1. Det finns ett tvingande behov av lokala politiska interventioner i den kommunala mjukservicen. De kommunala politikerna måste börja styra servicens innehåll och former. Till 1.

2. Ansvaret ligger hos enheten och helheten KOMMUNEN och det är Kommunstyrelsen som ska ta initiativen. Det sammantagna mjukserviceblocket utgör en meningsfull nivå att arbeta på. Till 2.

3. Kommunen och de kommunala politikerna måste börja hantera de professionella servicekulturerna, balansera dem, dra upp gränser, intervenera när det är nödvändigt. Till 3.

4. Politiken ska formulera sig i konkreta termer och använda sunt förnuft. Till 4.

5. Politikerna ska primärt syssla med invånarnas behov. Prioritering avser alltid olika behov. Till 5.

6. Tillägg och kommentarer februari-01. Till 6.

Självklart måste det vara något fel på det kommunala tänkandet och handlandet när under loppet av ett decennium ett antal stora geniala "lösningar" presenteras - och byts ut. Vi har exempelvis sett verksamhetsplanering, mål- och ramstyrning, kommundelsorganisation, penningpåsmodellen, köp- och säljorganisation och "Pengen". Och förstås de inte särskilt nya idéerna om privatisering och marknad.

Reformerna rör aldrig väsentlighetema, De grundläggande frågorna kring behoven hos invånarna, den utgående servicen och den reala ekonomin formuleras aldrig.

Företrädarna för verksamheterna formulerar problemen i professionella termer, de har både frågorna och svaren. De politiska frågorna undviks och de politiska angrepssätten skys. Kring detta råder en tyst - underförstådd, möjligen oförstådd - samsyn mellan de kommunala politikerna och verksamhetsföreträdarna. Experterna och personalen får hålla på med sitt och politikerna slipper frågorna.

Det har möjligen alltid varit så. Förr kunde politikerna lämna över ansvaret till sektorsmänniskorna, betala för det och sedan slippa "eländet". Men servicen är viktig för medborgarna, och pengarna räcker nu inte längre till för detta sätt att bedriva icke-politik.

Politikerna kan inte säga nej till invånarnas behov och de har inte längre råd med att säga ja och amen till sektorsföreträdarnas krav. Det är situationen och det är strängt taget detta som utgör den kommunala krisen och alla andra kriser vi kan läsa om i massmedia.

Även det kommunaldemokratiska problemet bottnar i själva servicen. Först när servicen börjar diskuteras i vanliga och begripliga termer blir politiken intressant för medborgarna (och även för politikerna). Det finns något väsentligt att diskutera, något att bedriva konstruktiv politik kring.

Och därmed har vi också sagt att privatiseringar, omorganisationer och nya styrsystem inte är någon huvuduppgift för riktiga kommunala politiker.

Organisationsteoretiker brukar säga att styrningens grundelement är att sörja för att det syfte förverkligas för vilket organisationen existerar. Kommunen existerar för att ge sina invånare service. Vi måste ha ambitionen att i egentlig och full mening styra den kommunala servicen.

Med det menar vi bland annat att det är kommunen som ska styra, de sektoriella nämnderna och förvaltningarna ska underordnas enheten och helheten kommunen. Kommunen har möjligheten att agera som ett helt subjekt, att angripa sammansatta problem ur ett helhetsperspektiv.

Kommunen, och vi kan vara konkreta och säga kommunstyrelsen, måste börja ta initiativ och själv ställa frågorna. Det etablerade ärendeförloppet där facknämnden ger egna förslag till kommunfullmäktige som kommunstyrelsen ska yttra sig över, duger inte som styrningsmetod. När frågorna formulerats, ärendena beretts och förslagen ligger är det alltid för sent.

Kommunstyrelsen klarar heller inte sin styrningsuppgift om den ägnar sig åt att utan vidare intervenera i sektorernas verksamhet. Kommunstyrelsen kan inte komma utifrån till en sektor och säga till de ansvariga, att det här begriper vi bättre än ni, ni har inte skött det här bra, nu ska vi göra så här. Även om kommunstyrelsen representerar den formella och politiska makten, även om det finns vilja och kraft i ledningen, även om ambitionen att göra bättre är stor, räcker det inte. Sådana interventioner föder bara missnöje och konflikter i den kommunala organisationen.

Kommunstyrelsen måste, som det brukar heta, ha ordentligt på fötterna. Det måste finnas en kommunal sammanhängande politik; vissa hållningar, bestämningar, rörelseriktningar på en nivå ovanför de skilda verksamhetssektorerna.

