I kommunerna, särskilt tydligt inom skolsektorn, finns för närvarande en etablerad organisationssyn som betonar de enskilda lenheterna. Det är de enskilda skolorna som ska värderas, som ska konkurrera och som kan privatiseras. Men vad menar man egentligen när man talar om "X-skolan"?

Det kan knappast vara lokalerna - huset med korridorer och klassrum. Ändå är det faktiskt lokalerna som är det bestående på lång sikt. Kanske kan invändigt finnas traditioner, en kultur med bestående värden. Det sitter i väggarna brukar man säga.

Eleverna kommer och går, så ock lärarna. Vi inser väl också att det som är styrelse - en nämnd i den kommunala organisationen eller en aktiebolagsstyrelse - och den ansvariga ledningen, en förvaltningschef eller en verkställande direktör, ehuru viktiga dock inte är avgörande för hur det blir på den enskilda skolan.

Men vi har rektor. Och generellt är det så - i all mänsklig verksamhet men kanske isynnerhet i människoservicen - att arbetsledarna på fältet - föreståndaren, rektorn, platschefen - har en avgörande betydelse för om det blir bra eller inte - i offentlig såväl som i privat verksamhet.

Särskilt när det gäller den vanliga typen av privatisering - små produktionsenheter, avknoppningar - är det uppenbart på arbetsledarna det beror om det ska bli bra eller inte.

Vi kan rent av säga att frågan om offentlig eller privat drift är underordnad jämfört med kompetensen och förmågan hos arbetsledaren, platschefen:" Visa mig ett bra sjukhem och jag ska visa dig en duktig föreståndare".

Och tvärtom: de fall av misskötsel av sjukhem och skolor som vi då och då ser rapporter om i massmedia beror nästan säkert alltid på dålig arbetsledning. (Det är ju även ett ansvar för arbetsledaren att slå larm om resurserna skulle vara otillräckliga. och faktiskt avgå om inte förbättring sker.)

En möjlig tanke är då att det inte är någon lösning att privatisera. En annan att arbetsledarna är så viktiga att man faktiskt skulle kunna låta dem välja om deras enhet ska vara en del av kommunförvaltningen eller ha någon annan juridisk status.

En skillnad mellan offentlig och privat verksamhet antas vara att i privata företag accepterar man inte chefer och arbetsledare som klarar sina uppgifter dåligt. Sådana avlägsnas från sina funktioner på ett mer eller mindre humant sätt. Chefsfrågor betraktas som primära, strategiska. Nya chefer är regelmässigt den första eller rent av enda åtgärden om ett företag behöver ryckas upp. Man löser problemen genom att låta nya människor ta sig an dem.

I kommunerna avlägsnas i princip inte chefer. För att någon helt ska skiljas från sin anställning krävs kriminalitet av viss grovhet, och redan för omplacering erfordras massiv inkompetens och aktiv vanskötsel av ämbetet.

Man kan kanske tycka att den privata sektorn fäster för stor uppmärksamhet vid personfrågor. Uppenbart är att i kommunerna den stora toleransen, de små kraven, rent av oförståelsen för själva ledningsfunktionen, kostar mycket och inte bara pengar:

Betecknande och oroande exempel på detta är exempelvis fritidspedagoger och förskollärare som rektorer för grundskolor, sjuksköterskor som vårdcentralschefer. Att ha högre formell kompetens gör en förstås inte i sig till bättre chef men att som chef ha lägre kompetens förhindrar nog ett fullt utövande av ledarfunktionen.

Men tror man att en chefs uppgift här i världen är att lägga scheman, gå på interna konferenser, betala räkningar, anställa folk osv. finns förstås inga hinder för en "demokratisk" utveckling av de kommunala ledningsfunktionerna.

Om kommunerna systematiskt missköter arbetslednings- och chefsfrågorna i den egna organisationen finns förstås mycket att vinna genom privatisering.

Privata företag som tar över driften av en kommunal verksamhet behåller gärna personalen men skaffar nya arbetsledare. De har förstått problemet, sett möjligheterna.

Ett privat företag kan betala arbetsledarna mer och kanske även i övrigt göra jobben attraktiva. De kan sedan välja och vraka bland hela mängden potentiella och ambitiösa människor inom den aktuella professionella gruppen. Vi får lyckade privatiseringar.

Men var hamnar kommunen vid exempelvis en 30-procentig privatisering inom äldreomsorgen. Kommunen står kvar med de 70% av de anställda inom yrkesgruppen som inte är så duktiga och har kanske fått övertalighetsproblem.

I verkligheten framstår ledningsproblemet inom den kommunala förvaltningen inte som att välja ut superba arbetsledare till de olika arbetsenheterna utan att ta hand om och placera några tio- eller hundratals faktiskt anställda äldreomsorgsadministratörer.

Med bra arbetsledare löser sig det mesta och det spelar inte så stor roll vad vi gör i övrigt. Men problemet är vi inte kan räkna med toppkrafter överallt, vi måste ha system som fungerar även om inte alla är superfigurer.

I det perspektivet kan en 30-procentig privatisering fungera och kanske vara nyttig även för det som inte privatiseras. Men det går inte bra med 100 procent och kommunen har inte löst några problem.

• Hem