En idag närmast självklar föreställning är att om vi har olika - offentliga och privata - producenter får konsumenten valfrihet, han erbjuds alternativ. Detta måste anses vara värdefullt och det är också det dominerande motivet bakom pengreformerna, även om de producerande enheterna kvarstår som kommunala. De ska vara självständiga och de ska konkurrera.

Ofta ser man det kanske som en utveckling: först självständiga enheter och pengar till konsumenterna och i nästa led privatisering av de kommunala enheterna. Man ser framför sig en vanlig konsumentmarknad som de flesta av oss betraktar som värdefull. Vi vägleds av våra egna behov och våra kunskaper om de befintliga producenterna/säljarna. Väljer vi "fel" visar vi vårt missnöje genom att nästa gång välja en annan producent.

När många konsumenter gör sina personliga val får det effekter. Det enskilda företaget som får många kunder lever vidare och blomstrar, medan andra inser att de måste skärpa sig och en del slås så småningom ut. Och vi får en bättre helhet. En marknadssituation där konsumenten har valfrihet är inte bara trevlig för den enskilde utan en förutsättning för ekonomisk rationalitet i helheten.

Detta är modellmarknaden. I det kommunala sammanhanget och på det nya kommunala språket handlar det om "kundvalsmodellen", identisk med pengsystemet.

Alternativförespråkarna hävdar alltså att de offentliga systemen felar både genom att de inte ger konsumenterna valfrihet och att de är kostsamma för skattebetalarna. Det är också ur de aspekterna som alternativen bör granskas. Kraven på nya lösningar måste vara att de ger något mått av valfrihet, och att de blir billigare. Vi kan då börja pröva frågan om valfrihet inom den kommunala servicen. Kravet är alltså att det ska finnas vissa möjligheter att välja för den enskilde konsumenten, det behöver förvisso inte handla om något marknadstorg.

• En första aspekt är att alternativen måste vara tillgängliga för alla eller i vart fall för de flesta. Det är inte meningsfullt om bara tio procent av de presumtiva kunderna har möjlighet att faktiskt utnyttja valsituationen.
• Ett andra krav är att alternativen är tydliga, identifierbara, att vi som konsumenter har åtminstone en chans att bedöma producenternas produkter.
• Det bör för det tredje också vara så att skillnaderna mellan alternativen är värdefulla för konsumenten. Vare sig samhället eller konsumenten är betjänt av att samma vara säljs i olika förpackningar.
• En fjärde aspekt är att det inte får vara för svårt eller krångligt att byta producent.

För det femte får alternativsystemet alltså inte leda till att servicen sammantaget blir sämre eller dyrare. Tvärtom föreligger ett dominerande behov att den blir billigare. Det kommunala manifesterade problemet är ju att pengarna inte räcker till servicen i nuvarande former.

Redan när det gäller tillgänglighetskravet stöter vi på avsevärda svårigheter. Det finns i de stora kommunala serviceverksamheterna ett mer eller mindre starkt närhetskrav.

Lågstadiebarn kan inte färdas ensamma till skolan om avståndet överstiger någon kilometer eller om de måste passera trafikleder, och de kommer inte till biblioteket om det inte ligger i det absoluta närområdet. Barnfamiljer får svårigheter, åtminstone obekvämligheter, om daghemmet inte ligger inom gångavstånd.

En dagcentral, som man måste åka buss eller bil till, är för många pensionärer inget reellt alternativ.

Närhetskravet är ibland absolut, men nästan alltid så starkt att om alternativen inte finns överallt, kommer de flesta - av nödtvång eller bekvämlighet - att välja det som finns i närheten.

Vi lever också i en kultur där det är naturligt att barn ska följas åt i grupper: vara lekkamrater i bostadsområdet, gå på samma dagis, lekis, lågstadium. Först ungefär vid högstadiet börjar andra krafter att verka. Denna sociala integration anses av många ha ett stort värde. Det är förstås möjligt att ha andra värderingar.

