Det är vanligt i politiska och samhällsvetenskapliga sammanhang – och kanske inom de flesta områden där människor är aktiva – att svaret kommer före frågan. Man har något bra, något trevligt, en förklaring, en lösning, en uppfinning och sedan gäller det att hitta frågan, vad grejen ska användas till.

Politiker tycker i allmänhet om bra svar, de är mindre intresserade av att formulera och ännu mindre att försöka lösa problem.

Privatisering är alldeles uppenbart ett svar, den lösning som finns i det kommunala sammanhanget. Man bryr sig inte om att tala om vad det är för problem som blir lösta genom privatiseringen. Ännu mindre gör man någon analys av vilka problemen egentligen är när det gäller kommunerna och de kommunala verksamheterna.

I början på 80-talet började vi uppleva att det fanns problem med den offentliga verksamheten men det formulerades aldrig några distinkta frågor kring vari problemen bestod i. Som mest etablerades en känsla av att något var galet och att det behövdes förändringar.( Idag upplever vi snarast en regression där alla problem   formuleras som brist på resurser.)

Privatisering i det kommunala sammanhanget är en del av det allmänna förändringsraseriet. Särskilt det som med ursprung i mål-och resultatstyrningsmodellerna producerat sådant som köp- och säljsystem, Pengreformer mm. Det är samma andas barn, samma slag av förälskelse i en modell, samma brist på kontakt med de verkliga problemen.

2. De orena jämförelserna

I privatiseringsdiskussionen görs - oftast underförstått, som något självklart - en jämförelse mellan (den beklagliga) kommunala verkligheten och de vackra valfrihets-, konkurrens-, företagsmodellerna.

Det är om man säger så, inte riktigt just. Men privatiseringsanhängarna har förstås rätt till hälften i analysen eller vad det nu är för mental process de genomgår. Tillståndet i kommunerna är omöjligt.

Vi får då frågan om det är systemet, den kommunala modellen det är fel på eller om det praktiken - hur modellen hanteras i verkligheten.

Alla modeller fungerar, det ligger i modellers natur att fungera bra. Både den kommunala modellen och privatiseringsordningarna är fulländade på papperet.

Men allmänt gäller också om modeller att det aldrig blir så vackert i verkligheten. Det kan till och med gå riktigt illa och ingenting i modellen garanterar något när det gäller verkligheten.

Men det gives löften. När för ett antal år sedan Dalamodellen skulle lanseras i detta dalmålningarnas och himlaspelens landskap uttryckte en politiker att när modellen realiserades skulle det bli som att komma till "himlen". Nå, Dalarnas landsting, dess politiker, anställda och patienter är fortfarande kvar i denna jämmerdalen.

Jag åtar mig gärna att försvara den kommunala modellen men inte den kommunala verkligheten, jag är misstrogen mot de privata modellerna och tror inte alls på de privata verkligheterna.

3. Det behövs reparationer – inte nya modeller

Vi hade ingen alternativdebatt för 20-30-40 år sedan. Ingen skulle då ha kunnat tänka tanken, att det skulle finnas någon mening i att privatisera till exempel ett ålderdomshem. Ålderdomshemmen levde under knappa villkor styrda av sina föreståndare, och med en ytterst minimal kommunal administration ovanför.

Det skulle ha tett sig absurt att hävda att det skulle bli billigare, och vårdideologiskt skulle en privatisering närmast ha setts som ett steg bakåt, till en tid med fattighus, utackordering och andra hemskheter.

Och faktiskt, entreprenadlösningama på det sociala området kan erinra om forna tiders fattigauktioner: att skaffa social omvårdnad till lägsta kostnad för kommunen.

Man kan fundera på varför alternativdiskussionen förs nu, och det är då meningsfullt att studera vad som skiljer dagens verksamheter från 50-och 60-talens.

En möjlig eller rent av självklar slutsats är att skälet till att det idag är rimligt att diskutera alternativ, är de förändringar (försämringar) som inträffat i kommunerna och verksamhetssektorerna under de senaste decennierna.

Och därmed har vi åtminstone närmat oss tanken att det inte är något fel på systemet, den grundläggande kommunala modellen, utan i hur hanteringen har utvecklats.

Sverige är inte Östeuropa; det gamla systemet har inte gått bankrutt, det fungerar faktiskt fortfarande, visserligen haltande och skramlande. Det behöver smörjning, reparationer, underhåll, nya delar, men det behöver inte bytas ut.

