1. Den längre sikten

Det ser inte ut som om privatiseringsförespråkarna bryr sig om något längre och större perspektiv än att komma igång. I DN 10/2-00 tillfrågas Sten Nordin och Carl Cederschiöld i Stockholm om hur stor del av en kommuns verksamhet som kan drivas i privat regi. Och de svarar:

Det är frestande att ironisera över svaren, det verkar som om båda politikerna närmast ser de egna kommunala verksamheterna som en oformlig massa från vilket man kan rycka delar och privatisera dem.

Men man bör förstås veta vart man vill nå och man bör ha en aning om hur man ska bete sig i olika situationer. De kommunala politikernas ansvar avser helheten av service till invånarna och hela den kommunala ekonomin.

Vi får förstås olika situationer beroende på hur omfattande privatiseringen är. Om bara någon liten del av en verksamhet — några barnstugor här och där, hemservicen i en stadsdel eller något liknande — privatiseras, uppstår strängt taget ingen ny situation. Inget har förändrats, det är en marginalföreteelse. Vi får ingen konkurrenssituation och den icke-privatiserade delen lever vidare som förut.

Om privatiseringen har ett visst omfång riskerar kommunen att förlora sina "bästa krafter". Det är de företagsamma, de duktiga, de ambitiösa som kommer att lockas av de nya möjligheterna.

Om privatiseringen ger konsumenterna valfrihet kan vi få en motsvarande effekt som består i att det är de medvetna och kvalitetskrävande konsumenterna som går över, och väl där ser de förstås till att det också blir bra verksamhet — vilket uppenbarligen underlättas av att eliten bland personalen finns där.

I den andra ändan kan resten av kommunförvaltningen andas ut, befriade från både sina interna och externa kritiker, och fortsätta som förut. Vi får en situation där bevisen för privatisering synes starka, men däri själva verket oddsen för att fortsätta succén inte alls är goda.

Om hela verksamheter läggs ut på entreprenad får vi svårt att värdera effekterna, vi har inget att jämföra med. I resten av kommunförvaltningen blir effekterna ringa; man har förlorat en kusin, men man är själv kvar och det går inte att omedelbart översätta erfarenheterna.

Att ha både offentlig och privat produktion ter sig allmänt sett som idealiskt, det är olyckligt med monopol, vare de privata eller offentliga. Den riktigt intressanta kommunala situationen blir då den, där offentlig verksamhet och privat kan konkurrera på riktigt och båda har en viss storlek. Det är nog den situationen som många har för ögonen, det är så det kommer att bli.

Men om vi inte uppnår detta lyckliga tillstånd, och fram till dess att marknaden stabiliserats, kommer det förstås att hända att en producent börjar komma i underläge, tappa kunder, medan en annan tvärtom drar till sig konsumenterna. Det har till exempel börjat hända inom sjukvården. Hur ska kommunen agera då?

Ska den själv överhuvudtaget göra någonting? Eller ska man låta förvaltningar, förvaltningsdelar och produktionsenheter hitta på vad de kan för att bli konkurrenskraftiga? (Vi antar alltså att förloraren är den kommunala verksamheten.)

Om det finns en ståndaktig minoritet av konsumenter, säg 30 procent, som föredrar kommunens verksamhet, kan kommunen rimligen inte överge dem. Men för att ge dem service krävs en viss storlek på apparaten, och servicen i denna del kommer att bli oproportionerligt dyr.

Man kan tänka sig en lång rad av besvärliga situationer för kommunen — mer eller mindre ordnade eller oordnade monopol-, oligopol- och marknadssituationer — jag har enbart velat exemplifiera.

Och om jag vore journalist är nog en av frågorna jag skulle ställa till privatiseringspolitikerna: Vad är det ni egentligen vill? Hur vill ni att det ska se ut? Och hur hanterar ni den och den situationen?

Det behövs en föreställning om helheten. Privatisering ska ändå vara något annat än att krafsa i marginalerna. Var hamnar man om man drar ut idémässiga linjerna? SNS, den borgerliga tankesmedjan, har ett svar, kundvalsmodellen. Från DN-debatt 8/12-99 (och notera terminologin):

Det är häftiga saker, vi kommer i praktiken inte att ha kvar vare sig kommuner eller landsting. Ytterligare ett par citat:

Modellen ter sig på allra högsta modellplan möjlig. Den är dock inte ny och det borde stämma till eftertanke att den inte realiserats någonstans. Till och med i Kalifornien har den ansetts för radikal eller omöjlig att genomföra (enligt Hans Bergström i DN för någon tid sedan, jag skriver ur minnet).

Jag ska inte ta upp utrymme med att polemisera mot den i sak. Mina invändningar ligger i allt det jag skriver.

Sedan är det så att frågan helt enkelt inte finns på den politiska dagordningen. Det finns inga som helst möjligheter att något nu befintligt och i riksdagen representerat politiskt part inom överblickbar tid skulle ta upp en fråga som innebär att kommunerna ska avskaffas.

På mycket lång sikt kan förstås situationen bli annorlunda, särskilt om vi får en omfattande privatisering i Sverige och de kommunala politikerna fortsätter vandringen ut i den öken som innebär att kommunal politik och kommunal självstyrelse mest handlar om att dela ut pengar till producenter.

• Hem