3. Kommunen - organisation, system, människor
35. De som leder och bestämmer

Det finns en avsevärd och naturlig politisk tveksamhet inför långsiktigt tänkande, inför beslut och bindningar på lång sikt. Man vill ha rörelsefrihet. Det är också mycket svårt att låta bli de manifesta problemen år 1 och 2 för att syssla med de underliggande verkliga problemen, som vi inte kan lösa förrän år 3 och 4. Vi har nästa budget, för att inte tala om den innevarande och vi har en statsmakt som när det gäller kommunerna inte har så stora hämningar när det gäller förändringar på mycket kort sikt.

Men valet står i allmänhet mellan att göra långsiktiga meningsfulla förändringar och att inte göra några alls. Rörelsefriheten man tror att man får genom att inte ta långsiktiga beslut är en chimär. Varje år blir man låst av den faktiskt existerande verkligheten och den är en mäktig Gud.

Och så hamnar politikerna i beslutsituationer, där de inte tycker om något av alternativen. De är tvungna att fatta ett beslut, men det finns ingen "bra" lösning, alla vägarna ser ut att vara ofarbara och farliga . Det kan förstås handla om det vanliga prioriteringsdilemmat, men det kan också bero på att politikerna är ute för sent. De goda lösningarnas tid är förbi.

Det är generellt så att i en problemutveckling är i början handlingsutrymmet stort, men probleminsikten och förändringsbenägenheten liten. (Jag har lånat termerna någonstans men kan inte minnas var eller av vem.) Tiden går, problemen förvärras och blir tydligare. Då stiger probleminsikten och förändringsbenägenheten, men då har också handlingsutrymmet minskat. Till slut återstår bara rent tvångsmässiga försvarsåtgärder. Och det är det vi ser i varje budgetbehandling i varje kommun.

För att uttrycka det enkelt och rått: Kommunala politiker vill inte bli förelagda svåra frågor. De vill ha glada budskap, inte ledsamheter, utmaningar, vägvalsfrågor, de tycker helt enkelt inte om problem.

En vetenskapsman tycker om problem, det är något fint och lockande, något att ge sig i kast med. En politiker har rakt motsatt inställning, problem ska undvikas. Och de försvarar sig — ofta med finess, uppfinningsrikedom och envishet — mot att realbehandla viktiga men svåra och farliga problem. Det är mänskligt, men det befordrar inte det kommunala framåtskridandet.

Kommunala beslutande organ vill helst ha ofarliga ärenden med färdiga förslag till beslut. Och det kan förstås tjänstemän utnyttja, det är faktiskt möjligt att någon gång lura en nämnd att fatta beslut som ledamöterna inte till fullo förstår innebörden av. Sådant beteende måste förstås fördömas å det allra kraftigaste.

Men på något sätt måste tjänstemän försöka bemästra politikernas beslutsvånda. Man kan ta upp principfrågor utan papper för att få en friare diskussion. Man kan skriva promemorior med idéer och alternativa förslag i hopp om att få reaktioner och riktningsangivelser. Sådana kan komma, men det brukar blir svårare när de efterföljande riktiga besluten ska fattas.

En brutalare metod är att formulera alternativa, ultimativa, handlingsvägar: "Endera gör vi så och då händer det och det kostar så, eller också gör vi si och då händer det och det kostar si." Den typen av frågor avskyr kommunala politiker alldeles särskilt.

En tjänsteman, som försöker formulera service- och verksamhetsproblem så att de blir åtkomliga för politiska beslut, tröttnar förstås när reaktionerna blir negativa eller helt uteblir. Han anpassar sig och övergår till andra perspektiv och sysselsättningar. Han ser förstås att problemen finns kvar olösta, och hans syn på politikerna och den kommunala demokratin undergår en förändring.

Det är kanske inte så många som ens försöker, symbiosen är ett behagligt tillstånd, och det är inte tjänstemännen som ytterst bestämmer hur rollerna ska spelas. Men vi får ett tillstånd som inte är bra för kommunen. Politikerna sviker genom att inte vilja styra, tjänstemännen genom att inte formulera de politiska frågorna.

Politikerna har förstås ansvaret. Men det behövs också en stark, ansvarskännande och orädd kader av tjänstemän som kritiskt kan betrakta verkligheten och hjälpa till att formulera frågorna. Och som ser till att politikerna inte smiter undan, de ska konfronteras med problemen i verkligheten.

