6.4.1. De politiska partierna och
privatiseringen (2000)
1. Stockholm
Ett vanligt påstående i privatiseringsdiskussionen är att de ideologiska drivkrafterna inte är avgörande. Carl Cederschiöld svarar i DN den 10 februari-00 på frågan "Ligger det mycket ideologi i den förda politiken?": "Debatten idag handlar mindre om rätt eller fel, mera om teknik - hur, hur fort och när." I svaret ligger uppenbarligen att grundfrågan huruvida privatisering är bra eller dåligt redan är besvarad. Vissa tekniska frågor återstår. Det finns inte längre någon fråga om val mellan offentligt och privat. Och en borgerlig aktivist är förvånad över att socialdemokratin inte insett detta och utan fortfarande ibland motsätter sig privatisering. Erik Langby Nacka i DN den 30 oktober 1999: "Jag trodde att de avdramatiserat detta. Mona Sahlin, som bor här i Nacka och säkert påverkats av egna erfarenheter, har ju tydligt sagt att det inte är något läskigt med privata företag." När DN avlyssnar stämningsläget i Stockholms stadshus är det inte avideologisering man uppfattar (ledare 16 november-99): "Säga vad man vill om den borgerliga majoriteten i Stockholm, men den för en konsekvent politik. Och det med en övertygelse som närmar sig den med vilken Margaret Thatcher gick in för att omdana Storbritannien för tjugo år sedan. Har vi sagt konkurrensutsättning, så har vi, några undantag gives icke." Det är så uppenbart, så självklart, att de borgerliga i Stockholm först och främst säger "Privatisera" och att det är en andrahands- eller ingen fråga alls vilka former det ska ske i och vad som konkret ska uppnås.
2. Socialdemokratin i Stockholm Inom socialdemokratin i Stockholm har uppenbart något skett i avideologiseringriktningen. ( Alla citaten nedan från DN 10 febr-00)Inger Båvner, som var socialdemokratiskt socialborgarråd 1986 då privatiseringsdiskussionen i Stockholm började med Pysslingprojektet inom barnomsorgen säger: "Då handlade det om en oerhört viktig princip som skilde blocken åt. Det politiska klimatet var hårdare och tydligare, det var få som hade en pragmatisk syn på privata dagis. …Jag måste vara ärlig och säga att borgerligheten fick lite rätt." Nuvarande oppositionsborgarrådet Annika Billström säger att socialdemokratin i Stockholm inte ändrat uppfattning: "Vi skiljer oss mycket från de borgerliga, de ser konkurrensutsättning som ett mål i sig, vi ser det som ett av flera medel." I enlighet härmed har socialdemokraterna valt ett nytt förhållningssätt i opposition. Om den borgerliga majoriteten lägger ett förslag som (s) tycker är ok säger de inte nej bara för sakens skull. Om de ogillar ett förslag formulerar de ett alternativ. Annika Billström: "Det är väl präktigt och tråkigt men vi har valt den linjen. Det handlar om långsiktig trovärdighet." En markering görs: "Vi är tydliga i att Stockholm inte ska vara till salu. Vi vill inte att marken, tomträtterna och allmännyttan ska säljas." Det är inte särskilt klara besked, mest en hållning i dagspolitiken, ett sätt att reagera på vad motståndarna gör. Erik Nilsson, s-talesman: "De ute i stadsdelarna tycker att vi har gått för långt åt höger. Vi har svårt att nå ut i partiet med vår resonerande hållning, de tycker att "det var bättre förr" men vi kan inte återgå till den modell vi hade på 1970-talet." Även om formuleringarna är vaga är det uppenbart att något hänt inom socialdemokratin i Stockholm. Frapperande är villrådigheten, osäkerheten, avsaknaden av egen politik.
Stockholm är inte landet och det är av intresse att ta del av en enkät som KommunAktuellt gjort om kommunernas inställning till privat äldreomsorg. I undersökningen frågade man landets 289 kommunstyrelseordföranden och fick svar från 281. (KA 16/9-99. Svarsprocenten är frapperande hög. Kommunalråd brukar inte vara så pigga på att svara på enkäter. Den höga svarsprocenten indikerar ett stort intresse för frågorna och möjligen ärlighet i svaren.)Det visar sig att 79 av 100 moderater är "entusiastiska" över att privatisera äldreomsorg men bara 1 av 100 socialdemokrater. Av socialdemokraterna är andelen "negativa" tre gånger så stor som andelen "positivt inställda". (Och vi dissikerar inte närmare de använda termerna.) Man kan tolka resultatet som att ideologisk grundsyn eller fastlagd partipolitik spelar roll. Vi har säkra majoriteter både till höger och till vänster. Men inom både socialdemokratin och moderaterna finns betydande avvikande minoriteter. Om inställningen till privatisering skulle bestämmas av djupgående ideologiska föreställningar (eller stark partilojalitet) borde vi ha 100% för och 100% mot. Svaret från moderater respektive socialdemokrater skulle vara självklart. (Privatiseringen aktualiserar den debatt som fördes på 60-talet om ideologiernas betydelse. Herbert Tingsten hävdade att de var döda, att de levde kvar i högtidstalen och motiveringarna men att de inte bestämde handlandet. Själv är jag helt övertygad om att Tingsten har och hade rätt, men det går inte att bevisa. Är det söndagsprat eller bestämmer det handlandet? Det är omöjligt att tränga in i huvudena på agerande politiker. Samhällsvetenskapen har sina definitiva gränser.)
