och syften. Medeltalen fyller behovet av att ge en "samlad bild" ( den exakta term som socialstyrelsen använder).

Min metod är alltså att ange "normala" kostnadsintervall i de olika verksamheterna - kostnadsnivåer som är förekommande ute i verkligheten. Nedanför och ovanför intervallgränserna ska finnas ett antal kommuner och av olika slag och (helst) inte liggande i Norrland. Jag använder mycket avrundade siffror.

Den vanliga metoden att beskriva statistisk spridning är med kvartiler , deciler och centiler etc. Socialstyrelsen och Skolverket använder deciler. Man räknar antal kommuner ovanför respektive under och vi får förvisso en statistisk sanning men kanske inte något som säger det väsentliga om verkligheten. Decilerna har också bristen att en viss kommuntyp kan finnas i ena ändan av skalan. Det blir också i båda ändarna onödigt många kommuner.

Max- respektive minimivärden tillhör å andra sidan kuriosakabinettet.

Därmed inte sagt att extremer inte är intressanta. Lågkostnadskommuner, exempelvis Båstad och Täby bör studeras konkret. På vilket sätt skiljer sig service och verksamhet i sådana kommuner jämfört med mera normala? Att studera extremer kan ibland göra saker tydliga.

Med medeltal ger vi en falsk bild av verkligheten. Med spridningstal kommer vi närmare men det är fortfarande statistik. Med mina normalintervall blir det konkretare. Men om vi vill få till stånd handling - att kommungubbar ska bli intresserade eller tvingade att göra något - krävs ytterligare konkretion - faktiska kommuner och faktiska konkreta förhållanden i verkligheten.

Medelkostnaden i riket per invånare 65 år och äldre är 44.412 kr.

Ett avrundat normalintervall är 35.000 - 52.000 kr.

Under den nedre intervallgränsen ligger till exempel Nyköping, Båstad och åtta stockholmsförorter. Över intervallet återfinns exempelvis Osby, Filipstad och Boden. Stockholm ligger nära den övre intervallgränsen med 50.389, Helsingborg och Västerås nära den nedre med 37.319 respektive 35.785.

För att göra innebörden tydlig översätter jag till riksnivå, dvs vad den sammantagna kostnaden i landet skulle bli om alla kommuner låg på den lägre respektive den högre nivån (Operationen är alltså att multiplicera kostnaden med antal invånare 65 och äldre, 1.530.897):

Medeltalet (ovägt) i riket är 3.175 kr per invånare.

(Vi måste göra antagandet att andelen funktionshindrade i befolkningen inte skiljer sig nämnvärt från kommun till kommun. I vart fall är det antagandet rimligt när det gäller de större kommunerna. En annan sak är att den konkreta verksamheten ute i kommunerna är identisk med äldreomsorgen och kostnadsdelningen i statistiken kan vara behäftad med fel - många kommuner har inte ens genomfört den. Vi har inget annat att göra än att acceptera utgiften per invånare som kostnadsmått. Att använda en kostnad per hjälpt person är inte möjligt - statistiken uppvisar här helt befängda skillnader och den torde helt enkelt vara värdelös.)

Vi hugger till med mycket runda siffror och anger ett intervall på 2000 - 4000 kronor. Under 2000 finns exempelvis Solna, Strängnäs, Höganäs och över Ekerö, Södertälje, Växjö. Det finns gott om extremer, Hedemora redovisar 7.514 kr.

Låga rikskostnadsnivån blir då 18 miljarder, den höga 36 miljarder och vi sätter medelkostnaden till 27 miljarder.

(Tveksamheten här gäller begreppet heltidsbarn där det olika kategorierna av barn/verksamhet vägs ihop till samma mått. De större kommunerna torde ha ungefär samma barn/verksamhetsfördelning och då spelar det ingen roll om sammanvägningen inte är så lyckad. Men heltidsbarn är det enda rimliga måttet.)

Intervallet sätter vi till 80.000 - 115.000 kr. Under 80.000 ligger exempelvis Sollentuna, Uppsala, Strängnäs. Över 115 tusen Lidingö, Nässjö, Hofors.

Låg rikskostnad blir 33 miljarder, hög 48,5 och medelnivån och i det här fallet också den faktiska kostnaden 2000 blir 40 miljarder.

För grundskolan och gymnasiet är skillnaderna mellan kommunerna mindre men dock betydande. Inom skolområdet har vi de bästa måtten, dvs kostnaden per elev/individ. För grundskolan är medelkostnaden i riket 56.528 kr och vi gör intervallet 48.000 - 70.000.

Under 48.000 ligger till exempel Trelleborg, Hjo och Skara och över 70.000 Stockholm och ett antal norrlandskommuner.

Antalet barn i skolåldern i landet är 1.061.801 vilket vi avrundar till 1 miljon och vi får en låg rikskostnad om 48 miljarder, en hög på 70 och medelvärdet blir 57 miljarder.

Och detta är bilden av den kommunala verkligheten, det kommunala problemet. Den kommunala mjukservicen skulle (nog) kunna vara runt 40 miljarder billigare än den är, men den skulle också (mycket väl) kunna vara runt 50 miljarder dyrare.

Den lägre nivå finns faktiskt och om den skulle innebära svåra förhållanden för dem som tar emot servicen skulle vi hört talas om det. Den högre nivån kan vi spekulativt anta är den där de inre sektoriella - professionella och byråkratiska - krafterna fått bestämma helt.

Det spelar  ingen roll om differensen framräknas till 90 miljarder eller 80 eller 70 (Jämför 811.  och 0.2.1, "80 miljardersfrågan i sju krönikor".) när det gäller att bestämma vad vi har för slag av situation. 50 procents kostnadsskillnad är inte rimligt, inte heller 40 %. 10 % och kanske även 20% vore inget att bråka om.

Vi har då inom äldreomsorgen Nacka 28.694, Håbo 29372 och Oxelösund 28.748. För funktionshindrade har vi Gnesta 1.404, Aneby 1.324, Burlös 1.247. Inom barnomsorgen Nykvarn 69.521 Salem 73.153 Lekeberg 73660.

Den låga nivån blir då för äldreomsorg 30.000, för funktionshindrade 1.500 och för barnomsorgen75.000.

Härjedalen och Åsele har över 60.000 i äldreomsorgskostnad. Boden och Bräcke över 6.000 för funktionshindrade. Hofors och Krokom m fl har över 125.000 i barnomsorgskostnad.

Den extrahöga kostnaden för äldreomsorg sätter vi då till 60.000, för funktionshindrade 6.000 per invånare och för barnomsorgen 125 tusen. Och vi får följande tabell.

Särskilt intressant vore det att se på de kommuner som har riktigt låga kostnader ( det är ju inte så svårt att göra av med mycket pengar) och studera hur servicen där i verkligheten faktiskt är beskaffad.

11. Skillnaderna är vägen, sanningen och livet

Om man ska handla, göra saker på central nivå - förbättra tillståndet i Konungariket - är skillnaderna uppenbart det viktiga draget i verkligheten. Vi har inte nationella sektoriella kriser, vi har kommuner som beter sig olika. Det blir då exempelvis orimligt att ösa ut påsar med pengar - sådana med prefixet Persson- , Wernersson osv  - över kommunerna som uppenbarligen kommer att använda dem olika.