En meningsfull kommunal privatiseringsdiskussion kräver att man först prövar varje verksamhet, varje delverksamhet, varje funktion, varje delfunktion för sig. Det ska bli bättre i den delen genom privatiseringen. Och man bör söka närmast konstitutionella aspekter, sådana som är bestående.

Men man måste också beakta helhetseffekterna. Det är inte så svårt att plocka ut russinen; ta ut enskilda bitar och med framgång genomföra privatiseringar av dessa. Men det kan ju skada det som är kvar, de verksamhetsdelar som inte privatiseras kan få svårare, kan bli dyrare. Och då har vi förstås att försöka räkna på helhetseffekten.

Däremot behöver vi inte beakta något slags rättvisekrav mellan privat och offentligt. Om en russinprivatisering är bra i ett helhetsperspektiv bör den göras, även om verksamhetsföreträdarna och personalen anser att det är orättvist, att de bara får ta hand om det som blir över.

Att vara städgumma och ta hand om det som blir över är faktiskt kommunens grundläggande och ädla uppgift.

Med noggrann upphandling och rigorös kontroll kan man förstås privatisera vad som helst. Men det ska ju vara mening i det och då bör vi söka verksamheter där konkreta fördelar kan nås och där det finns ingen eller liten risk för skador.

Om privatisering ska vara meningsfullt i det kommunala sammanhanget måste vi ge oss på de stora mjukservicesektorerna, det är faktiskt där pengarna finns.

Grundläggande finns där förhållandet att servicen innehåller en så stor andel av direkta personalinsatser. Ofta är personalens närvaro i stort sett identisk med servicen. Det är hemvårdaren på sängkanten hemma hos pensionären, läraren i klassrummet. Vi har en hög grundkostnad ekonomiskt och en hög miniminivå servicemässigt.

Bland annat detta förhållande gör att inom vården skolan och omsorgen måste kommunen skaffa sig någon kunskap om hur entreprenören tänker bete sig för att åstadkomma det goda resultatet.

När det gäller exempelvis mathållning och fastighetsförvaltning behöver samhället inte bry sig om HUR operatören bär sig åt. Vi kan avsmaka maten och analysera dess näringsvärde. Vi kan besiktiga fastigheterna.

Men inom människoservicen måste kommunen ta ställning till medlen, de är sällan eller aldrig okontroversiella. Det finns överhuvudtaget ingen meningsfull separering av mål och medel - ibland finns knappast mål i vanlig mening. Det handlar mera om att processer ska hållas igång och tillstånd ska vidmakthållas.

Det är relativt enkelt att sänka kostnaderna i en verksamhet genom att exempelvis minska personalinsatsen eller lokalytorna (typiskt för barnomsorg), ha mindre kvalificerad personal och liknande. Om ett anbud är lågt av sådana skäl måste förstås kommunen pröva om effekterna på servicen är uthärdliga.

Det är då också rimligt att resa frågan om inte samma sak kan göras i den kommunalt producerade verksamheten. Det ter sig tämligen schizofrent att driva barnomsorg i privat regi med lägre personaltäthet än i de egna barnstugorna och det borde vara svårt för en kommunalpolitiker att säga att det inte går att fatta beslut om vilken personaltäthet som ska råda i den egna kommunala verksamheten.

Vi kan skilja mellan den rena verksamheten med barnen och servicen till barnfamiljerna å ena sidan och å den andra underhålls- och stödfunktioner som mathållning, städning, inre och yttre fastighetsunderhåll.

Stödfunktionerna kan förstås privatiseras. Ur barnomsorgens inre synvinkel är de ofta redan idag externa, de utförs av andra delar av kommunförvaltningen. En privatisering skulle därför inte vara någon uppskakande förändring för barnomsorgen. En privatisering av fastighetsfunktionerna drabbar fastighetskontoret, inte barnomsorgen.

Ser vi på mathållningen brukar den engagerande frågan vara huruvida maten ska tillagas i kök på varje barnstuga eller levereras färdiglagad. Om den färdiga maten är lagad i privata eller offentliga storkök är skäligen ointressant för barnen, personalen och föräldrarna.

Vi har emellertid den intressanta komplikationen att den ekonomiskt meningsfulla diskussionen gäller huruvida och i vilken grad sidofunktionerna ska anses utgöra en naturlig del av barnstugans egen inre verksamhet.

Det kan te sig rationellt att privatisera exempelvis städningen — man kan få in bra anbud som kan jämföras med fastighetskontorets eget "anbud" eller de befintliga kostnaderna — men den riktigt goda ekonomin kan ligga i att låta personalen söka egna lösningar, eventuellt kan de helt enkelt städa själva.

