Privatisering innebär och/eller förutsätter att den kommunala organisationen löses upp i smådelar. De kommunala service- och arbetsenheterna på fältet diskuteras och behandlas  som om de skulle vara autonoma, som om de inte skulle utgöra delar av den kommunala organisationen.

Och detta tänkande kan bli extremt:

I Stockholm organiserar man inte utifrån de krav som servicen och ekonomin ställer utan för att skapa lämpliga objekt för privatisering.

Modellbakgrunden till denna upplösning är det ekonmiadministrativa modet med resultatenheter vilket ges en överdriven organisatorisk innebörd. Den sammanhållande kommunala organisationen tonas ned eller försvinner/tas bort.

Men tio var för sig perfekt skötta ålderdomshem konstituerar självklart inte en bra kommunal äldreomsorg relativt behoven hos kommunens pensionärer.

Barnomsorgen i en kommun är inte (borde inte vara, kan inte ses som) enbart några tiotal eller några hundratal barnstugor - kommunala, privata, kooperativa - utan en kommunal organisatorisk helhet som ska möta behoven av barnomsorg hos invånarna i kommunen och producera service för dessa behov så rationellt och prioriterat som möjligt.

Det är helt enkelt inte rationellt att ha en mängd småentreprenörer.

Den stora och breda kommunala organisationen är oundgänglig om vi vill sköta verksamheterna bra. Det är så självklart att det inte är alldeles lätt att argumentera i sak.

Den stora (överordnade) kommunala organisationen kan utnyttjas för administrativ samordning och service, man kan specialister anställda, man kan befria fältenheterna och deras arbetsledare från administrativt arbete.

Bara den stora kommunala organisationen kan tillgodose behovet av flexibilitet i resursutnyttjande och serviceutgivande.

Olika verksamheter kan inom den kommunala ramen samarbeta över sektorsgränserna – i servicen och i resursutnyttjandet.

Mjukserviceområdena har mycket gemensamt och kommunen kan se till att erfarenheter, kunskaper och lösningar utväxlas mellan de olika områdena. Det är nog rent av så att det är en av de få tillgängliga möjligheterna att få fram de "nya idéer" som det talas så frikostigt om i privatiseringssammanhanget.

Och så vidare. En kommunorganisation som fungerar enligt sina förutsättningar och möjligheter är även i snävt företagsekonomisk mening överlägsen alla privata alternativ.

Jag har svårt att tro att den som har erfarenhet av riktig politisk kommunal styrning, administrativ ledning och kvalificerad förvaltning skulle komma på idén att hacka upp organisationen i smådelar.

Det organisatoriska kravet är alltid att förena den stora helheten med den lilla delen. Man måste bejaka båda.

Privatiseringsdiskussionen framstår i det här perspektivet närmast som ett symptom på kommunal degeneration, som bland annat består i att man inte tar till vara den egna organisationens möjligheter.

Det kommunala organisatoriska misslyckandet handlar förvisso om otilllräcklig eller olämplig decentralisering men minst lika mycket om att vi inte förstått att utnyttja den stora organisationens möjligheter.

Om kommunerna inte utnyttjar sina fördelar och agerar som en hel organisation utan istället mer och mer inskränker uppgiften till att vara penningförmedlare till fristående producenter kommer de att så småningom avskaffa sig själva.