Vi ska alltid först och ihärdigt pröva extremerna, om vi kan ge två servicealternativ. Om det inte går ska vi nog oftast göra det hårda och bestämda valet, och först i tredje hand och med stor försiktighet söka något mitt emellan. .

Kompromisser i den här dimensionen är farliga, vi riskerar att få det sämsta ur två världar eller att det blir varken hackat eller malet. I vart fall brukar det bli dyrt. Det är konglomeratens kännetecken.

Organisationsproblem kan handla om vilket slag av service som ska ges ut. Kan vi göra distinkta servicebestämningar faller mycket ut av sig självt. Vi har det förhållandet både inom barn- och äldreomsorgen.

I flera kommuner har man tagit åtminstone små steg mot att ge konsumentalternativ inom barnomsorgen. Man ger avgiftsrabatter vid kortare vistelsetider eller har en efter vistelsetiden anpassad avgiftsskala, någon kommun har infört "happy hours", och man har till och med börjat mäta barnens vistelsetider med stämpelklocka.

De stora vinsterna finns dock först när man gått riktigt långt på denna väg, och det är viktigt hur man beter sig: avgiftsrabatter är nog att se som ett villospår.

Det är den institutionella daghemsverksamheten som är viktig. För att frigöra vårt tänkande byter vi terminologi och ersätter de etablerade formerna med ett lån från den privata servicefilosofin. Vi ska bygga upp den kommunala barnomsorgsservicen i form av "servicepaket" som differentieras på olika sätt.

Elementärt och viktigast är att ge alternativ när det gäller tillsynstidens längd. Om det ska bli hanterbart och det ska komma ut vinster, ska också start- och avslutningstiderna vara fasta. Vi kan tänka oss ett paket på fem timmar, ett på sju timmar och ett på nio timmar.

Det finns behov utöver detta, och det är då viktigt att klara de behoven utan att de primära servicepaketen påverkas. Den enstaka familjen som har ett stort och udda tillsynsbehov ska inte bestämma hela barnomsorgens utformning. Kommunen ska förstås till slut, på något sätt, tillgodose alla familjers behov.

Utanför våra primära servicealternativ kan man tänka sig mycket. Många familjer har egna resurser, de kan klara en del av sitt barntillsynsbehov på annat sätt än genom kommunen.

Den informella, civila, privata sektorn kan tänkas fungera när det gäller att klara av kompletterande verksamhet, några timmar morgon och kväll, men den kan inte driva tolv timmars daghem-förskola.

Med en klok organisation av barnomsorgen på fältnivå får vi faktiskt större möjligheter att klara udda behov också med kommunala medel än med den nuvarande monolitiska tolvtimmarsservicen. Andra kommunala resurser kan utnyttjas för att "täta hålen" i barnomsorgens servicesystem.

Familjedaghem och social hemtjänst som kompletteringar till daghemmen kan till och med ge en totalt sett bättre service. (Har ni sett de unga mödrarna förankra sina uppenbarligen sovande bylten till barn bakpå cyklarna för att i vintermorgonmörkret ta sig till "dagiset"?)

I en annan dimension erbjuder den strukturerade förskolan för fyra—sexåringar ett meningsfullt alternativ. Och den blir inte mindre intressant genom att den också — särskilt om den sträcks ut till fem timmar per dag — faktiskt fyller funktionen av barn tillsyn.

Alternativen måste vara tydliga, familjerna ska kunna lita på att de alltid finns, de ska vara tillgängliga i bostadsområdet.

Det är inte den enskilda barnstugan som ska konferera med föräldrarna om olika alternativ utan servicepaketen ska ha en formell och bindande karaktär: De ska antas i högtidlig ordning av kommunfullmäktige.

Det är sedan en uppgift för barnomsorgsadministrationen att utforma fältorganisationen så att systemet fungerar.

Vi talar alltså om en reform av en helt annan storlek och karaktär än att ändra i avgiftstabellerna.

Inom den sociala hemhjälpen är det vanligt med vissa valmöjligheter för pensionärerna. De kan välja mellan olika "nivåer" av hemtjänst, kommunerna erbjuder "menyer" och det förekommer långa listor över konkreta serviceinsatser med differentierad prissättning.

Sådana system har vissa förtjänster och ger viss valfrihet, men de kan upplevas som krångliga och de tar alltså inte fasta på vård-servicedimensionen; det blir olika grader av "vårdservice".

Alternativen är inte tydliga nog, skiljer sig inte från varandra annat än gradmässigt. Vi etablerar i stället ett vårdsystem och ett servicesystem.

Vårdsystemet kan vi tänka oss ungefär identiskt med den nuvarande sociala hemservicen, och vi får alltså nu räkna in ADEL-reformens konsekvenser.

Kvantitet, form och innehåll bestäms av kommunen efter utredningar av professionella tjänstemän. Vi har ett formellt beslutsförfarande med besvärsrätt, pensionären har en ovillkorlig rätt till hjälp om behov föreligger.

Individens inflytande över sin egen vård är begränsat (det är förstås ändå i det dagliga samspelet med vårdbiträdet betydande), men han får en hög grad av trygghet, han tas om hand, det är omsorg i egentlig mening.

Personalen som utför de konkreta vårdinsatserna är vårdutbildade, har vård som yrke och de övervakas av tjänstemän med hög professionell kompetens.

I servicesystemet beställer pensionären konkreta serviceinsatser när han så önskar. Han bestämmer själv vad som ska göras, hur det ska göras, hur mycket. Han accepterar att det kommer olika människor frän gång till annan. Han får ett absolut inflytande över servicen men förlorar i andra sidan den stora tryggheten och han kan inte klaga hos länsrätten.

Den enskilde väljer mellan de två systemen allt efter sin situation och sina personliga preferenser, vi ger valfrihet. I praktiken kan vi föreställa oss att en pensionär väljer servicesystemet så länge han kan klara sig med den hjälp han därigenom kan få. Vi skjuter upp den dag då han måste komma in i vårdapparaten. I gränszonen mellan de två systemen får vi något mått av konkurrens.

Vi kan också beskriva förändringen som att vi gör en utbrytning ur den sociala hemhjälpen. Vi befriar den från sådant som andra kan klara lika bra, eller bättre.

Med det har vi också sagt att de två systemen ska skiljas från varandra organisatoriskt — åtminstone på fältnivå. För detta talar också de allmänna organisatoriska och styrningsmässiga skillnaderna mellan de två systemen.

Att ge kvalificerad och omfattande vård respektive att ge många människor enklare kortvarig service kräver två skilda slag av organisationsutformning på fältet.

Vårdsystemet kan inte budgetstyras i egentlig mening, medan service i denna mening tvärtom passar för en väl utformad kvantitativ styrning.

Det finns förstås en gräns för vilka arbetsuppgifter en serviceorganisation kan ta på sig. Den ska självklart inte utföra sådant som kräver sjukvårdskompetens och gränsen kanske ska sättas ännu lägre, någonstans kring den personliga hygienen, den egna kroppen.

Med den utgångspunkten och utifrån erfarenheterna från försöket skulle jag nog våga säga att en serviceorganisation kan klara en mycket stor andel, säg runt 70 procent av hemhjälpens nuvarande kundkrets. Det skulle ge hemhjälpsorganisationen bättre möjligheter att ta itu med det riktigt tunga och viktiga inom åldringsvården.

Kommentar mars-01: Det har skett förändringar sedan början på 90-talet. 70% torde i de flesta kommuner nu vara ett för högt tal. Det förändrar inte det meningsfulla i att kunna renodla vården.