Alltså, det går bra att privatisera stödfunktionerna med det kan vara fel att överhuvudtaget skilja ut dem. Och vi har ett exempel på att privatisering kan vara oklokt när man ser till helhetseffekterna.

Det går förstås att privatisera barnstugor, det kan inte vara särskilt skadligt. Det är inte särskilt meningsfullt heller.

Men det finns ett möjligt och mycket intressant delningsstreck inom barnomsorgen: barntillsyn kontra förskola.

Inom den pedagogiska delen är samhällsintresset stort, vi anser i allmänhet att förskolan ska vara lika för alla, dvs målen ska vara desamma och barnen ska få åtminstone samma mått, om ej samma slag, av verksamhet — förskolan är skola.

I tillsynsdelen är det annorlunda utan att det för den skull får se ut hur som helst. Vi kan tänka oss en anpassning av servicemängden till de enskilda familjernas varierande behov och vi kan nog också tänka oss olika standardnivåer. Det kan gå att förbilliga. Vi kan arbeta med andra styrningsmetoder än inom förskolan. Vi kan använda, om inte marknadsmekanismer, så åtminstone riktiga prismekanismer.

En meningsfull privatisering kräver alltså att vi först gör om den svenska daghemsmodellen, "Omsorg är pedagogiklinjen", och skiljer på förskola och barntillsyn. Och för det finns det goda inre skäl.

Inom äldreomsorgen är allmänt privatiseringsmöjligheterna och de tänkbara vinsterna inte särskilt stora. Verksamheten är mycket personalintensiv, servicen är till väsentlig del identisk med personalinsatserna.

Det finns vidare ett första ett led av myndighetsutövning, det ska fattas individuella beslut enligt socialtjänstlagen, vilket är mycket svåra saker, som kommunen inte kan avhända sig.

Det som förekommit i privatiseringsväg har också handlat om ledet efter beslutet, dvs själva utgivandet av servicen, fältorganisationen.

Enligt modellen fattar kommunen beslut om servicenivå och servicekvalitet och sedan fungerar det fint i hela kedjan fram till pensionären. Så är det inte. Det ter sig faktiskt mycket äventyrligt att privatisera mitt inne i denna svårhanterade administrativa kedja.

Det finns bl a ett stort behov av flexibilitet i det dagliga servicearbetet och av kontinuerlig omprövning av beslutad service.

Vårdtunga pensionärers förhållanden förändras ofta och starkt och servicen måste kunna anpassas efter detta vilket ställer stora krav på organisationen.

För det andra finns en avsevärd fara i att servicen bara växer utan att den betalande kommunen egentligen har kontroll över vad som sker. Privata producenter kan inte undgå att påverkas av att de tjänar på att servicenivån sätts så högt som möjligt. Det behöver inte handla om bedrägeri, även om situationerna också kommer att vara gynnsamma för sådant.

Det privata vårdbiträdet, den enskilde pensionären, den privata arbetsledaren och företagsledningen har gemensamma intressen, och det är hos dem verklighetskunskapen kommer att finnas. Kommunens utsände utredare och kontrollant kommer att ha en svår situation (om nu sådana figurer öht finns).

Situationen och mekanismerna finns redan i den offentliga organisationen, men är svagare; aktörerna har inte samma slag av egenintresse. Jag har en mycket stark personlig erfarenhet av hur verkligheten "därute", tolkad av personalen på fältet och deras arbetsledare, är mycket svår att motstå.

Vi har alltså ett fall av det generella problemet med att betala per prestation: det är svårt att komma ifrån att producenten ökar sin verksamhet för att få ökade intäkter.

Det finns dock även inom äldreomsorgen en möjlighet att bryta upp den etablerade strukturen och få nya utgångspunkter.

Äldreomsorgen svarar idag för ett mycket brett spektrum av behov och insatser — från vård av döende till enkla hushållsgöromål hos friska pensionärer. Man kan göra en delning, liknande den vi tänkte oss inom barnomsorgen, och få å ena sidan den egentliga vården och å den andra egentlig service.

Servicedelen kan överlåtas åt icke-kommunala "operatörer", och det går också att bygga in lite av marknadsmekanism i själva distributionen. Detta är i sig en god reform, den lever på egna meriter, men den borde vara välkommen för politiker och byråkrater med starka ambitioner att privatisera.

Jag har inga egna praktiska erfarenheter av skolområdet men det ser ut som om vi skulle ha samma situation som med barnstugor. Det skadar inte att privatisera men det är svårt att se meningen i det. Det går att ge enheterna frihet inom ramen för den offentliga organisationen och den kan även inrymma de pedagogiska alternativen.