Kommunen beskrivs ibland som en diversebod. Kommunen sysslar med en mångfald verksamheter och en del är inte lika viktiga som andra.

Ett övergripande skäl för privatisering (eller att kommunen överhuvudtaget avhänder sig verksamheter eller aktiviteter) skulle kunna vara behovet att minska bredden på de kommunala åtagandena och därmed möjliggöra en koncentration på de primära serviceuppgifterna.

Diskussionen har varit vanligast när det gäller landstingen som enligt denna tankelinje bör koncentrera sig på sjukvården - och lämna exempelvis kultur och turism åt andra.

Även i det privata näringslivet finns en diskussion om problemen i det diversifierade företaget. Man pekar då särskilt på svårigheterna att åstadkomma en bra ledning i en konglomeratstruktur.

Och frågan är om inte det också kan gälla kommunerna - en kommun är ju verkligen ett rörelsekonglomerat. Det är förstås de stora mjuka sektorerna som är intressanta även i det här perspektivet.

Traditionellt har kommunstyrelsen överlåtit dessa till facknämnderna och nöjt sig med att försöka vara snål, utöva finansiell kontroll och kanske gripa in i enstaka större frågor.

Men är nu inte skolan vården och omsorgen så stora och viktiga – avgörande för kommunens ekonomi, medborgarnas välfärd och politikens framgång - att det krävs en stark central kommunal styrning.

(Att problemet kan formuleras på det sättet visas kanske av att man i några "kriskommuner" faktiskt gått så långt att man tagit bort facknämnderna och kommunstyrelsen alltså styrt direkt.)

Och om kommunstyrelsen ska kunna axla en ny roll i styrningen av mjukverksamheterna måste annat tas bort, kan man tänka.

Men det är Inte så lätt att se vad som kan tas bort. Särskilt om borttagandet ska ske genom privatisering. Det måste också handla om större bitar.

Nu är det nog inte så att verksamhetsanhopningen på kommunstyrelsen verkligen är ett hinder för central styrning. Behovet är snarast att kommunstyrelsen har en kommunal politik för det sammantagna mjukserviceområdet. Äldreomsorg, barnomsorg, skolan osv har många problem gemensamma och det är meningsfullt att formulera och lösa dem som gemensamma kommunala problem. Det är strängt taget det som ska vara innebörden i den kommunala styrningen av de olika serviceområdena.

Hela den förändringsvåg vi sett under 90-talet - målstyrningskomplexet, köp- och säljsystemen, privatiseringen – kan ses som – och det är mer än en ful misstanke - ett försök att göra livet lättare för de kommunala politikerna.

Det är rent av en uttalad politisk och statsvetenskaplig idé. Politikerna ska koncentrera sig på medborgarnas behov och servicens utformning medan driftansvaret läggs på andra. Och detta andra kan då vara privata företag.

Det är en mycket allmän och vag idé och det mesta i verkligheten talar mot sådana system, exempelvis omöjligheten i att på dessa områden skilja mellan mål och medel.

Vi kan uttrycka oss enklare och råare: Politikerna helt enkelt vill ha något eller någon som gör jobbet åt dem, som sköter den besvärliga verkligheten. Privatisering framstår som en väg för dem att komma undan det omedelbara ansvaret för den bökiga verkligheten, de slipper åtminstone en del av de konkreta obehagligheterna.

Det motivet är förstås inte öppet redovisat. Det behöver inte heller vara så särskilt medvetet. Vi kan kalla det en psykologisk spekulation – men jag har avsevärd erfarenhet av hur kommunalpolitiker (och för övrigt även högre tjänstemän) kan tänka.

Det kan vara värre än så. Det finns tecken på att en uttunning av kommunens och kommunalpolitikens roll håller på att slå igenom.

Att bedriva kommunalpolitik, att styra en kommun, tolkas allt mer som en uppgift att dela ut resurser - till stadsdelsorgan, till privatiserade produktionsenheter, till kommunala resultatenheter. (Kommunala anslag kallas nu gärna för kommunbidrag - som om de mottagande enheterna skulle ha en självständig rättsställning, som om de skulle ha en egen ekonomi skild från kommunens, som om de skulle ha egna intäktskällor. Vilka kommunen alltså kompletterar med sina "bidrag".)

Själva kommunen, det rättsliga och handlande subjektet degraderas till förmedlare av pengar och kommunorganisationen blir ett lösligt sammanhang, inom vilket man kan leka marknad, köpa och sälja, profilera sig, konkurrera.

Därmed försvagas själva kommunbegreppet, enheten och helheten kommunen löses upp. Vi har inte längre ett kraftfullt handlande kommunalt subjekt och den kommunala förvaltningen förlorar sin karaktär av organisation. Till slut når vi kanske stadiet att det inte behövs några kommuner, de kommer att framstå som en onödig omväg i penningutdelandet till produktionsnivån. I privatiseringssammanhanget finns faktiskt sådana tankar.

• Hem