Kommunen måste se till att den utgående servicen på ett ekonomiskt rimligt sätt täcker behoven hos människorna. Det är inte en enkel uppgift. Behoven kan vara sammansatta och alla behov kan inte tillgodoses. Servicestrukturen måste anpassas till de prioriterade behoven. 

Som vanligt i dessa sammanhang har vi en räcka ord utan riktig anknytning till verkligheten. Men tanken är uppenbarligen att det finns någon mekanism som på något mystiskt sätt uppfattar hur patienternas behov förändras och sedan stuvar om i utbudet så att behoven tillgodoses - "snabbare och mer mångfacetterat". Det finns inget handlande subjekt i denna föreställning. .

Det är nog tvärtom. Just patienternas varierande och över tiden förändrade behov kräver en stark handlande offentlig huvudman som kan besluta om hur den utgående servicen ska se ut och vilka enheter som krävs och vilka organisationsformer de ska uppenbara sig i.

"Mångfalden" måste bestämmas. Kliniker, centraler, avdelningar, sjukhus uppstår inte bara.

2. Kommunen måste ransonera

En kommun är inte ett grönsakstorg, inte ens ett flygbolag. Kommunen har en servicesituation som grundläggande är rakt motsatt den som gäller för det privata företaget, som producerar och säljer service i avsikt att verksamheten ska gå med vinst.

Kommunen startar med pengarna och ska med dem bekosta en service, på vilken efterfrågan, pris, utformning inte bestäms på en marknad. Kommunen har inget intresse av att höja omsättningen, ge ut mer service. Verksamheten ska inte gå med vinst, får inte gå med vinst och de omedelbara intäkterna, om de alls förekommer, täcker regelmässigt bara en liten del av kostnaderna.

Servicen måste ransoneras, kommunen har inte råd att ge ut så mycket service som efterfrågas, som det finns villiga mottagare till. Det skärper det rättvisekrav som kommunen alltid måste iaktta; invånarna ska behandlas lika. Servicen måste fördelas efter kriterier som är rättvisa, eller som åtminstone upplevs eller ser ut som rättvisa. Inom den ramen ska en anpassning till de individuella behoven ske.

Även om en marknad teoretiskt skulle kunna täcka alla behov är det svårt att se hur den skulle kunna klara den prioriterings- och fördelningsroll — ransoneringen — som ligger i den kommunala serviceuppgiften.

Till exempel är ansvaret inom äldreomsorgen att svara för helheten av de differentierade behoven hos kommunens åldringar och handikappade och ge adekvat men också prioriterad (ransonerad) service till individerna i deras olika situationer. Det är inte särskilt enkelt men det är ingen lösning att förenkla eller förneka problemet.

Hela privatiseringsdiskussionen visar strängt taget att det finns för gott om resurser inom den kommunal sektorn. Eller åtminstone att dess aktörer inte har förstått vilken situation som faktiskt råder, att uppgiften alltid är att använda begränsade resurser.

Inom företagsekonomin skiljer man mellan produktivitet och effektivitet. Man kan också tala om att det viktiga är inte hur något görs utan vad som görs. Vi kan också tillägga att vad förstås är viktigare än vem. Det viktiga är inte vem som producerar utan vad som går ut som service.

Vad inom de kommunala mjukservicesektorerna är nu något mycket komplicerat än skor. Det är inte alls en vara som man kan köpa, sälja eller auktionera bort. Och en förutsättning för privatisering borde vara att kommunen är mycket klar över hur servicen ska se ut och vad den ska få kosta. Och kan man inte det har man uppenbarligen andra frågor att behandla innan man griper till privatisering.

Kommunen som serviceproducent har också ett djupare förhållande till kunderna än ett privat serviceföretag, och även jämfört med staten. Kunderna är inte bara kunder, konsumenter; de är också skattebetalare, medborgare, de är medlemmar i kommunen. I själva verket är de kommunen.

Vi är mycket långt frän den fria affärstransaktionens två i princip jämbördiga ekonomiska parter som träffas på marknaden och kommer överens om att utbyta tjänster och pengar.

Denna skillnad förstärks och får sin särskilda betydelse genom att den kommunala servicen är så viktig för människorna. En del av det som kommunen gör är en förutsättning för att det ska vara möjligt att leva, bo och verka.

Privata företag skulle inte ha en chans att konkurrera med den kommunala organisationen. Det är kommunen som har konkurrensfördelarna. Allt som företag kan göra kan kommunerna göra. Och göra bättre och billigare och göra mer av. (Och kommunerna borde egentligen med jubel i rösten sjunga: "Allting som du kan, kan jag göra bättre, jag gör allting bättre än du… ja jag kan …" Osv)

Ekonomin är minst sagt välordnad. Kommunerna har stora resurser och inkomsterna är säkra. Den statliga inkomst- och kostnadsutjämningen gör att det inte finns några fattiga kommuner.

Kommunerna har också världens (vid sidan av NRA, National Rifles Association) starkaste intresseorganisation, Svenska Kommunförbundet, som anser sig vara en med staten jämbördig makt i det svenska samhället.

Kommunerna är redan i branschen, de har flera decenniers drifterfarenhet, de känner de lokala förhållanden, de vet vad de egna invånarna behöver.

All kompetens finns inom det egna kulturområdet med departement, yrkesorganisationer, fack och inte minst utbildningsorganisationerna.

Den formella regleringen, kommunallagen och speciallagstiftningen är utomordentligt vid. Det finns inga formella hinder för att ge fältpersonalen hur stor frihet som helst när det gäller hur arbetet ska organiseras och servicen utformas. Och detta utan de besvärligheter som följer med aktiebolagsbildning, exempelvis den att utöva arbetsgivarfunktionen.

En kommun kan arbeta långsiktigt och rent av göra impopulära saker. Ingen misstänksam finansvärld kräver positiva ekonomiska rapporter en gång i kvartalet och "bolagsstämman", dvs medborgarna i de allmänna valen, sammanträder bara vart fjärde år. Och de brukar vara mycket välvilliga

De kommunala politikerna riskerar knappast någonting vad de än gör (nu bortsett från ren kriminalitet). Går det illa i valen blir kommunalrådet istället oppositionsråd.

Den kommunala organisationen har stark legitimitet – den är ju ägd av invånarna lika med konsumenterna och skattebetalarna. Befolkningen är medlemmar i kommunen, de är kommunen.

De objektiva förutsättningarna för kommunen är utomordentligt gynnsamma.

Och om kommunala politiker då tror att privatisering löser de kommunala problemen måste det tolkas som att de inte begriper de egna verksamheterna, den egna organisationen och vad de själva har för uppgift. Det är något som ger anledning till mycket stor oro.

Säkert är de flesta privatiseringsivrarna i god tro, de är hederliga, ärliga kommunalpolitiker, bekymrade över tillståndet. De vill göra någonting. Det gör inte oron mindre.

De kommunala politikerna borde försöka återta tron på sin organisation och på den kommunala idén. Skolan, vården och omsorgen behöver fungerande kommuner och för det behövs politiker som arbetar i den goda traditionen att angripa verkliga problem med konkreta medel.

(Det låter mycket fromt, är mycket naivt tänkt och jag kan omöjligen se hur en sådan tankerevolutionen ska komma till stånd.)