Det ligger ironi i, och är ett allvarligt symptom på vad som hänt med och i de svenska kommunerna, att 1800-talets liberala argumentering för den kommunala tanken nu används mot kommunerna och kommunalt driven verksamhet.

Enligt denna tankelinje måste vi nu överge offentlig = kommunal produktion av service och låta människorna ta mer av eget ansvar, låta dem påverka servicen själva, ge valmöjligheter. Kommunens karaktär av lokal sammanslutning har försvagats, kommunerna är bara en del av överhetens offentliga sektor.

Det är förvånande, eller möjligen inte förvånande, att kommunerna, den kommunala särarten, det kommunala alternativet har så få försvarare idag. Inte ens kommunförbundet synes egentligen försvara den kommunala tanken, upptagna som de är med att slåss med staten om nationens pengar, utkämpa revirstrider med landstingen (dock under den senaste tiden nedtonade till förmån för samarbete mot den gemensamma fienden staten) och att motarbeta varje slag av nationell styrning.

Men den svenska modellen eller den svenska medelvägen är inte bara arbetsfred och en mix av statlig aktivitet och privata företag. Den är också de svenska kommunerna. Deras dubbla roll som förvaltningsorgan och som lokala demokratier måste ges en ny konstruktiv tolkning utifrån den verklighet vi ska hantera. Kommunen måste återta sin roll som handlande enhet och helhet.

Kommunen är en organisation - den är inte en association av mer eller mindre självständiga politiska och administrativa enheter, nämnder och förvaltningar.

Kommunen är heller inte något löst samhälleligt tillstånd i vilket man beter sig som i det riktiga samhället där olika subjekt uppträder och agerar, exempelvis köper och säljer - kommunen är inte en marknadsplats.

Kommunen är det enda civilrättsliga och det grundläggande offentligrättsliga subjektet i de kommunala sammanhangen. Den kommunala organisationen en demokratiskt legitimerad lokal politisk och ekonomisk helhet.

Detta fundamentala förhållande behöver inte diskuteras, men förtjänar uppenbarligen att påpekas. De serviceproducerande enheterna på fältet har sin frihet inom den kommunala organisationen, de är delar av den.

Alla organisationer torde i grunden ha samma problem, men det intressanta, själva frågan, är hur dessa problem ska lösas utifrån de specifika kraven i varje särskild organisation. Frågorna är allmänna men svaren måste vara specifika.

Kommunerna tar idag över lösningar från den privata sektorn, efter att tidigare ha varit smittade av den statliga förvaltningstraditionen (och några frågor tycks överhuvudtaget inte ställas). Men vi behöver förstås kommunala lösningar.

Grundläggande är förstås att kommunen som alla organisationer ska fullfölja det syfte för vilket den tillkommit - helt och fullt och inte något annat.

I varje organisation krävs att maktutövandet är legitimerat. Kommunen är uppenbarligen och oföränderligen en politiskt legitimerad organisation. Den kan sluta avtal med privata företag och inom dessa företag kommer legitimationsgrunden att vara pengarna, ägandet. Men något annat finns inte, inga mellanlägen.

En nation, en kommun eller vilken politisk (icke-ekonomisk, icke-religiös etc) organisation som helst har olika organ, vidlyftiga processer, magnifika inre institutioner, men det är bara några som har verklig betydelse.

Om vi generaliserar dem finns det alltid en representation som anvisar medel, beskattar invånarna eller medlemmarna, stiftar lagar eller motsvarande, det finns en regering eller styrelse som utövar kontinuerlig politisk ledning och det finns administrativa organ.

Det är tre led eller tre funktioner som alltid finns — på något sätt och i någon skepnad. Att hitta på andra sätt att organisera är meningslöst, det är bara att krångla till det, denna reella organisation kommer man inte ifrån. Men man kan förstås förstöra dess goda funktion.

Kommunen är till för att sköta sådant som invånarna för sig själva inte klarar, kommunens uppgift är att ge ut service. Den kommunala politiken måste fokuseras - på riktigt och på allvar och hårt och konkret - på att styra servicen. I det ligger också ekonomin - vi har alltid begränsade resurser.

Om man formulerar serviceuppgiften konkret kommer intresset att förskjutas från inre politiska och administrativa problem till invånarnas konkreta behov och hur de kan tillgodoses. Vi får en intressantare diskussion än exempelvis den om 50-öringen i ökad kommunal debitering, som ändå inte löser några problem.

Tjänstemännen får lägga bort böckerna med de fräscha organisationsmodellerna och styrningssystemen för att i stället söka konkreta lösningar på hur servicen ska utformas och distribueras, hur den kommunala serviceorganisationen ska utformas och hur det löpande arbetet ska bedrivas.

Det är så lyckligt inrättat att om kommunen ägnar sig åt det som har betydelse för servicen och ekonomin löser sig många interna administrativ lätt - om de ens framstår som problem längre.

Inte mindre lyckligt är att politikerna ägnar sig åt de viktiga servicefrågorna går det också att engagera medborgarna - de blir intresserade när politikerna har något viktigt att berätta. Det kommer inte att behövas några djärva nya konstruktioner för att "öka, förbättra, bredda, fördjupa … " demokratin.

Den bild jag försöker teckna av tillståndet är att vi har ostyrda kommuner eller åtminstone ostyrda mjukverksamheter, och när vi nu skulle behöva förändra dem, får vi stället en orgie i papperskonstruktioner: nya system som blir substitut för verklig styrning, som ytterligare försvårar politikernas kontakter med verkligheten - som kanske en tid får dem att leva i föreställningen att de styr, medan de i själva verket leker inne i en modell.

Krafter och resurser ägnas åt systemopererandet medan verkligheten stadigt försämras, ekonomiskt och servicemässigt. Styrning har blivit en fråga om system, metoder, modeller, teknik. Men styrning är förstås egentligen politik och verklighet.

Kommunerna diskuteras idag som vore de vilka organisationer som helst. Men en kommun är inte ett bolag, inte en koncern, inte ett löst samhälleligt sammanhang. En kommun är en kommun är en kommun som Gertrude Stein med instämmande av kommunallagsfäderna skulle ha uttryckt saken.

Den traditionella kommunen är demokratisk, antibyråkratisk, gärna lite småsnål. Den arbetar med sunt förnuft och vardagskunskap. Den angriper verkliga problem med konkreta medel. Den kan rent av te sig konservativ.

Det är denna hållning, detta grepp på verkligheten som vi måste restaurera, eftersom det kraftigt försvagats under den massiva expansionens tid och genom de nu pågående reformerna riskerar att helt utrotas.

Vi ska söka kommunala lösningar, dvs de är inte statliga och de bygger inte på marknaden. Vi ska också arbeta utifrån de specifika förhållandena, förutsättningarna och behoven i den egna kommunen och utifrån lokala värderingar och prioriteringar.

Därutöver, och om vi nu nödvändigtvis behöver idéer utifrån, finns det en mycket gammal slug affärsidé om att man ska minimera mellanhänderna, och det är nog en idé från det kommersiella livet som kommunerna mycket väl kan importera.

>>>>>>>> Hem