Jag hörde en gäng en tjänsteman på socialförvaltningen ilsket fråga: "Vad har kommunstyrelsen med oss att göra?" Han var ändå socionom och kan under sin utbildning inte ha undgått kontakt med kommunallagen.

I den enskilda kommunen är det socialförvaltningen som har monopol på social verksamhet, skolförvaltningen på undervisning, kulturförvaltningen på att låna ut böcker osv.

Monopol i denna mening handlar förstås inte om att aktivt för egen vinning utnyttja en situation där man är oändligt stark. Men sektorsmänniskorna har eller upplever sig ha ansvaret i kommunen, de är uttolkarna av texter och verklighet.

Det finns ingen verksamhet utanför sektorn — vare sig inom den enskilda kommunen eller i landet. Det finns ingen som kritiskt och sakkunnigt kan granska det som försiggår, det finns ingen konkurrens och knappast heller några positiva impulser utifrån. All diskussion sker inomskärs, utifrån internt bestämda förutsättningar och begränsningar.

Detta kan exempelvis jämföras med en byggnadsinspektör eller en gatuprojekterare, som lever i en vidare professionell sfär med flera aktörer, flera kunskapsalstrare och fler potentiella kritiker.

Man bör försöka inse styrkan i de kommunala mjukservicekomplexen. Jag var socialchef i elva år och i den lilla utsträckning jag inte var en lydig och lojal förespråkare för de etablerade inre ordningarna, utan försökte åstadkomma något utifrån andra perspektiv och värderingar misslyckades jag i allmänhet. Det är fortfarande en dominerande upplevelse och avgörande erfarenhet.

Den sektoriella styrkan baseras förstås grundläggande på att servicen står så nära invånarna, betyder så mycket för dem. Sköter överheten inte korten rätt ställs den mot en enad front av personal och konsumenter.

Mjukmonopolen är inte bara lokala, de är också nationella: Vi har stats-kommunala verksamhetssektorer, där förutom de stora kommunala organisationerna vi också kan räkna in fackdepartementen, ämbetsverken, vetenskapliga institutioner och inte minst utbildningsanstalterna.

Utan större egen tankemöda lånar jag ett begrepp från statsvetenskapen och säger att vi har sektoriella järntrianglar, inom vilka tänkandet sker och de reella besluten i allt väsentligt fattas. Hörnen i en sådan triangel utgörs då av de statliga organen, de kommunala organisationerna samt fack-och yrkesorganisationema.

Begreppet jämtrianglar har använts om sådant som vägindustri, militärindustri, energiområdet, men fråga är om inte de mjuka är värre, de är i vart fall svårare att se och ifrågasätta.

Det handlar förstås också om organiserade eller etablerade intressen. Särskilt barnomsorgen har lyckats skaffa sig en stark yttre försvarsring av intressenter, sympatisörer, försvarsadvokater och propagandister. Sådant tillhör realiteterna i detta samhälle.

Vad som heller inte är alldeles omedelbart synligt, men som ändå utgör en högst påtaglig realitet, är att det i en kommun finns olika kulturer. Vi har en (i och för sig försvagad) kommunkultur och ett antal sektorskulturer.

Kulturerna följer inte strikt den rättsliga eller organisatoriska indelningen; inom socialtjänsten har vi tre starka kulturer - barnomsorg, öldreomsorg respektive individ- och familjeomsorg - medan det är tveksamt om den sammantagna socialtjänsten kan anses ha en gemensam kultur.

"Kultur" är inte ett helt tydligt begrepp, i vart fall kan vi inte ta på det, och det figurerar knappast i organisationsbeskrivningar, budgetäskanden och revisionsberättelser. En etnologdefinition (Frykman) är att en kultur ska ses som "något som existerar i individen, en disposition att handla, tänka och känna som man tillägnat sig".

Det kan möjligen göras ännu enklare genom att man säger att en sektorskultur är det som dess medlemmar och företrädare har i huvudet när de handlar, pratar och skriver.

En kultur är alltså inte något andligt, något som finns i idévärlden, då kunde vi blåsa bort den. Det handlar om människorna som vi möter i den kommunala verkligheten.

De är oftast välutbildade, välartikulerade och ambitiösa, men de har införlivat värderingar och ett språk. De har lojaliteter mot den egna professionen, de egna arbetsuppgifterna, den egna arbetsenheten. De har satsat sig själva i sektorssammanhanget och det är klart att de måste tro på det de gör.

Det som inte passar in i de inre sanningarna måste man värna sig och gruppen mot. Man måste förstå den äkta känsla som finns; utifrån kommande ifrågasättanden av de grundläggande värderingarna innebär att hela deras liv ifrågasätts.

Betydelsefulla, kulturbrytande reformer kan knappast ske utan "människooffer", och det bör man känna till innan man gör interventioner. Det är förstås inget argument mot interventioner, men man måste vara beredd på att ta hand om offren. De som förespråkar reformer, som bara lämnar glada människor efter sig, är charlataner eller i vart fall mycket oerfarna.

Det är dessa block och dessa människor som kommunen måste börja styra och hantera på ett annat sätt än tidigare. Man gör det inte genom att stuva om i nämnd- och förvaltningsorganisationen eller inrätta resultatenheter.

Det är inte ens något problem som man löser, man måste lära sig att leva med det. Men kommunen kommer inte ifrån att samexistensen måste ske inom ramen för att ekonomin ska gå ihop.