Vi har inte objektivt en revolutionär situation, som vi skulle sagt på 60-talet.

En tankelinje som är vanlig bland ekonomer är att valet mellan offentliga och privata system är en "skäligen odramatisk avvägningsfråga" (Nils Lundgrens formulering).

Paradexemplet i den diskussionen är matvaruförsörjningen som förstås är absolut livsviktig för oss, men som sköts privat. Och effektivt — anses det, och exemplen på att det offentliga inte kan sköta matvarusektorn hämtas från de före detta kommunistiska staterna i Östeuropa, som förvisso har misslyckats i detta avseende.

Men man kan invända att deras misslyckande inte nödvändigtvis behöver bero på systemet, det kan ju handla om vanlig klantighet, korruption och - faktisk fattigdom.

Matvarudistributionssystemet i Sverige fungerar, men det är faktiskt en vanlig uppfattning att det är ineffektivt och dyrt för konsumenterna. Man kan tänka sig att det fungerar därför att vi har ett så strålande överflöd.

Det ter sig inte som en överväldigande uppgift att på papperet konstruera modeller, fina offentliga alternativ för att förse invånarna med nödvändiga födoämnen.

Valet som Lundgren skriver om är odramatiskt på papperet. Alternativen marknad och organisation är båda förträffliga som modeller. "Marknaden är en mekanism, inget annat", skrev Vaclav Havel. Och Coase har lärt oss att ibland är det bra att lita till marknaden, ibland är det bättre att organisera. Båda systemen har sina kostnader.

Detta lidelsefria sätt att bedöma frågan om marknad kontra organisation finns förstås knappast i verkligheten.

Vi har befintliga system, vare det en privat ordning för matförsörjning eller en offentlig för åldringsvård. De har utvecklats under lång tid, växt fram successivt; vi har aldrig haft några revolutioner.

Vi skulle kunna ha haft en sjukvård baserad på privata produktionsenheter och försäkringssystem, men poängen är att vi inte har det, vi valde inte den vägen. Vi har egentligen aldrig haft diskussioner och beslut kring vilka system vi skulle ha.

Ska vi nu göra kommunala systemförändringar får vi en fråga om omställningsproblem och övergångskostnader. De är knappast med i diskussionen idag. Jag tror att de är mycket stora och dyra.

Vi kan heller inte när det gäller mjukverksamhet ha hur långa övergångstider som helst. Vi kan inte vänta ett antal år på att en marknad ska stabilisera sig. Vi kan inte ens vänta så särskilt länge på att de långsiktiga vinsterna blir större än övergångskostnaderna.

Det finns en närmast absolut invändning — inte mot privatisering i sig — men mot att privatisering ses som den enda och stora lösningen på de kommunala problemen, och att reformerandet börjar med privatisering.

Även om det skulle vara så att privata produktionsaltemativ är överlägsna, kan det inte handla om mer eller om något annat än att produktiviteten kan ligga några, högst något tiotal, procent högre än i den kommunala verksamheten. Och vi är då inne på frågan om vilka krav som kommer att ställas.

Är inte en sådan förbättring — hur välkommen och hur osannolik den än må vara —marginell i sammanhanget av de problem som kommunerna står inför?

Uppgiften är alltså att tillgodose invånarnas behov inom bamomsorgen, äldrevården, omsorgen för funktionsstörda, skolan osv med oförändrade, kanske minskade och i bästa fall marginellt ökade resurser. Runt år 2020 börjar den riktiga åldringsvårdsexplosionen.

Under resan måste vi också, om inte lösa, åtminstone lära oss att på ett bättre sätt än idag hantera de ständiga "kriserna" i de mjuka servicesektorerna.

Det är nog stora förändringar som behövs!

När privatiseringarna är gjorda är de verkliga problemen kvar och de kan till och med ha blivit svårare att lösa.

Det är inte i verksamheterna på fältet, på servicenivån som de grundläggande problemen finns. Det kommunala problemet är den politiska och administrativa styrningen av verksamheterna eller riktigare frånvaron av sådan styrning.

Om privatiseringsanhängarna är ute efter att lösa verkliga problem borde de engagera sig för en privatisering, eventuellt också en konkurrensutsättning, av de politiska och administrativa ledningsfunktionerna i kommunen.