Jag har ambitionen att skriva en betraktelse över socialtjänstlagen - yttringen av de stora 70-tals- (och 60-tals-) ambitionerna - som idag är ett mycket sargat stycke lagstiftning, förvisso fortfarande med entusiastiska anhängare.

Socialtjänstlagens utformning, dess öden och verkligheten kring den är mycket upplysande för den som intresserar sig för kommunerna, de kommunala mjukverksamheterna och människorna som finns i och kring socialtjänsten.

"SOCIALTJÄNSTEN OCH VERKLIGHETEN

Vi har en socialtjänstlag, men frågan är om vi har någon socialtjänst.

En huvudpunkt i socialtjänstreformen 1982 var att samla all kommunal social verksamhet under en ansvarig nämnd: "Den för reformen genomgående helhetssynen förutsätter en sammanhållen nämndorganisation" (Grönwall/Nasenius lagkommentar 1981).

Men i många kommuner finns idag ingen socialnämnd. En del har sorterat om i den sektoriella organisationen: barnomsorg, äldre-och handikappomsorg respektive individ- och familjeomsorg handhas av skilda nämnder - omsorgsnämnder, vuxennämnder, barn- och utbildningsnämnder osv. Ett antal kommuner, däribland de tre storstäderna, har helt gått ifrån sektorsorganisationen och har i stället kommundelsnämnder. Andra åter har infört köp- och säljmodellen med dess särskilda organisatoriska komplikationer.

De övergripande budskapen i socialtjänstlagen - om målen, uppgifterna och de allmänna riktlinjerna - har därför idag ofta ingen egentlig mottagare; det finns ingen kommunal instans som identifierar sig med och tar ansvar för socialtjänsten.

Och frågan är om socialtjänsten någonsin i verkligheten varit något annat än en lag och en formellt sammanhållen kommunal organisation kring de tre sektorerna, barnomsorg, äldre- och handikappomsorg och individ- och familjeomsorg. Socialtjänsten har inte haft någon definierad gemensam och unik roll i samhället, inget som inåt kunnat förena och utåt avskilja från andra samhällssektorer.

Socialtjänstlagen är inåtriktad, producentorienterad; den sysslar med frågor om hur det ska tänkas och arbetas inom den sociala apparaten. Typiskt och grundläggande är helhetssynen. Det började konkret och bra på 60-talet med att man sökte etablera organisations- och arbetsformer så att inte socialhjälps-. barnavårds-, och nykterhetsvårdsassistenterna sprang på varandra i trapporna till familjer med sammansatta vårdbehov.

Detta utvecklades sedan till en allmän helhetssyn, där man skulle se individen och familjen i det sociala sammanhanget, man skulle sträva efter att finna orsakerna bakom ett vårdbehov och hela människans behov skulle tas om hand i ett sammanhang. Som grund fanns, en idag inte infriad, tro på vetenskapens möjligheter att förklara sociala sammanhang.

Denna förädling och problematisering av människors uttryckta behov innebär förstås en fara att man avlägsnar sig från verkligheten. Verksamhetens utformning kommer att bestämmas av inre professionella och ideologiska föreställningar, inte av medborgarnas konkreta behov.

Men den goda frågan inom all social verksamhet är fortfarande den klassiska "Who gets what?", Vem får vad? Vi ska tillgodose behov hos medborgarna och det grundläggande problemet är att fördela resurser som alltid är knappa. Frågan ska besvaras i det konkreta arbetet och i den politiska och administrativa styrningen. Den är inte närvarande i socialtjänstlagen.