1. Marknad eller organisation

Alla slag av privatisering kan med viss eller avsevärd välvilja ses som alternativ till det offentliga. Men strikt betraktat är det egentliga alternativet till offentlig verksamhet den fullständiga marknaden. I funktionstabellen (6.2.1.) ska vi ligga i vänstra kolumnen för alla de fyra funktionerna. Det är där - och kanske bara där - som vi kan hitta ett system som kan vara överlägset när det gäller kostnadseffektivitet, resursallokering, serviceutformning och distribution.

I teorin väljer man då system efter hur höga transaktions- respektive administrationskostnaderna är. Även företag ska i teorin välja organisationsprincipen om det är fördelaktigare. I praktiken handlar det i mycket om moden.

För konsumentrelationen erbjuder statsvetenskapen de två begreppen exit och voice. Voice innebär att konsumenterna uttrycker sitt missnöje med offentlig verksamhet genom att klaga, skriva brev och insändare. Eller bilda ett nytt kommunal parti. Men finns alternativ kan de straffa en dålig producent genom att gå ur konsumentrelationen; välja en annan producent eller helt enkelt sluta konsumera – exit.

Inom de sektorer som vi nu talar om är dels konsumenternas möjligheter att "gå ur" begränsade eller obefintliga och samhället kan inte låta bli att utöva kontroll.

.

På en marknad har vi fria producenter som säljer tjänster till konsumenter som betalar med pengar som de (helst) har tjänat själva. Det offentliga är återhållsamt med regleringar och kontroll (och måste kanske rent av ingripa för att konkurrensen ska fungera).

De avgörande förutsättningarna är att det finns ägare som kräver avkastning på insatt kapital (inte nödvändigtvis stor utdelning och snabb utdelning, men någon gång), att producenterna kan konkurrera både när det gäller serviceutformning och pris och för det tredje att konsumenterna har reella valmöjligheter.

Att införa riktiga marknader är knappast kommunala reformer, kommuner ska inte genomföra förändringar i vårt samhällssystem.

Men staten skulle kunna göra riktiga marknadsreformer och om privatiseringsivrarna och marknadsentusiasterna menade verkligt allvar är det på nationell nivå reformerna skulle ske. Ett möjligt och socialt helt acceptabelt alternativ till den nuvarande ordningen är att istället för offentlig verksamhet använda transfereringar. (Exempelvis "Barnpeng" inom familjepolitiken)

Om folk – även de med små vanliga inkomster – har pengar kan de betala för sin service och om det finns pengar att köpa för vågar vi anta att det uppstår säljare-producenter.

De kommunala pengreformerna är inte marknad. Samhället har redan bestämt konsumtionsvalet. För att vara tydlig: "Barnomsorgspeng" är inte marknad men "Barnpeng" skulle kunna vara det.

Det riktiga marknadsalternativet är faktiskt det som först borde undersökas, det som har goda förutsättningar att lyckas. Men samhället måste alltså acceptera att servicen blir annorlunda, att den kommer att variera i pris, att den kommer att fördelas efter andra kriterier än idag. Vi kan i förväg inte veta precis hur det blir, vi får ta risker för samhället och konsumenterna.

Den allmänna ståndpunkten bland ekonomer är att marknadssystemet är överlägset, men de talar också om marknadsmisslyckanden. Om marknaden inte kan fås att fungera även när de grundläggande förutsättningarna finns där, desto osannolikare är det att vi ska få en meningsfull marknadssituation ju mer vi naggar på förutsättningarna.

När det gäller de stora kommunala serviceområdena — sjukvård, barnomsorg, äldreservice, skola — är det inte ens något som ligger i närheten av marknadssystem som diskuteras.

De kommunala privatiseringarna inom mjukservicesektorerna handlar enbart om att något privat inslag förs in i de offentliga systemen.

Tar vi bort vinstkravet eller konkurrensen, blandar sig det offentliga i när det gäller finansieringen eller rent av kvarstår som ägare och dessutom ger noggranna föreskrifter om hur verksamheten ska bedrivas är det svårt att ens på modellnivå se några självklara fördelar. Vad vi i verkligheten kommer att få vet vi inget om. Det finns på förhand ingen anledning att utesluta att det kan bli sämre.

De kommunala privatiseringarna ger inga marknader - vare sig med möjliga positiva effekter eller de sociala avigsidorna. De nya ordningarna faller utanför den klassiska ekonomins lagar och de måste bedömas på andra grunder.

Ett mycket viktigt perspektiv på privatiseringsförslagen är att de faktiskt – trots vad som sägs i argumentationen - inte utgår från konsumenten och konsumentens behov, det är primärt fråga om alternativa producenter.

