Frågan om rigiditet kontra flexibilitet ska förstås ses i relation till kraven från verkligheten, det vill säga den riktiga verkligheten, den därute — byråkraternas och andras behov av enkelhet och ordning får komma i andra hand. Minst.

En organisations, en arbetsenhets omvärld är nästan aldrig stabil. Organisationsteoretiker brukar tala om hur viktigt det är, att en organisation lär sig att leva med och hantera den omgivande turbulensen.

När det gäller de kommunala mjukverksamheterna är det förstås inte fråga om den ekonomiska turbulensen kring ett exportföretag i hård internationell konkurrens. Men kännetecknande för serviceverkligheten därute är att den inte är likformig och inte stabil. Förhållandena på fältet inom barnomsorg och äldrevård karakteriseras av skillnader, rörlighet, förändring, rent av oro. Det handlar ytterst om människor av kött och blod som är opålitliga och beter sig.

Positiva och negativa faktorer tar förstås till del ut varandra. Det sker också en utjämning över tiden; det kan till och med vara en tjusning i arbetet att en tid få anstränga sig och sedan få en period med lugnare förhållanden. Men vi kan inte klara allt på det sättet.

Det finns skillnader mellan olika serviceenheter när det gäller deras reella resurser jämfört med de reella behov de möter. Och skillnaderna är stora. I vilken kommun som helst och vilken mjukserviceverksamhet som helst har vi ett givet år en fördelning kring medel- eller normalsituationen av i vart fall några tiotals procent — uppåt och nedåt. Och det gäller både behovssidan och resurserna - och förstås föreningen av de båda.

På kort sikt har vi ett flexibilitetsbehov därför att saker händer som inte kan hanteras av enheten, därför att den internt är rigid eller händelsen helt enkelt för stor. Enhetens reella arbetssituation kan drastiskt förändras från en dag till en annan. Det gäller särskilt äldreomsorgen, men även ett enstaka barn kan åstadkomma mycket.

Mjukverksamheterna är också utsatta för säsongsrytmer. Skolan, men även i avsevärd mån barnomsorgen, har sina höst- och vårterminer och en särskild situation över sommaren. Men även åldringsvärdens vintrar och somrar märks i verksamheterna.

En pensionärs behov av hemservice kan variera starkt över tiden. Han kan vara "sämre" vissa dagar, eller bara känna sig dålig. Hans konvalescens efter en sjukhusvistelse kan bli lång eller kort. Han kan å andra sidan få vänta länge på en nödvändig sjukvårdsinsats. Hans anhörigas intresse och möjligheter att göra insatser kan variera. När det är vinter och halt på gatorna kan han inte själv gå och handla. Och så vidare.

För vårdbiträdesgruppen som har hand om en grupp pensionärer kan de sammantagna verkningarna av olika förändringar slå hårt. Det räcker faktiskt med att en "tung" pensionär tillkommer eller försvinner för att gruppens arbetssituation ska förändras drastiskt.

På barnstugan har man fler eller färre barn beroende på inskrivningsnivåer, inskrivningsglapp, frånvarofrekvens, familjemas varierande och föränderliga behov, de starkt spridda dagliga vistelsetidema. Barnen är individer och har olika behov. Ibland kommer ett barn som kräver väldigt mycket arbete.

Resurssituationen förändras ständigt på en arbetsenhet. Folk är borta från arbetet: i en arbetsgrupp på tio personer är nästan aldrig alla i tjänst samtidigt, ofta är de åtta sju eller sex. Ibland sätts vikarier in, ibland inte. Ibland är vikarierna kunniga och erfarna, ibland är de mest till besvär. Även ordinarie personal slutar och nya kommer — med andra egenskaper, erfarenheter och förmågor. Att tänka att 1=1 gör verkligheten lätthanterlig, men den enkla aritmetiken är inte tillämplig på människor. En enstaka individ kan faktiskt helt förändra situationen i en arbetsgrupp — till det bättre eller till det sämre. En grupp kan råka riktigt illa ut och få flera sammanfallande personalproblem, medan en annan har en mycket lycklig situation där ingen är sjuk, alla är glada och jobbar entusiastiskt.

Det finns en mängd möjliga skillnader och händelser utöver sådant som sammanhänger med de enskilda konsumenterna och personalen. Vi har olika sociala strukturer i olika delar av en kommun och alla bostadsområden genomgår över tiden förändringar i ålderssammansättningen. För vårdbiträdesgruppen kan långa resvägar spela stor roll. Det kan finnas skillnader i lokal- och utrustningsstandard, i administrationens förmåga att vara "rättvis" och jag vet inte vad. Arbetsledarnas kompetens varierar och detta är fundamentalt, men inte särskilt lätt att beakta.