Erfarenheterna hittills säger dock att en helt övervägande del av föräldrarna prioriterar närheten framför andra möjliga kvaliteter när det gäller skola och barnomsorg.

Det vi hittills sett av alternativ i verkligheten fyller inte närhetskravet. Det förekommer exempelvis att man överlåter den öppna åldringsvården i ett servicehus eller en stadsdel till någon entreprenör. Det ger förstås ingen valfrihet, vi har bara bytt monopolinnehavare (Man kan möjligen invända att folk kan flytta till eller ifrån området där entreprenören opererar.)

Några privata barnstugor utspridda här och där ger heller ingen större valfrihet. Vi har ju i allmänhet en kösituation. När de kommunala tjänstemännen tagit sig ned genom kölistorna till den enskilda familjen är det en plats på det privata - eller det kommunala - daghemmet som är ledig. Då blir det den som erbjuds och förstås accepteras. Glädjen brukar vara stor när vinstlotten dragits och en plats kan tas i bruk.

En god lokal valfrihetssituation inom barnomsorgen kräver inte bara att platsbristen har försvunnit, det behövs nog ett visst sammantaget överskott på platser. Detta ter sig idag tämligen utopiskt, man kan ifrågasätta om det överhuvudtaget är uppnåeligt att det i varje bostadsområde ska finnas åtminstone två barnomsorgsproducenter att välja mellan.

Det framstår knappast heller som det angelägnaste målet för den kommunala barnomsorgen idag. Samma resonemang torde gälla skolans lägre nivåer.

Det synes då rimligare med två skilda organisationer för äldreomsorg, båda verksamma i närområdet. Äldreomsorgen har små krav på lokaler och utrustning. Det som krävs är att producenten smidigt kan anpassa personalinsatserna efter de föränderliga behoven i bostadsområdet.

Inom skolans högstadium, gymnasiet och inom sjukvården är närhetsbehovet mindre eller obefintligt. Alternativ kan därmed etableras och bli meningsfulla för konsumenterna.

Svårigheterna att identifiera och värdera skillnaderna mellan olika producenter har länge diskuterats när det gäller sjukvården och jag har inte sett att det finns något bra svar, åtminstone inte när det gäller det essentiella: kvaliteten på diagnos och behandling. Problemen är inte mindre inom det primärkommunala området.

(De medvetna valen grundade på kunskap om alternativens skilda egenskaper torde för övrigt vara ovanliga även på varumarknaderna. Vi väljer inte så mycket som tar det som finns på hyllorna i snabbköpet och utgår från att andra har valt så att det dåliga sorterats bort i konkurrensen. (Och att det offentliga kontrollerar att varorna inte är hälsovådliga.))

Problemet ska enligt systemtänkarna överkommas genom "varudeklarationer". Man har sett problemet, men stora frågetecken måste resas inför lösningen som förstås utgör ett abstrakt, för modellen tillfredsställande svar.

Men i den riktiga verkligheten är uppgiften att mäta, beskriva, värdera inom människoservice överväldigande. Särskilt som det förstås bör handla om huvudsaken.

Vilka aspekter är överhuvudtaget åtkomliga? I Stockholms skolförvaltning tycks man ha kommit fram till att elevernas medelbetyg och medelresultat i centrala prov är ett mått på hur bra en skola är. Men det är ju förstås primärt ett mått på eleverna, inte på skolan och lärarna.

Beskrivningarna bör också rimligen - om de ska vinna tilltro -—utföras av någon oberoende instans. Det bör gå till så som Michelins restaurangkontrollörer arbetar.

Om jag själv stod i situationen att välja skola för mitt barn skulle jag framför allt vilja ha noggranna personliga uppgifter om de enskilda aktuella lärarna, gärna också vad rektorn är för filur. Men sådant lär vi inte få se.

En viktig fråga rör stabiliteten när det gäller skolors och barnstugors "kvalitet". Finns det kultur och traditioner som gör att en skola år efter år faktiskt kan upprätthålla en hög standard?

Finns det något sådant inom den svenska kommunalservicen? Jag är benägen att spontant säga att om det finns, är vi nog nu på väg att hastigt ta bort det.