Den politiska debatten har utvecklats på så sätt att företrädare för borgerligheten för fram privatisering som lösning (oklart på vilket problem) och socialdemokratin reagerar på dessa framstötar. Socialdemokratin har ingen egen förankrad syn, inga egna lösningar. (Och de har som de borgerliga inte heller formulerat något problem.) Inom socialdemokratin känner man uppenbart olust inför att de kollektiva ordningarna privatiseras, rent av utsätts för konkurrens och vinstkrav. Å andra sidan har vi tidsandan eller vad vi nu ska kalla det. Är man mot privatisering, konkurrens, bolagisering är man betonghäck, traditionalist eller något ännu värre. Ambivalensen blir ibland rent pinsam tydlig. Som när Skolministern Ylva Johansson efter valet 1994 skulle försöka förklara den aktuella partihållningen att den statliga skolpengen skulle avskaffas men samtidigt skulle den vara kvar. Det är ju också ledsamt med reträtter och förbud och svårigheterna ackumuleras när man ska skilja på det som kan vara acceptabel privatisering och det som inte är acceptabelt. Socialdemokratins och regeringens officiella ståndpunkt just nu synes vara att man värnar de allmännyttiga bostadsföretagen, de stora sjukhusen och skolorna från sådan privatisering som ska ge vinster. Man har drivits en bit och där går den nuvarande smärtgränsen. I perspektivet av de verkliga problemen inom vård- skol- och omsorgssektorerna är förstås vare sig de borgerligas privatiseringar eller socialdemokratins invändningar av något större intresse. Hela debatten är irrelevant.
Det görs förstås enkäter för att ta reda på vad folket tycker. I en sådan ställdes frågan "Är det bra eller dåligt om du får möjlighet att välja mellan vård på ett privat sjukhus och vård på ett sjukhus som drivs av landstinget, förutsatt att det inte kostar mer på det privata sjukhuset?" Det är bra, tyckte 81 procent av de tillfrågade. Dåligt, tyckte 17 procent. I en annan undersökning var frågan "Tycker du det vore bra eller inte bra om också privata företag kunde äga och driva sjukhus om kostnaden för patienten vore densamma?" Det är bra, ansåg 56 procent. Inte bra, tyckte 35 procent. I en tredje undersökning var frågan "Tycker du att privatägda företag ska få driva sjukhus med vinst, som kan tas ut ur verksamheten?" Nej, svarade 62 procent. En knapp tredjedel svarade ja. ( Från DN 30/10-99)Vi har en tydlig illustration till det gamla ordstävet att vad man får för svar beror på hur man frågar. Det är möjligen oförskämt mot läsaren men jag ska peka ut de kritiska punkterna. I det första fallet – som har moderaterna som beställare – formuleras en positiv fråga som också mycket riktigt 81% svarar ja på. Men i frågan finns instucket "privata" vilket möjliggör en tolkning att befolkningen är positiv till privatisering. Folket svarar ja på frågan om det är bra att kunna välja. I den tredje enkäten – som beställts av Dagens Medicin – handlar frågan om "vinst, som kan tas ur verksamheten". Och förstås – en majoritet svarar nej. Mittenfrågan – som DN själv står för - är väl den som ter sig som mest neutral. Både valfriheten och vinsten saknas dock. Det vore nog möjligt med avancerade enkätmetoder att ta reda på vad som är primärt för medborgarna. Jag vågar gissningen att det först och näst och i tredje hand handlar om att det ska ges bra vård. Vem som äger, vem som driver kan vara intressant men det är en fråga utan omedelbar betydelse för individen. Privatisering är en fråga för politikerna. Medborgarna betalar skatt och har rätt till god service. Det ska politikerna åstadkomma, det är det uppdrag de fått och den rimliga förväntningen är att de klarar det - på något sätt.
6. Regeringen versus kommunerna Vi har nu fått en debatt mellan den socialdemokratiska regeringen och främst kommunerna i Stockholmsområdet. Dagens Nyheter 3 november 1999: "För socialministern och hans regering är saken klar: sjukhus och skolor ska inte drivas av privata företag—med vinstintressen. … …Socialministern står rustad men anser inte att det är regeringen som sökt strid. Det är de moderatledda kommunerna och landstingen, framför allt i Stockholms län, som gått till attack. - De visar en tydlig ambition att bana väg för nya marknader och öppna nya områden för marknadstänkande. Och då måste regeringen reagera, säger Engqvist.Några paralleller med striden om privata barnstugor på 80-talet ser han inte. I den striden gav socialdemokraterna så småningom med sig."
Att vi har en politisk strid mellan regeringen och socialdemokratin på riksnivå å ena sidan och å den andra borgerliga företrädare på kommunal nivå är inte värdigt. Det är ett symptom på oordningen i den svenska samhällsorganisationen.
|