Den allmänna mänskliga snällheten förstärkt med den specifikt svenska modellsnällheten får i kommunerna ytterligare en överlagring av snällhet, som betingas av det lokala samhället, där grannen i bostadsområdet är ens politiska motståndare, medan gruppkamraten är ordförande i företagarföreningen eller sekreterare i fackklubben.

När det gäller valet mellan samförstånd och konflikt finns en stark och grundläggande benägenhet att välja bort konflikten. Det är inte ens ovanligt med människor i det kommunala sammanhanget som rent programmatiskt och av hela sitt hjärta förnekar att det överhuvudtaget finns konflikter. Men konflikter är naturliga och ibland måste de lösas på annat sätt än genom kompromisser och undanglidanden.

Kommunen - den demokratiska organisationen - är till för att konflikter ska kunna artikuleras, för att intressen ska konfronteras. Ska vi få lösningar som inte har karaktär av dyra minsta gemensamma nämnare, måste de svåra frågorna släppas fram och hanteras. Stora frågor är alltid kontroversiella.

Någon har sagt att ledarskapets kardinalplikt är att i varje läge peka ut den dominerande motsättningen. Det är inte något som känns angeläget och naturligt för kommunala politiker.

Den kommunala idén är vacker och kommunerna är en fin 1800-talsuppfinning. Den kommunala modellen har också den stora förtjänsten att den med stor framgång prövats i verkligheten i ungefär hundra år.

Men de ansvariga har de senaste decennierna misskött modellen. De kommunala politikerna har stått utanför sina egna verksamheter, de har inte styrt, de har låtit personalen, experterna, sektorerna sköta sig själva. Det är då inte onaturligt att det också blir konstiga lösningar när de tvingas ingripa. Reformerna tas utifrån för politikerna har inget eget förhållande till verksamheterna.

När det nu börjar blir problem med servicen och ekonomin tenderar politikerna att söka lösningar som inte rubbar deras egen roll i världen. De är som godsägare som själva inte kan sköta jordbruket utan söker förvaltare och rättare som kan. De vill inte syssla med den svåra verkligheten, de vill ha enkla lösningar, de vill betala och kunna lämpa över besvärligheterna på någon annan. De flyr verkligheten, de vill vara kvar i sitt kära S:t Petersburg.

Den verkliga innebörden av alternativsökandet är att politikerna säger, att de inte klarar av att styra personalen, bestämma över verksamheterna. De klarar inte av det de är till för, det de har sagt att de ska göra, och som de fått medborgarnas röster för.

Politiker tycks också tro att de nya systemen i sig ska vara så välfungerande att styrning uppstår och problem löses. Detta är förstås inte särskilt vackert i perspektivet av att de tidigare inte haft något emot att styra själva, nämligen när det gällt att fatta de positiva besluten om expansion, nysatsningar, kvalitetshöjningar.

För övningens skull kan vi tänka oss att det verkligen fungerar med de nya system där politikernas arbete består av att vartannat år justera decimalerna i prestationskrav, priser, pengar, avgifter. Men framtiden kommer att kräva grymma förändringar och de drabbade kommer inte att nöja sig med beskedet att en mekanism eller en tjänsteman har tagit bort deras skola, lagt ned parkleken, höjt hemhjälpsavgiften. De vet att det är kommunen som har serviceansvaret och de kommer också att hitta fram till kommunalpolitikerna. Och så ska det väl vara i en demokrati.

Vi har förstås inget vanligt eller enkelt utvecklingsproblem om det är politikerna själva som är problemet eller åtminstone en del av problemet. De är med säkerhet inte omedelbart entusiastiska över att börja reformera sig själva. Stöddiga kommunalpolitiker! Egentligen borde de ligga sömnlösa på nätterna och vrida sig i ångest.

Det tycks som om starka ledare är ovanliga i kommunerna. Möjligen tillåter det kommunala sammanhanget inte att sådana uppstår, tolereras och kan verka. Ledarskap är nog rent av att betrakta som ett främmande eller rent av fult ord i kommunvärlden.

Det kan också vara så att människor som har förutsättningar att bli goda ledare inte attraheras av den kommunala sektorn med dess mindre glamorösa verksamheter som avlopp och matdistribution.

Eller också är det bara en synvilla, ledarna finns men de syns inte utåt. De är obesjungna hjältar. Säkert finns det några.

Hur som helst behövs ledare och ledarskap. Alla organisationer behöver ledare och står vi inför förändringstider i kommunerna behövs de i alldeles synnerlig mån.

• Inledning, innehåll

• Hem