En privat barnstuga kan förstås vara bättre i någon specifik eller i en allmän mening än sina konkurrenter. Det förhållandet har vi redan idag, det kan finnas stora skillnader mellan de olika enheterna inom en och samma kommun.

Sådant beror väsentligen på skillnader i kompetens, inställning, praktisk arbetsorganisation osv i personalgruppen och förstås på föreståndaren.

Sådant brukar bli känt, och jag har egna erfarenheter av hur svårt det kunde vara för en barnstuga att bli av med det dåliga rykte som den en gång, under någon krisperiod, skaffat sig.

Konsumenten i valsituationen, om han nu känner till att en viss stuga är "bra" eller "dålig", bör begrunda den flyktiga karaktären på denna situation: förändringar i personalgruppen eller på arbetsledarposten kan mycket snabbt åstadkomma förändringar.

Inom all människoservice är mötet mellan människor det ytterst avgörande. För pensionären har det en helt överväldigande betydelse hur det enskilda vårdbiträdet är och uppträder. På skolor och barnstugor sker också individmöten och grunden för verksamhetens kvalitet är föreståndaren och gruppen, rektorn och kollegiet — och in i de sammanhangen kommer vi inte som konsumenter. Detta utgör en avgörande och oöverkomlig svårighet när det gäller att värdera skillnader mellan producerande enheter.

Man söker då andra, inte så personliga och känsliga, aspekter. Faran är då att det som är viktigt försvinner och vi får konkurrens kring förpackningsåtgärder och bivärden — som inom stora delar av den privata konsumentmarknaden.

BB-kliniker börjar konkurrera med luxuösa lokaler, hotellservice och bubbelpooler. Skolorna böljar att etablera popämnen, och barnstugorna torde inte få några svårigheter i att komponera trevliga "pedagogiska inriktningar".

Mycket av det som kommer att etableras som alternativ inom skola och barnomsorg kommer att få förpackningskaraktär eller vara rent flummeri. Jag tror att KO snart har ett helt nytt och fruktbart verksamhetsområde.

7. Värdefulla skillnader

I pläderingen för privatisering ingår vanligtvis som en underförstådd självklarhet att om det finns flera producenter uppstår också automatiskt serviceskillnader mellan alternativen - och skillnader som är värdefulla för konsumenten.

Men det är i vart fall inte samma sak. Kopplingen mellan frihet och möjligheter för alternativa producenter och meningsfull valfrihet för konsumenterna finns kanske i marknadsmodellen, men inte självklart i verkligheten. Ser vi på varumarknaderna är snarast tendensen att de olika producenterna försöker ligga så nära varandra som möjligt, ingen kan tillåtas vara ensam om något värdefullt.

Går vi över till det kommunala och exempelvis ser på barnomsorgen, är det med de nuvarande organisationsformerna, de pedagogiska kraven, de professionella hållningarna, den förhärskande kulturen, mycket svårt att se att det skulle kunna uppstå verkliga alternativ.

Det finns ett mycket starkt politiskt och professionellt tryck mot likformighet, det finns en etablerad syn på vad som menas med barnomsorg.

I verkligheten blir konsumenten erbjuden ett val mellan daghem som drivs av kommunen i de av statsmakterna, socialförvaltningen och den professionella sfären godkända formerna å ena sidan, och å den andra ett privat eller kooperativt daghem som drivs efter samma principer och i väsentligen samma former som det kommunala.

Det är olika säljare, men varan blir densamma. De privata barnomsorgsprojekten visar en nästan rörande rädsla för att framstå som annorlunda, för att göra något som avviker från de legitimerade formerna. De strävar till och medan vara bättre (värre) i att upprätthålla dogmerna.