Mjukserviceblocket erbjuder en grundläggande nivå att arbeta på för kommunen. Och det är där vi har de kommunala problemen. Tänker vi bort skolan, barnomsorgen, äldre- och handikappomsorgen finns knappast några kommunala problem.

Och där måste kommunstyrelsen finnas. Om vi nu överhuvudtaget ska ha kommuner som fungerar som organisationer.

Det kan te sig främmande och mycket oklokt för en kommunalpolitiker att ge sig på sektorsetablissemangen, dvs den egna organisationen, de människor han ändå är så beroende av - det som så många kommuninnevånare tycker så bra om. Att till och med börja ifrågasätta professionell kompetens, rent av de vetenskapliga grunderna för denna.

Men i någon mån, i någon mening och på något sätt är det ändå det han måste göra.

Finns det säkra professionella sanningar är det fantastiskt bra, vi måste böja oss och acceptera vad experterna säger. Problemet är att de säger så mycket som inte är sant eller säkert, och som har stor inverkan på servicen och de kommunala kostnaderna. Mycket av det som sektorsmänniskorna idag betraktar som självklart är inte självklart — det fanns inte för 20—30 år sedan.

Sedan är det som vanligt en fråga om balanser och att inte kasta ut barn med badvattnet och liknande. Vi behöver förstås professionalism, man skulle till och med kunna säga att vi behöver ingenting så väl som riktig professionalism.

Kommunerna behöver människor med sektoriell kunskap (men någorlunda fria från den enkla sektoriella lojaliteten) när de ska reformera, annars springer de rakt på de stora hindren eller blir pålurade skenreformer.

Vi behöver också i den praktiska serviceverksamheten den goda kompetensen hos människor, som klarat av att smälta samman de teoretiska kunskaperna med personlig mognad, vardagsförstånd och liknande.

Kommunalpolitiken måste leva ihop med sektorskulturerna, balansera dem, dra upp gränser. Politiker ska förstås inte besluta i det som verkligen är vårdprofessionella eller pedagogiska avgöranden. Men sektorernas människor ska heller inte ge sig in på politikens domäner. Självklart blir det strider kring detta, och det kommer inte att finnas någon partssammansatt nämnd med en hög jurist som domare som kommer att fälla avgörandena.

Sunt förnuft säger också att i den kommun i Skåne, där byastämman i en kommundel tagit hand om skötseln av filialbiblioteket, finns den väsentliga servicen kvar, även om chefsbibliotekarien i kommunen säger att "de leker bibliotek". Läsvärdet av de hemlånade böckerna har inte minskat.

Politikerna står inför en uppgörelse med mycket av det som skapades på 60—70—80-talen och som ansetts gott. De måste säga att som kommunal utvecklingsmetod duger inte ökad forskning, fler experter, bättre "metoder", mer personal. Särskilt vill jag varna för ordet "kvalitet", vars faktiska användning någon fristående och tänkande forskare borde ge sig på.

Kommunen ska förstås fortsätta med de fundamentala serviceuppgifterna: att ta hand om barn när föräldrarna arbetar, att vårda och ge service till gamla människor, att låna ut böcker, att ge barn och ungdomar undervisning.

Det är viktigt att formulera sig just så, i enkla och icke-professionella termer — och därmed också legitimera den egna politiska närvaron när verksamheten ska utformas.

Det är i spänningsfältet mellan olika behov som politikerna ska uppehålla sig, det är där vi behöver politik. Behov är något som finns ute hos invånarna i kommunen, inte i de kommunala verksamheterna. Politikerna behöver konkreta behovsbeskrivningar när de ska prioritera, inte verksamhetsberättelser, ideologiska betraktelser och allmänna eländesbeskrivningar.

Politikerna måste komma närmare behovsverkligheten. Det gäller att ta sig förbi de färdiga svaren, genom apparattermerna. Man ska diskutera behoven ur konsumentsynpunkt, med vanliga ord i dessas vanliga betydelse. Det kan också uttryckas som att man ska syssla med den riktiga konkreta verkligheten. Jag säger inte att det är lätt.

Behovet av kommunal styrning av servicen har inte minskat sedan texten ovan skrevs. När kommunerna "sparade" under de första åren på 90-talet gjorde de det helt enkelt genom att dra ned på anslagen utan att säga något om hur det skulle sparas - vad i verksamheterna som skulle förändras. Och verkningarna blev slumpartade och värre än de skulle behövt bli.

Vi nu fullt utvecklade "kriser" inom alla mjukserviceområden och inga andra lösningar presenteras utom mera pengar och privatisering.