2. Appendix om den rigida barnomsorgen (1994)

För ett antal år sedan hade vi en övertids- och nyanställningsblockad i kommunerna. Dessa försiktiga och marginella stridsåtgärder fick nästan omedelbart dramatiska verkningar. Redan under de första dagarna kunde barnen bli utan mat, därför att det inte fanns någon kokerska, och efter någon vecka fick de rent av lov att gå hem. Och detta för att enskilda anställda blev sjuka och det kom inga ersättare.

Det fanns inga som helst mekanismer för att flytta personal, täcka de punktvisa hålen, klara nyckelfunktioner. Men den kommunala barnomsorgen är så resursrik att den borde klara mycket långa tider utan vare sig vikarier eller övertidsarbete.

Organisationen är rigid, närmast totalt stel uppifrån och ned, internt och sidledes. Och det är förstås förutsättningen för att fackliga stridsåtgärder ska fungera så effektivt. Utan att veta något om organisationen kan man faktiskt av stridsåtgärdernas effekt dra en säker slutsats om tillståndet i dimensionen rigiditet - flexibilitet.

Rigiditeten kan också studeras på andra, lättillgängliga sätt. Man kan exempelvis ögna igenom platsannonserna i en dagstidning och finna att man söker personal till tjänster som specificeras, inte bara till viss barnstuga utan till en viss avdelning eller barngrupp. Det är också bestämt i förväg om det ska vara en förskollärare, barnsköterska eller fritidspedagog.

Man söker "fasta vikarier", vilket innebär att vederbörande får en fast tjänst på en viss barnstuga men måste vara beredd att arbeta i flera barngrupper. Det betyder förstås att de andra är "fast fasta", eller hur vi nu bör benämna dem. Det kan till och med inträffa att man söker personal till visst namngivet barn — jag har faktiskt sett annonser med bild på barnet. Och vi förstår omedelbart hur fastlåst barnstugans arbetsorganisation måste vara.

Bland det första jag stötte på som socialchef var det förhållandet att på en barnstuga med fyra avdelningar som öppnades 6.30 på morgonen, började faktiskt också fyra anställda denna tid — för att ta emot ett barn 6.30, ytterligare ett på en annan avdelning 7.00, och kanske två barn 7.30 på den tredje, medan på den fjärde det första barnet kom först 8.00. Detta var förstås slöseri med arbetskraft, och vi fick så småningom, men inte utan besvär, igenom en ordning som innebar att normalt två anställda öppnade stugan och tog emot barnen under den tidiga morgontiden.

Barnomsorgens organisation karakteriseras av uppdelningen på små enheter, fasta avdelningar och väl avgränsade tjänster:

En barnstuga är indelad i avdelningar. Avdelningen är förstås rumsligt lokaliserad och har ett eget namn. Den disponerar sin del av inventarier och annan utrustning, har kanske rent av en egen budget. Den har en fast personalstyrka som bara arbetar på avdelningen och som har ett schema som utgår från avdelningens behov. Avdelningspersonalen bildar en gemenskap och man går inte gärna över gränserna för att exempelvis jämna ut arbetsbelastningen på stugan. Barnen är inskrivna på avdelningen, kanske rent av genom beslut på förvaltningen.

På, under, över eller tvärs igenom detta går en annan indelning, nämligen de olika personalkategoriema. Vi har förskollärare — ibland görs skillnad mellan förskollärare som har särskild förskola med sexåringar och deras kolleger på daghemsavdelningarna -, fritidspedagoger, barnskötare, kokerskor och städerskor. Vi kan också ha personal på en enhet som är knuten till ett särskilt barn. Och möjligen något ytterligare. Det kan finnas regler om att en daghemsavdelning ska ha två förskollärare och en barnsköterska, eller att skolbarn ska omhändertas enbart av fritidspedagoger.

Jag hyser stor skepsis inför hela den yrkesspecialisering som finns när det gäller att ta hand om små barn. Gäller det 6—7-åringar erfordras enligt professionen tre skilda yrkesgrupper — förskollärare, lågstadielärare och fritidspedagoger, var och en uppenbarligen specialist på någon del av barnet och/eller med ansvar för någon del av dagen — om de nu inte går samman och bildar ett "arbetslag". "Vanligt folk" - som ju oftast har stora praktiska erfarenheter - torde ha mycket svårt att förstå att det ska vara så märkvärdigt att ta hand om barn.

Detta är förstås mycket vulgärt, vi måste ta professionerna på allvar. Ett sätt att göra det, men att också minska rigiditeten något, är att säga att det viktiga är att dessa specialiteter finns representerade i arbetssammanhanget, i miljön kring barnen, att de kan utöva inflytande över verksamheten. Däremot ska de inte behöva monopolisera själva kontakten med barnen. Jag har vissa erfarenheter av barnstugor som släppt dessa yrkesgränser i det konkreta arbetet, och det har gått mycket bra. Barn är inte särskilt känsliga, åtminstone inte för professionella skiljelinjer.