1. Kommunen är primärt en serviceorganisation som med begränsade resurser ska tillgodose invånarnas behov av service. Till 1.

3. Service och ekonomi - Resurserna är alltid ändliga och vi kan inte expandera eller utveckla servicen utan att beakta ekonomin - den riktiga ekonomin i verksamheterna, som är något annat än att skaffa pengar. Till 3.

4. Vem får vad? Kommunen ska i praktisk gärning besvara den klasssiska frågan. Till 4.

Vi säger rakt ut att en kommun idag är i första hand en serviceproducent. Det är det vi ska utgå från, den axiomatiska grunden för analys, diskussion och handlande. Tonvikten ligger på båda leden: det handlar om service och det handlar om att producera.

Innebörden är för det första att inse vad som hänt: att kommunen har blivit en stor framställare och distributör av service; att det är den avgörande förändring som inträffat under de senaste decennierna.

Det handlar för det andra om att betrakta kommunen och dess förhållanden ur detta perspektiv, en bestämning av utsiktspunkten.

För det tredje bör denna insikt mogna ut till en hållning som ger incitament till och riktning för handlandet.

Tanken kan förefalla väl enkel. Kommunala politiker och tjänstemän säger förstås att självklart tänker och arbetar de med den utgångspunkten, vad skulle de annars göra? Min praktiska erfarenhet säger att det inte alls är självklart. I vart fall var det under många år inte självklart för mig, även om jag ofta i kommunala texter skrev högtidligheter i denna riktning.

Det räcker egentligen med att ta del av den offentliga debatten, eller skaffa sig lite inblickar i vad som faktiskt görs i de kommunala organisationerna, för att inse att detta perspektiv inte alls är självklart. Det tycks tvärtom i bedövande grad vara frånvarande.

Det kan te sig självklart men vi har exempelvis en offentlig diskussion som ibland ger intrycket av att kommunernas uppgift i samhället är att alstra sysselsättning och det riktigt allvarliga som nu händer är att antalet kommunalanställda minskar.

Terminologin kan förstås diskuteras. Jag använder "produktion" i en mycket allmän betydelse, det är inte produktion i någon fabriksmässig mening. I verkligheten handlar det mycket om distribution. Men inte enbart, vi har inte en från början given opåverkbar service, färdiga paket som ska delas ut.

Tvärtom är det en av de primära uppgifterna för servicekommunen att utforma servicen, bestämma den till innehåll, form, kvalitet, kvantitet. Jag menar inte heller att den konkreta servicen nödvändigtvis ska skötas av kommunalt anställda i kommunala förvaltningar.

Orden är inte ointressanta men det finns viktigare saker än språkpurism och jag tillåter mig att använda termerna någorlunda fritt och hoppas att sammanhanget ska vara tillräckligt klargörande.

Vi har idag också en kritik av att man överhuvudtaget använder ord som kund och konsument. Det enda anständiga ordet är medborgare eller möjligen kommunmedlem. Jag sympatiserar med den allmänna tanken, men vi behöver i analysen faktiskt skilja på invånarens olika roller.

Det är inte att reducera medborgarbegreppet att också tala om att ibland är vi konsumenter — och ibland är vi skattebetalare, invånare, kommunmedlemmar. Det är klart att vi inte träder in som myndiga medborgare när vi köper biljett till badhuset, självklart är vi konsumenter. Som sådana kan vi exempelvis klaga på att vattnet är för kallt. Och vid nästa val kan vi som medborgare rösta bort de politiker som inte vill kosta på värme nog i badhuset. Eller rent av bli politiker själva

Kommunen är en organisation som har till uppgift att med ändliga ekonomiska resurser producera service. Service och ekonomi. Båda sidorna måste alltid vara med.

Vi får inte bra service och inte god ekonomi med "verksamhetsutvecklare" i torn på socialförvaltningarna och "ekonomer" i bunkrar på ekonomikontoren. Om sådant gick för sig borde det deklareras som straffbart tjänstefel att ensidigt syssla med den ena sidan.

Och i den allmänna debatten borde vi ha en hållning eller norm att den som säger "ekonomi är inte allt" skulle bli utvisad, utdefinierad, omöjlig. Ekonomi i egentlig mening är allt.