Men det är förstås i ledet till den slutlige konsumenten som marknadslösningar, framför allt prismekanismer, skulle tänkas kunna vara meningsfulla. Det blir så att säga inte allvar när vi ska leka marknad på andra nivåer.

Och inget talar för att de alternativa producenterna ger ut alternativ som är värdefulla för konsumenten. (Se 6.1.4..)

Privatisering borde vara en fråga om systemval, och det goda alternativet är den riktiga marknaden där de egentliga konsumenterna bestämmer. Men man kan också anlägga vad vi skulle kunna kalla ett mikroperspektiv: man kan diskutera om det finns inre — konstitutionella eller sannolika — skillnader mellan privata företag och de kommunala organisationerna.

Uppenbart kan det vara en värld av skillnad mellan företag, som under konkurrens ska prestera överskott och företag och organisationer med andra situationer. Vinstkravet är en mäktig dynamisk och tvingande faktor som den offentliga organisationen inte har någon motsvarighet till.

Skillnaden kanske bäst syns när ett företag börjar gå dåligt. Nödvändigheten att åter bli vinstgivande eller åtminstone icke förlustalstrande gör det möjligt att vidta åtgärder som tidigare skulle tett sig helt omöjliga. Det är när konkursen står för dörren som de nya idéerna och lösningarna kommer fram - och accepteras.

Vinstmotivet kan vara dubiöst när det gäller privata företag som ska sköta offentlig service. Men avsaknaden av denna drivkraft är en stark realitet inom det offentliga.

Situationen att företaget måste handla, göra konkreta saker för att få ekonomin i ordning, uppstår inte i de offentliga verksamheterna, det finns alltid någon reservutgång. Den stora baksvängdörren är förstås mer resurser - stat och kommun kan höja skatterna och staten kan ge kommunerna mer pengar.

Frånvaron av vinstmotiv och vad man kan ha istället av drivkrafter är intressantast när det gäller de offentliga aktörerna i deras helhet, inte i de små delarna.

Vi har haft ett absolut kommunalt skattestopp men nu bara ett balanskrav. Staten utövar ingen absolut ekonomiskt tryck på kommunerna. Det är det som skulle kunna fungera i stället för det vinstkrav som inte finns. Den nuvarande modellen med statlig målstyrning av kommunerna förutsätter faktiskt att ett sådant tryck ska finnas.

För närvarande lever vi under pressen av ramsan "vård, skola och omsorg", och det har blivit rent fult att föra fram tanken om att servicen ändå kostar pengar, utgör belastningar på folkhushållet, att det behövs restriktioner, tvingande ekonomiska drivkrafter.

Med den situationen i det stora sammanhanget är det förstås inte till stor hjälp (för det stora problemet) att småprivatisera.

Det sägs ibland att en av skillnaderna mellan offentliga och privata organisationer är att företag kan fatta snabba beslut medan det offentliga tar lång tid på sid och plågas av debatter och intressestrider.

Mot det har anförts att viktiga beslut tar lång tid även i privata företag men processen sker i tysthet. Man kan också tillägga att en kommun kan, om det är nödvändigt, fatta beslut på mycket kort tid. För övrigt är det sällan bråttom med viktiga beslut. Inte i privata företag och allra minst i de verksamheter som kommunen hanterar.

Jag ser mig själv som stående till vänster politiskt men jag finner mig vara tämligen ense med ultraraliberalerna (libertanianerna) när det gäller avvisandet av de kommunala blandkonstruktionerna i privatiseringssvängen.

Och jag har mycket svårt för den magi, den marknadens ande eller demon som svävar över diskussionen - både för anhängarna när det gäller de nya modellernas förträfflighet och motståndarna när det gäller systemens farlighet.

Diskussionen var något bättre i mitten av 90-talet och jag ska återge ytterligare några rader från artikeln ovan - en replik till Göran Greider som hade skrivit om den "välfärdsmarknad som utgör ett hån mot allt vad jämlikhet heter".

Jag har stora sympatier för det som är riktiga marknader eller som innehåller tillräckligt mycket mekanism för att det ska ge verkningar. Jag tror därför också att om man ska privatisera ska det vara till företag som måste alstra vinst. "Non Profit-företag" låter trevligt men det är svårt att se varför sådana skulle vara bättre än offentliga organisationer.

Kommunal privatisering idag är halvmesyrer eller rent nonsens och risken är betydande att vi får det sämsta ur två världar – exempelvis byråkrati och personlig och korporativ girighet. Det ser nog ut som om det är det som sker.