Ska vi ha meningsfull konkurrens måste förstås producenterna få konkurrera i de viktiga dimensionerna. Men det sägs då från det offentliga att "kvaliteten" ej får försämras. Kvalitet översätts omedelbart till de etablerade formerna,

Jag skulle nästan vilja säga tvärtom, att alternativen ska vara, förstås inte sämre, men väl annorlunda. Redan den grundläggande konceptionen att barnomsorg är daghem med förskoleambitioner hindrar idag att olika anständiga tillsynsalternativ etableras.

Om vi vänder på perspektivet och ser på frågan om valfrihet ur konsumentens synpunkt är förstås inte möjligheten att kunna välja mellan olika alternativ med i stort sett samma service så särskilt meningsfull.

Ska det bli riktigt värdefullt ska det förstås också finnas prisskillnader. Priset, avgiften för servicen, är inte så närvarande i de aktuella alternativdiskussionerna, men är nog svårt att undvara om vi vill ha meningsfulla alternativ och marknadseffekter.

Pengar är faktiskt viktigt för folk. För de flesta mycket viktigare än svårgripbara skillnader i "kvalitet" och pedagogiska modeströmningar. Det är en mycket meningsfull valfrihet att kunna använda sina pengar till annat än barnomsorg.

Det ser faktiskt ut som om det krävs insatser från det offentliga om vi ska få meningsfulla alternativ.

Det är svårt att se några systemproblem när det gäller själva bytandet av serviceproducent. Jag ska i annat sammanhang ta upp problemen som uppstår i organisationen med det enkla pengsystemet där de servicegivande enheterna får resurser direkt relaterade till antalet barn, elever, pensionärer. Men vi bör också se frågan ur konsumentens synvinkel.

Det finns en avsevärd tröghet när det gäller för en konsument att byta serviceproducent. Man byter inte barnstuga för sitt barn lika lätt som man exempelvis väljer en ny resebyrå eller ens tandläkare — särskilt inte efter någon tid när barnet har rotat sig i miljön. För en pensionär kan det vara något mycket skrämmande att byta hemvårdare.

Det är förstås å andra sidan mycket angeläget att kunna byta om man är missnöjd med den service man får. Det kan faktiskt vara livsviktigt. Men det är nog i allmänhet personalen - individen eller gruppen - man är missnöjd med och vill byta ut, inte den överordnade organisationen.

Den valfriheten är viktig, känslig och svårrealiserad i praktiken. Jag har inga geniala förslag om hur detta kan realiseras på något formellt betryggande sätt, men den friheten för konsumenten utgör ett grundläggande krav på alla system.

Andra valfrihetsaspekter än denna är –åtminstone inom äldreomsorgen och delar av sjukvården - strängt taget ointressanta.

Vi bör även se på situationen kring själva valakten: Den 85-åring, som hastigt skrivs ut från sjukhuset, kan inte börja ta in anbud från olika vårdgivare och börja värdera dem för att slutligen göra ett val. Han måste ha hjälp samma dag, rent av samma timme som han kommer hem. När bilen från sjukhuset, som han kanske fått lämna med någon timmes varsel, svänger in framför den egna bostaden måste vårdbiträdet finnas där.

Det finns konsumenter för vilka hindren eller svårigheterna med alternativ inte har betydelse.

Det finns föräldrar för vilka den pedagogiska eller religiösa inriktningen i skolan är en avgörande sak, och de tar villigt på sig besvären med långa avstånd.

Vi har kanske också ideologiskt besatta politiska, fackliga eller kommersiella funktionärer som väljer service utifrån vem som är producent.

Det finns vad vi kan kalla ett marginalbeteende och det finns ingen anledning att hindra alternativ, som tillgodoser dessa behov. Det berikar säkert samhället i någon allmän mening och kan föra någon utveckling framåt.

Men i det kommunala perspektivet är det viktigt att se att sådant handlar om annat än att lösa de kommunala service- och ekonomiproblemen.

Kommunerna befrias inte från någon väsentlig del av sina uppgifter, och den typen av alternativ är sällan heller aktuella för dem som har riktigt starka behov av samhällets vård, service och omsorg.

Kommunen står kvar med problemet att med begränsad ekonomi klara en anständig service till de många. Det är det som den kommunala serviceuppgiften.