Den aktuella faran idag tycks vara att vi får en ekonomisk hantering som är onödigt skadlig för servicen. Det räcker med att budgetkrav formuleras så strikt och ointelligent att de verksamhetsansvariga upplever att budgethållning är allt, klarar de bara utgiftsramen sitter de säkra och kan till och med få beröm - oavsett hur de burit sig åt och oavsett vad som än händer med servicen, Serviceutveckling utan tanke på vad det kostar har vi sedan länge gott om.

Ekonomin måste finnas i (inne i) verksamheterna och inte läggas på efteråt. I detta hänseende brister de nya systemen, de når inte in i verksamheterna med sina ekonomiska mekanismer.

I det dagliga arbetet måste varje åtgärd prövas utifrån båda aspekterna, samtidigt. Det betyder förstås ibland kompromisser, men vi bör sikta till synteser och hoppas på de riktigt goda reformerna — de som samtidigt sänker kostnaderna och förbättrar servicen. Den kommunala verkligheten kan ibland vara så inkrökt, att en resursminskning tämligen automatiskt leder till bättre service.

Med ekonomi-serviceperspektivet får vi ett verktyg med vilket vi kan börja angripa den kommunala verkligheten. Om man lyckas nå denna enkla men svårerövrade insikt blir mycket annorlunda: tyngdpunkter förskjuts, sådant som varit problem förlorar i betydelse eller försvinner helt. I stället pockar nya krav på uppmärksamhet. Man börjar se den verklighet i vilken man rört sig i ett nytt ljus — och man blir förstås helt olidlig för omgivningen, för dem som inte skådat ljuset.

I viss mening blir livet lättare, man har hela tiden en underliggande kursriktning som gör att man får styrfart. Utan denna, om man bara strävar på i en diffus ambition att det ska bli "bättre" är man nog förlorad i den kommunala djungeln. Man förstår inte särskilt mycket, och man blir en lekboll för tillfälligheter, krafter, intressen. Man fastnar i ett överlevnadsspel, där alla aktörer tycks ha huvudroller.

Huvudkonsekvensen av service-ekonomiperspektivet är att andra aspekter blir underordnade. Servicekommunen har företräde framför exempelvis den politiskt debatterande kommunen, den offentligrättsliga organisationen, att vara en mönsterarbetsgivare och annat.

Man ser efter vad som ska göras och hur det ska göras utifrån service- och ekonomikraven. Därefter tar man upp de andra krav som kan finnas.

Det finns förstås andra värden som måste upprätthållas. Vi kan inte trampa över gränserna när det gäller den politiska demokratin, och vi får inte bryta mot medbestämmandelagen eller (åtminstone så att det syns) begå lagbrott överhuvudtaget.

I allmänhet är den här typen av formella krav inte besvärande och de fyller ofta en förnuftig funktion. Det är inte särskilt klokt att behandla personalen illa, och de flesta frågor mår bra av ordentlig beredning och offentlig diskussion.

Det väsentliga är att vi tänker i rätt ordning: "Det här är bra för konsumenten och det är bra för skattebetalaren, då gör vi det. Den som vill något annat har bevisbördan och han ska fan i mig få anstränga sig!"

Det kan också uttryckas organisatoriskt: De politiska och administrativa nivåerna får anpassa sig till kraven från serviceverkligheten. Vilket inte ska förstås som att man ska göra som fältpersonalen vill, men det är deras verklighet som är viktig — inte den inne i stadshuset.

4. Vem får vad? Kommunen ska i praktisk gärning besvara den klasssiska frågan.

Det kan göras enklare. Vi har den klassiska frågan inom politik, ekonomi, maktutövning, social service: Who gets what? Vem får vad? Det är en formel av den typ som endera lämnar en helt oberörd; en banalitet, en truism — eller som ger den insikt som gör att man inte bara förstår, man tvingas till handling. Kommunens uppgift är att i praktisk handling besvara frågan om vem som ska få vad.

Det kan något konkretare formuleras som att vi ska

• för det tredje inte lägga ned pengar på sådant som inte är service, exempelvis överflödiga eller överdådiga lokaler, onödig administration, pseudoaktiviteter. Verkligheten brukar dock vara svårbemästrad i dessa avseenden.

Något annat finns inte. Det är detta vi får leta efter - i verkligheten och i förändringsprojekt, oavsett vad de kallas och vad de utlovar. Mätpunkterna är kommunens bokslut i ena ändan, och i den andra servicen som den når medborgarna. Andra förändringar än de som märks vid mätpunkterna är ointressanta.